De driver Sveriges ulligaste djurpark

Släng dig i väggen, Bullerbyn. Lekhyttan mellan Örebro och Karlskoga är så idyllisk att det känns overkligt. Gamla, vackra trähus, vissa från 1600-talet, ringlande vägar och stora, gamla träd.
Mellan träden syns insprängda hagar. Små tussar i vitt och ljusbrunt skymtar långt där borta.
Vi har stämt möte vid den stora lagården som är djurparkens hjärta. Gunilla kommer fräsande på cykel.
– Kom in och titta, säger hon och slår upp den ljusgrå trädörren.
Där inne står ett bord fullt med ägg i vackra pastellfärger som besökarna kan köpa. Väggarna är kritvita och en bit in i hallen möts vi av djurparkens första invånare – en stor och fluffig angorakanin.
Angorakaninerna har varit en stor del av Gunilla Larsholts liv i årtionden. Hon är uppfödare, har skrivit böcker om angora, ställer ut kaninerna, spinner garn av ullen och lär andra spinna.

– Sen kom jag på att jag ville visa upp kaninerna också men när jag kollade vad som gällde sa de att jag måste följa samma regler som en djurpark. Varför inte, tänkte jag, och så var det hela igång, berättar Gunilla.

Vi tar en tur runt parken. Här poserar de stolta angoragetterna Albert och Herbert med familj. Lena lockar glänser i solen. Tussarna som skymtade på håll förut kommer närmare. Tre alpackor i var sin gräddig nyans, långa halsar och tuperade luggar. De ljusa längst bort mot skogen är får, både Klövsjöfår och Jämtlandsfår.
– När jag inventerade mellansjölandet, Örebro och lite till, kom jag fram till att det slängs 10 000 kilo ull varje ull bara där. Det gör mig så upprörd. Jag har gjort det till mitt projekt att ta fram bra ull som vi kan använda, säger hon.

Hon berättar om ull som ruttnar på komposthögar eller bränns. Hon ryser åt hur fin ull klipps sönder av klippare som inte förstår vilket värde den skulle kunna ha.
– Och jag tror inte folk förstår vad de får när de köper utländsk ull. Det är får som får bakdelarna sönderklippta för att förhindra flugangrepp och får som tvingas ner i giftbad mot ohyra.
– Och de får inte bara gå igenom baden. Det står en människa och trycker ner fårens huvuden under vattenytan också!
Gunilla är både arg och engagerad och det engagemanget är drivet bakom djurparken. Visionen för företaget är att använda svensk ull och helst ull från den egna gården.

Det fluffiga temat räcker året om på alla nivåer. Här hålls kurser och föredrag om all sorts fiberkonst. Människor kommer hit för att lära sig spinna, färga garn, tova och sticka på maskin.
Gunilla och Johan har den perfekta kombinationen så att de kan ordna kurser även med mat och boende. Djurparken kompletteras av själva Hallagården med Bed & Breakfast, kurslokaler på andra våningen och kafé med ullbutik på nedre botten.
Det doftar nybakt där inne för Johan Molin har just tagit ut en massa gott ur ugnen.
– Fast jag är ingen bagare, gastar han från köket.
Bagare eller inte. Han gör en grym citronpaj.

I juni i fjol invigdes djurparksdelen men Johan har drivit Hallagården längre än Gunilla varit med. När han plöjer igenom vad de gör är det svårt att förstå hur de hinner med. Själva djurparken är öppen från påsk till allhelgona men Hallagården har fart året runt.
– Vi vill vara så breda som det går. Vi har teaterkvällar, spelträffar med nyckelharpor, bröllop och barnkalas, berättar han.

Det ringer på Johans mobil. En besökare oroar sig för djurparkens rentjur som har för mycket basthud på hornen.
– Många tror inte att vi vet vad vi håller på med men vi är godkända av länsstyrelsen och har en egen veterinär, två zoologer och djurskötare knutna till parken, säger Johan och suckar lite uppgivet.

Vi sitter ute på gårdsplanen, äter citronpaj och pratar mitt i hela verksamhetens centrum. Mitt emot cafédörren finns ett litet museum med gamla saker att titta på. Till höger syns drängstugan och den gamla tullmästarbostaden med Bed & Breakfast.

Just nu bor Johan och Gunilla i den gamla gästgivaregården från 1600-talet men det ska det bli ändring på.
– Det blir uthyrning där med. Vi vill ha ljusare och mer lättskött så vi bygger en lägenhet på lagårdsvinden, berättar Gunilla.
Bredvid museet ska det också byggas om. Gunilla och Johan har köpt en nedlagd fabrik som tillverkade isolering av ull och ska flytta in den på gården.

Och bakom huset, där allt foder till djuren förvaras, ska de sälja foder till andra djurägare.
Var Johan och Gunilla än pekar finns ett nytt projekt. Om företagsidén är ullig är strategin för jobbet rak som ett järnspett – allt på en gång, inget kan vänta.
Från och med nyår hoppar Gunilla av sitt jobb på universitetet och ägnar sig helt åt Hallagården. Då lönar det sig inte att vara trög.
– Om man kan göra något är det väl ingen idé att dra på det, säger hon och skrattar. Det är bara att sätta igång och göra.