Eva-Lena Henriksson är uppvuxen i den lilla byn Kulmungi utanför Korpilombolo. Hon och hennes sambo Lars Munk har båda arbetat inom besöksnäringen och nu söker de med ljus och lykta efter en gård i Tornedalen.

De har uppenbarligen varit mycket goda inspiratörer för nu har flera andra par i bekantskapskretsen hakat på. Det som började med att de själva sökte en lugn plats att bo på i närheten av gränsälven har mynnat ut i att man nu annonserar efter en hel by.

– Vi är åtminstone tre barnfamiljer som är genuint intresserade och vi bor gärna nära varandra för då kan man hjälpas åt. Sedan har man också bra sällskap. Det behöver inte vara vid älven men gärna med närhet till något vatten, säger hon.

Letar efter en hel by

I annonsen står det: ”Mindre by vid vatten sökes för fredligt övertagande. Vi är ett gäng familjer som vill byta hamsterhjulet mot vildmarken, beroende mot självhushållning, materialism mot återbruk och letar efter en plats där vi kan leva som bosättare”.

– Det är det som det hela handlar om. Att inte vara så beroende av att jobba 40 eller 60 timmar i veckan. Utan genom att leva mer självförsörjande, säger hon.

Tanken är att gå tillbaka till rötterna.

– Jag har vuxit upp i lilla Kulmungi som ligger fint till vid en sjö och där fanns bara var några hushåll. Några hade grönsaker, en annan köttdjur, en annan höns och grisar och så hjälptes man åt med allting. Det blir så mycket trivsammare då, säger Eva-Lena Henriksson.

Hon ser flera fördelar med att ha goda vänner och grannar i samma by:

– Är man fler på samma plats kan man om någon till exempel behöver åka ut och resa hjälpa till att täcka upp för varandra, säger hon.

Letat efter hus i två år

Hon och hennes man har i dag två barn som är nio och sex år gamla. I två år har de letat efter ett nytt hem där de kan sätta bo.

– Vi vill samtidigt sänka farten lite. Levnadskostnaderna blir också så mycket lägre om man kan vara självförsörjande. Både jag och min man har haft egna företag och när barnen var som minst jobbade vi som mest. Och det känns helt horribelt att tänka på, säger hon.

Hon ser att allt fler börjar tänka i samma banor:

– Det hinner ofta också gå tid innan man inser att man ska dra i handbromsen. Det är så lätt att bara springa med, liksom jobba mer och köpa sig fri från ansvar. Men i slutändan tror jag inte att det är bra. Det är i alla fall inte för oss, säger hon.

Läs också: Här är kommunerna som kartlägger ödehusen

Gärna fiske men inte bredband

De skriver också att de letar efter ett gäng hus/gårdar med uthus, odlings- och betesmark i nära anslutning till skog och vatten som erbjuder fiske och småviltsjakt.

– Vi har ju lärt känna många människor och allt fler vill samma sak som oss. Det här blir lite av ett livsprojekt, säger Eva-Lena.

I annonsen skriver de vidare att bredband inte är något krav men att skolskjuts och veterinär måste hitta dit och: ”Känner du en by i behov av en vitamininjektion? Hjälp oss att hitta hem”.

– Vi behöver inte vara tio minuter från Pajala, inte om vi hittar någonting tillsammans. Skolskjutsen är inte något jätteproblem. Så länge det är flera barn blir det en social grej och då gör det inte lika mycket om man behöver åka 45 minuter eller en timme för att komma till skolan, säger hon.

I Tornedalen finns flera byar som för en tynande tillvaro. Lika fullt är det svårt att hitta hus då många hellre behåller både två och tre fastigheter i sin ägo istället för att sälja vidare till yngre krafter. Många hus används också som fritidshus.

Läs också: Hon har letat fram alla ödehus i kommunen

Vill inte sälja släktgårdar

Samtidigt finns unga par som inte vill något hellre än att slå ned bopålarna på landsbygden.

– Och så förfasas man över att det inte finns någon service och att byarna dör ut. De som suckar kan samtidigt vara en del av problemet. Men traditionen är sådan att inte släppa på släktgårdar och marker, säger Eva-Lena Henriksson.

De har under de senaste två åren sett på flera olika gårdar men har ännu inte hittat något.

– Många väntar för länge. När de väl kommer fram till att sälja har det ofta gått för långt och huset har fått förfalla och då blir det oftast för dyrt. Då har man också bankerna att slåss med för hus här uppe är ju inte värderade så högt och behöver man då rusta upp en tornedalsgård för låt säga ett par miljoner så kan man inte räkna hem det igen, säger hon.

Sedan poängterar ni med glimten i ögat att ni inte utgör någon sekt?

– Det är väldigt mycket med glimten i ögat. Normen är ju att bo nära tätorten och många höjer ju på ögonbrynen och tycker att man är lite konstig när man inte sätter bredband högst upp på listan och undrar ”vad ska ni där ute och göra egentligen”. Så det här väl att bemöta de här kommentarerna innan de kommer.

Är det ett tidens tecken att allt fler vill sänka farten och i stället leva närmare naturen?

– Någonstans börjar pendeln att svänga. Nu har det varit urbanisering som har varit det rådande idealet sedan 40-talet men jag tror att pendeln är på väg att svänga tillbaka.

Läs också: Lisa och Henrik lämnade stan för en gård på landet