Dräktmakerskan Mona i Alfta

Lampan lyser över arbetsbordet inne i det röda timmerhuset i Alfta i Hälsingland.

Mona Rosenqvist sitter lutad över en kjolväska med färgglada mönster som hon syr upp efter en gammal förlaga från Hassela.

Med små, noggranna stygn syr hon fast ett nytt linnetyg mot väskans baksida av ljust skinn.

– Det här skinnet kommer från ett djur som har betat på markerna häromkring, säger hon och klappar lite på den mjuka ytan.

Traditionen försvann

Själv är hon den femtonde generationen på kvinnosidan av sin släkt här i Alfta. Men någon obruten linje av folkdräktbärande har det inte varit.

– Nej, det blev ett glapp i minst tre generationer. Varken mina föräldrar eller morföräldrar bar folkdräkt. Användningen dog ut här i mitten av 1800-talet, berättar hon.

– Då kom gårdfarihandlarna med mer moderna tyger och kläder som särskilt pigor och drängar var först med att skaffa, för sina intjänade pengar, fortsätter hon.

Läs också: Ebba von Sydow tar över anrikt väveri

Kurs i dräktsömnad

Monas intresse väcktes i början av 1980-talet. Då letade hennes syster, som hade flyttat till Djurås i Dalarna, efter folkdräkt från Alfta till sin dotter som skulle konfirmeras.

Men någon sådan dräkt fanns inte i familjen.

– Då började min mamma en kurs i dräktsömnad för att sy en dräkt från Alfta. Och jag blev intresserad och började sy en egen, berättar Mona.

Hon visade sig ha fallenhet för detta och när läraren efter några terminer, (det tar lång tid att sy en folkdräkt) skulle sluta, ville hon ha Mona som efterträdare.

– Men när jag hade fått se folkdräkter från Alfta i original insåg jag att det fanns mycket mer att lära. Så jag bad Vuxenskolan att först få gå kurser för att lära mig de olika teknikerna, säger hon.

Omtalad utställning

Mona gick ett tiotal olika kurser på Kävesta folkhögskola i Närke med den ”underbara Lisbeth Holmström” som lärare och blev alltmer fascinerad av ämnet.

– Sedan kom den stora utställningen på Liljevalchs i Stockholm 1998 ”Slöjden är här, slöjden är härlig” där många folkdräkter från hela landet visades. Då kände jag att folkdräkter hade blivit något stort, berättar hon.

Startade dräktmakeri

Hon beslöt sig för att satsa på hantverket på heltid och startade sitt företag ”Monas dräktmakeri”.

Att det fanns ett sug efter denna kunskap visste hon, då hon via sina kurser hade fått många förfrågningar om att sy nytt, laga eller ändra i folkdräkter.

Inne i hennes verkstad står provdockor med folkdräkter. På en av dem hänger embryot till en svart långrock, som Mona syr upp för hand.

Beställaren bor på annan ort och det är en lång process att färdigställa dräkten när man inte kan prova ut passformen på plats.

– Ofta börjar vi med att prova ut ett mönster i stadigt tyg, som jag har sytt. Det skickas sedan fram och tillbaka med ändringar. Först därefter börjar jag sy själva dräkten, förklarar Mona.

– I dag använder man dessutom mobilen och kan visa hur plagget sitter via bilder och film, tillägger hon.

Rätt linvarp

Tillpassningen måste vara helt klar innan man sätter saxen i tyget. Mona väver själv många av tygerna för att det bli rätt med lin i varpen.

Och det är noga. Randningen och färgsättningen ska bli så nära förlagan som möjligt.

Även knapparnas utseende är viktigt att få rätt. Här tar Mona hjälp av sin sambo Lennart Östningsgård.

I sin verkstad på gården stansar han ut glänsande mässingsknappar och hamrar in rätt mönster med speciella mejslar, punsar.

Det kan tyckas strängt att hålla så hårt på traditionerna, men för Mona är det ett sätt att hedra tidigare generationer.

– För mig är folkdräkterna som ett slags rottrådar till det förflutna, säger hon.

Traditionsenligt

I dag bär både hon och maken Lennart dräkter från Alfta inför fotograferingen. Han har en stilig jacka med blänkande knappar och en blårandig väst under.

Mona en lite modernare dräkt från Alfta, från 1800-talets första hälft. Förklädet är en dåtida statussymbol, av blommigt kattun, ett tryckt bomullstyg.

– Det får inte vara längre än kjolen, säger hon och drar upp förklädet lite så att den smalrandiga kjolen syns nedtill.

Gammaldags stil

Inne i hennes dräktmakeri står en äldre modell av Alftadräkt med rejäl röd kjol av linvarp med ylleinslag, som har hundratals tunna små veck.

– Tekniken kallas geoffrering. Kjolen har mycket tyg som får ligga i blöt en hel natt, en våd åt gången, säger hon.

Det är ett tålamods- och tidskrävande hantverk. Varje veck nålas och sedan packas tyget ihop veck för veck, som ett dragspel, mot en list. Sedan får varje våd torka i cirka en vecka.

Sedan sitter vecken stadigt kvar i årtionden, utan vare sig stärkelse eller värmebehandling.

Annars är synålen hennes viktigaste arbetsredskap, med ganska stort öga. Sytråden av linne vaxar hon med bivax för att göra den stadigare.

Att sy en helt ny folkdräkt tar åtskilliga arbetstimmar, beroende på hur avancerade detaljer och mönster är och antal delar med mera. Priset kan variera mellan 20 000-40 000 kronor.

Lagar dräkter

Men det vanligaste uppdraget är att laga nötta delar eller sy in eller lägga ut folkdräkter till rätt storlek.

På en hylla i verkstaden står en kartong fylld med flera hundra år gamla delar av folkdräkter som hon har köpt eller ropat in på auktion.

Många av plaggen är trasiga eller har smutsigt foder, men Mona behandlar dem som dyrbara skatter. Hon sätter på sig vita bomullshandskar innan hon tar upp dem.

– Det är såå fina tyger. Titta på det här livstycket, det är från 1700-talet, det ser man på storleken och det långa skörtet, säger hon håller försiktigt upp ett rött livstycke.

Mona tröttnar aldrig på ämnet folkdräkter och har även läst etnologi med textil inriktning på Gävle högskola, för nestorn i ämnet, Håkan Liby.

Läs också: Sveriges folkdräkter får digitalt arkiv

Hon är lite av en levande uppslagsbok efter att samlat på sig kunskap genom åren.

– Men det är så mycket kvar att lära. Jag älskar att hitta originalplagg som jag aldrig har sett förut och skulle vilja ha tid att åka runt och dokumentera gamla dräkter och detaljer, säger hon.

Vill fortsätta

Hon är glad över fler använder folkdräkt vid högtidliga sammanhang som vid riksdagens öppnande till exempel.

– Om det står frack och långklänning på inbjudan kan man ha folkdräkt istället. Det brukar vara väldigt uppskattat av andra gäster och en riktig konversationsstartare, säger hon.

Mona är 67 år i dag och har inga tankar på att pensionera sig ännu. Hon får så många beställningar att hon har en väntelista Och leder också kurser om folkdräkter.

– Så länge mina fingrar och ögon fungerar så fortsätter jag. Det är så otroligt roligt att träffa så mycket folk och jag känner mig som en kulturbärare, säger hon.

Gillar släktforskning

Namn: Mona Rosenqvist.

Ålder: 67 år.

Bor: I Alfta, i Ovanåkers kommun.

Gör: Folkdräktsmakerska, driver ”Monas dräktmakeri”.

Familj: Sambo Lennart, de vuxna barnen Susanne och Per, samt fyra barnbarn.

Intressen: Släktforskning, byggnadsvård, etnologi.

Folkdräkter i förändring

Folkdräkter var allmogens klädsel fram till mitten av 1800-talet när textilindustrin växte fram och allt fler köpte färdig tyger och kläder.

Folkdräkterna varierade över året och veckodagarna. Till vardags var det enklare kläder och på lördagarna lite finare plagg när man gick på dans eller fest. De allra finaste dräkterna bars på söndagarna, till kyrkan.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av blev folkdräkter populära bland societeten som fest- och högtidsdräkt.

Det finns tre slags folkdräkter:

Den dokumenterade dräkten som är bevarade plagg ett visst område från tiden fram till 1850-talet.

Den rekonstruerade dräkten som är skapad utifrån delar av originalplagg, men där man inte hittat hela dräkten.

Den komponerade dräkten är konstruerad utan förlaga, oftast under den nationalromantiska tiden i början av 1900-talet. Landskapsdräkter och Sverigedräkten är exempel på det.