De färdas på 1800-talsvis: Knarret från hovarna är som meditation

Lomviksgården i Flötningen i norra Dalarna. Erik och Kristina är på en träff med ett gäng från båda sidor gränsen. Svenska blandas med norska, skratten klingar. Luften är kylig, den solen förmår inte ge mycket värme. Någon stannar till, tystar de andra och vädrar mot vinden.

– Jag føler lukten av snø!, säger någon på norska.

Gruppen jublar, snart är det dags. I februari får de packa slädarna och ge sig av. Det är Dalarna Femunds forkörarförening som träffas för att planera vinterns höjdpunkt – slädfärden till Röros marknad på cirka 30 mil. De åker i förfädernas spår med hästar och fullpackade slädar.

Forkörning drygade ut försörjningen vintertid

Forkörning var ett sätt för bönder i Jämtland, Härjedalen, Dalarna och Hälsingland att dryga ut försörjningen vintertid. De utförde olika körsysslor mot betalning och fraktade ofta varor till de olika marknaderna i området. Ordet fora är gammalt och betyder färd med gods.

Lomviksgården är föreningens ”högkvarter”.  Lands reporter bjuds in i den varma eldpallkojan där det på gammeldags vis steks kolbullar över öppen eld och serveras rykande kokkaffe. Kristina och Erik Sundin fyller på min kopp och berättar mer.

– Det var egentligen mina föräldrar som fick mig in på det här, förklarar Kristina.
– Forkörningen till Röros togs upp igen 1999 och de var med från starten. Far dog 2003 och året efter följde jag med mamma på en tur. Det var kul för henne och jag fick smak för det. Sedan 2005 har Erik och jag åkt båda två vartenda år, säger hon.

Röros marknad lockade 1 500 ekipage

Vad är det då som lockar med att ge sig iväg i vinterkylan i nästan två veckor?
– Svårt att sätta fingret på, säger Kristina, men jag vill påstå att det är gemenskapen, lugnet, naturen och samspelet med hästen.
– Första dagen kan jag vara lite rastlös, liksom kvar i vardagen, pillar på mobilen och håller på, säger hon.

Sedan försjunker forbönderna in i ett annat tillstånd, menar hon. Det är något meditativt att bara sitta där och höra hovarnas knarrande mot marken, timme efter timme.
– Alla tankar försvinner och det är bara ro i själen. Vi pratar inte så värst mycket med varandra på dagarna, det behövs inte. Ibland är det så kallt så man bara kryper ihop men andra dagar är det varmare och då kanske man byter plats och hoppar på ett annat ekipage och utbyter lite tankar, berättar Kristina.

Sover på fällar under bar himmel

På kvällarna samlas de vid elden, äter tillsammans, sjunger, spelar och berättar historier. Vissa kvällar sover de på fällar under bar himmel och somnar till hästarnas tuggande och ljudet av stockelden som knäpper. Ovanför brederstjärnhimlen ut sig.

Erik tar en klunk kaffe och säger:
– Vi upprätthåller en gammal tradition också. Från mitten av 1600-talet var Röros en viktig handelsplats för dalfolk, hälsingar, härjedalingar och jämtar.
– Det fanns knappt några vägar, så man åkte på vintern. Då var det lätt att ta sig fram på snön och över isar. En bit in på 1900-talet så hade järnvägarna byggts ut och forkörningen upphörde, fortsätter han.

Helt enligt traditionen bär resenärerna också tidsenliga kläder som pälsar, vadmal och stickade luvor av ull. Dög det på 1800 så duger det nu med resonerar man. Att möta karavanen där den ringlar fram är som att förflyttas tillbaka i tiden.

Kristina berättar hur en vanlig resdag är upplagd.
– Vi stiger upp vid femtiden på morgonen och börjar med att sköta hästarna. De får hö, vatten, kraftfoder och vi ser över att de må bra. Sedan äter vi frukost och ger oss av i gryningen. En gång i timmen stannar vi till för en kort paus och utfodrar hästarna, säger hon.

Ibland måste de reparera något, en skakel som gått av eller sko om en häst. Vid lunchtid gör de ett längre stopp, tänder eld och tar fram vad de har i färdskrinet. Det brukar vara saltat fläsk och bröd. De steker kolbullar och ger hästarna lunch. Mot kvällen kommer de fram till det ställe där de tillbringar natten, efter att ha färdats ungefär tre mil sedan morgonen.

10 000 människor står längs vägen

Ofta har de gjort upp med något byalag om att sova i deras bygdegård och då äter de tillsammans på kvällen.
– Hästarna stallas eller binds upp om det inte finns stall. De utfodras och sedan bär vi in fällarna i kojan eller om vi ska sova ute.  Övernattar vi ute måste någon vara vaken under natten och passa elden, berättar Kristina.

Strax innan resans mål strålar de olika forkörarlagen från Norge och Sverige samman för ett gemensamt intåg i Röros. Samtidigt börjar publiken, ofta mer än 10 000 människor, ställa upp sig längs vägen för att möta upp ekipagen.

Det är spelmän, flaggor och feststämning, snart kommer de! Och synen, när mer än 90 tunga hästar med slädar dundrar in i Röros är imponerade och lämnar ingen oberörd.
– Den stunden är värt hela resan, säger Kristna som ler åt minnet. Sedan väntar fem dagars marknadsliv och festligheter innan foran vänder åter till Dalarna.

Är pensionerade mjölkbönder

Namn: Kristina Sundin, 65 och Erik Sundin, 63
Bor: På en lantbruksfastighet i Holen i Orsa
Yrken: Pensionärer, tidigare mjölkbönder. Jordbruket har nu tagits över av dottern, Malin Sundin, 34, som skrivit boken ”Spilld mjölk”.
Intressen: Erik: Natur, jord, skog, hästar och hundar. Kristina: Paddla kajak, natur och hästar.

Mer info: dalarnafemund.com och lomviksgarden.se