Gå till innehåll
Shopping Resor
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Landkoll 31 mars

Flykten från Ukraina: Inga-Lill och Bengt tar emot flyktingar

När kriget i Ukraina bröt ut och den ryska invasionen var ett faktum öppnade Inga-Lill Svensson i Tyringe sitt hem för vännerna.

KAMPANJ: Börja prenumerera – Erbjudande till dig som följer Land.se

 Bengt Svensson, Iryna Holovanova med barnen Teodor och Mark, Larysa Hurina med döttrarna Alisa och Mariia, Inga-Lill Svensson, Tetiana Hlushchenko med sönerna Ivan och Artur, Lilya och Peter Shakun.
Bengt Svensson, Iryna Holovanova med barnen Teodor och Mark, Larysa Hurina med döttrarna Alisa och Mariia, Inga-Lill Svensson, Tetiana Hlushchenko med sönerna Ivan och Artur, Lilya och Peter Shakun. FOTO: Anders Roos

Fullt hus – och husvagn. En hall fylld av skor och färgglada barnjackor. Hemma hos Inga-Lill Svensson, 64, och hennes man Bengt i skånska Tyringe har en ukrainsk familj på elva personer tillfälligt flyttat in.

– När kriget i Ukraina bröt ut hörde jag av mig och sa ”ni är alltid välkomna här”, berättar Inga-Lill.

Besökte Ukraina

Hon lärde känna den 61-årige pastorn Peter Shakun redan 1992 då hon via sitt engagemang i Missionskyrkan besökte Ukraina.

– Ukraina hade blivit självständigt, Peters församling sökte kontakt i väst och några kyrkor härifrån åkte ner. Vi blev lite av en sensation. Det var inte vanligt med utländska besökare då.

– Det kändes som ett mirakel när de här svenska, lite för oss konstiga människorna kom, säger Peter och skrattar vid minnet.

Flykten från Ukraina

Vi sitter i Inga-Lills och Bengts uterum. Vid sidan av Peter scrollar äldsta dottern Iryna, 39, på sin mobiltelefon. Hon förklarar att hon kollar nyheterna hela tiden, med en ständig oro för vad som ska möta henne.

 Lilya och dottern Iryna önskar att de snart ska kunna återvända hem. ”Vi väntar på att kriget tar slut och hoppas att de vi älskar ska överleva”, säger Iryna.
Lilya och dottern Iryna önskar att de snart ska kunna återvända hem. ”Vi väntar på att kriget tar slut och hoppas att de vi älskar ska överleva”, säger Iryna. FOTO: Anders Roos

Medan resten av familjen – Peters fru, ytterligare två döttrar och sex barnbarn – har gått till lekplatsen tillsammans med Bengt berättar Peter och Iryna om flykten från Ukraina. De kom till Sverige för fem dagar sedan efter en bilresa som varade lika många dagar och tog dem genom Ungern, Slovakien och Polen.

– En missilattack skedde bara 60 kilometer från vårt hem – då bestämde vi oss för att lämna, berättar Peter. För barnens skull.

Huset brändes ned

I rättan tid skulle det visa sig då huset i staden Irpin, som Peter och hans fru delade med Iryna, hennes man och två barn, brändes ned två dagar innan vi träffas.

– Grannarna ringde, säger Iryna dröjande.

– Och skickade bilder, fyller Peter i. Det känns sorgligt, men vad kan man göra?

Efter ett ögonblicks tystnad fortsätter Iryna:

– Vi visste att det kunde hända men vi hoppades att huset skulle klara sig. Jag tror inte att jag har förstått än att det är borta… Det är svårt att greppa när man bara sett bilder.

Firat jul ihop

I Tyringe bor nu Peter och hans fru i husvagn på Inga-Lills och Bengts tomt medan Iryna, hennes systrar och alla barnen sover inne i huset.

– Jag ser dem som min familj, säger Inga-Lill. Efter den första resan till Ukraina började vi med hjälpsändningar härifrån en gång om året och jag själv reste ner varje år. Våra familjer har semestrat tillsammans och firat jul ihop.

 Iryna är glad över att vara i Sverige med sina barn. ”De slipper se kriget, de behöver inte höra sirener och bomber. Det betyder mycket för oss”, säger hon.
Iryna är glad över att vara i Sverige med sina barn. ”De slipper se kriget, de behöver inte höra sirener och bomber. Det betyder mycket för oss”, säger hon. FOTO: Anders Roos

Treårige Teodor som kommit tillbaka från lekplatsen klättrar upp i mamma Irynas knä. Storebror Mark, snart tolv år, drar fingrarna genom Teodors hår.

– Mark förstår situationen, säger Iryna. Han sa till Teodor att Putin är en dålig man som förstört vårt hus. Han frågar också om vi inte kan resa hem snart. Han fyller år om några dagar och vill fira sin födelsedag tillsammans med sina vänner.

Barn har dött

Iryna tar fram sin mobiltelefon och visar ett foto på henne, maken Roman, Mark och Teodor. De kramas och Teodor pussar pappa.

– Det var sista gången vi sågs, berättar Iryna med ett stänk av sorg i rösten. Det känns jobbigt att titta på bilden. Jag vet inte när vi kommer att träffas igen.

Känns svårt

Kvar i Ukraina finns även Irynas bror med familj.

– Just nu känns allt svårt, konstaterar Iryna. Barn i Ukraina har dött. Ryssarna tog vårt hem. Det är omöjligt att gissa vad som ska hända. Vi väntar och väntar. Vi vill bara ha våra liv tillbaka. Kriget började för två veckor sedan – men det känns som en hel livstid. När vänner ringer och berättar om vad som händer i vår stad känns det som en dröm, det går inte att förstå när man ser sig om här och allt är fint och lugnt.

Gåvorna strömmar in

Plötsligt knackar det på dörren. 64-åriga Tina Friberg, bekant till Inga-Lill, kommer med bland annat hembakad mjukpepparkaka, toapapper och kläder. Efter att Inga-Lill delat ett inlägg på Facebook där hon berättade om familjen som kommit från Ukraina har gåvor strömmat in.

– Jag såg Inga-Lills inlägg och kände att jag ville göra de här utsatta människorna en tjänst, säger Tina. Det är klart att man vill hjälpa till med det lilla man kan.

– Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle bli ett sådant genomslag, säger Inga-Lill. Det plingar i telefonen hela tiden. Folk undrar vad de kan bidra med, de swishar, det lämnas matkassar på trappan.

Skänker sina leksaker

Hon visar ett videoklipp hon fått skickat till sig där en pojke i femårsåldern förklarar att han vill skänka några av sina leksaker.

– Vi har fått så mycket saker, fortsätter Inga-Lill. Planen är att hålla öppet här i Missionskyrkan kommande fredagar och laga mat och förmedla kläder och annat vidare.

Hann inte packa

När Peter, Iryna och resten av familjen hastigt lämnade Ukraina befann de sig sedan en tid tillbaka på semester i bergen vid en lägergård de driver, dit utsatta barn får komma. De hade med andra ord inte packat för flykt och när nu Peters och Irynas hem förstörts har alla deras ägodelar gått förlorade.

– Jag fick med mig två fina klänningar i alla fall, säger Iryna och ler svagt. Jag och min man skulle fira tretton år som gifta när vi var i bergen. Det var därför jag hade dem med mig. Roman är kvar där nu och tar emot människor som flytt från städerna.

Tack för all hjälp

Lille Teodor sträcker sig efter en skål godisbilar som Inga-Lill ställt fram. Han kravlar över till morfar Peter som sitter närmare både godis och salta pinnar. På frågan vad han saknar mest från hemlandet svarar Peter med ett leende och utan tvekan ”kyrkan”.

– Den är mitt liv. Nu hoppas vi att kriget snart är över så att vi kan åka hem och bygga upp vårt hus igen.

– Peter är den mest positiva människa jag känner, flikar Inga-Lill in.

– Jag försöker, säger Peter och ler återigen en aning samtidigt som han knaprar på ett par salta pinnar.

Han ser på Inga-Lill när han lägger till:

– Tack så mycket för ditt land och alla som tagit hand om oss. Även på vägen hit, särskilt i Polen, frågade alla vi mötte om vi behövde hjälp. Det var en speciell känsla. Putin har enat oss.

Tyckte du om den här artikeln? Prenumerera på Land

Läs också: ”Det finns flera kloka gummor i min släkt”

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Gör som 60 000 andra!

Missa inte Lands nyhetsbrev

Få lästips om hem och trädgård, mat och dryck samt djur och natur

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.

Populära ämnen på Land.se

Missa inte vår webbshop

Lär dig i din takt

Upptäck nya platser med

Läs artiklar i säsong

Till toppen