Efter en lång färd genom skogen utanför Järlåsa, tre mil från Uppsala, tar den smala grusvägen slut. Där ligger en liten gård med en röd lada, tunnelväxthus, frodiga blomrabatter och grönsaksland.

Ann-Helen och Gunnar Rundgren, journalister, författare och äkta makar, kommer gående från varsitt håll i den stora trädgården och hälsar oss välkomna.

– Jag vill varna för att vi pratar på både ut- och inandning, så vill ni få en syl i vädret så får ni får avbryta oss, säger Ann Helen och skrattar.

Engagerade i miljö och jordbruk

För båda två är mycket engagerade, pålästa och kunniga i frågor som har med miljö, jordbruk och djurhållning att göra.

Och de hyser stor kärlek till kor! I sin nya bok ”Kornas planet – om jordens och mångfaldens beskyddare” beskriver de människans och nötboskapens långa relation, genom historien.

Kor är inte klimatbovar

Hur viktiga korna har varit för mänsklighetens fortlevnad och kultur – och fortfarande är, även i den rika delen av världen.

– Ja, men i dag utmålas kon som den stora klimatboven. Det är orättvist eftersom korna tvärtom kan spela en viktig roll i ett mer hållbart jordbrukssystem, säger Gunnar som även är lantbrukskonsulent.

Läs också: Västgötabonden hade kon som alla trodde var utdöd

Mjölkkor bidrar till stor miljönytta

Den miljönyttan kan uppväga utsläppen av metangaser menar han.

– Ja, metanet från kor och andra idisslare är en kraftig klimatgas men den försvinner ur atmosfären efter tio år. Så länge djuren inte blir fler ökar inte halten En annan större källa till metanutsläpp är utvinning av fossila bränslen, men det är korna som får skulden, säger han.

Rätt använda kan kor ge stora vinster i allt från resurssnål produktion av livsmedel med hög kvalitet till biologisk mångfald och öppna landskap, menar de två makarna.

Ett bra exempel är de marker som omger deras egen gård intill Strandsjöns glittrande vatten. Där var det helt igenväxt av sly, buskar, säv och vass när de köpte gården för sex år sedan.

I dag är det mjukt betade strandängar, skapade av deras egna tio kor som nyfiket blickar mot oss.

De är stora djur, 600-700 kilo tunga som fullvuxna. En blandning av olika raser, som mjölkko-rasen SRB och köttraserna angus och hereford.

I naturbetesmarken trivs blommor och örter

Den stora ledarkon Bossa, med brun päls och vitt ansikte, går i sakta mak mot Gunnar och Ann-Helen och vill gärna bli kliad bakom örat. Mängder av örter och blommor trivs här i naturbetesmarken i dag. Efter att motorsågarna först gjorde grundjobbet har korna tagit vid och håller nu landskapet öppet.

Komockor perfekt livsmiljö för insekter

De platta komockorna som ligger här och där är perfekt livsmiljö för olika insekter och skalbaggar. Kryp som i sin tur är perfekta som mat för olika fåglar.

– Det är ett fågelparadis här, med en mängd olika fåglar, allt från häger till havsörn, säger Ann-Helen.

Kunniga odlare från Värmland

Från början ingick inte kor i deras planer. De sålde sina lägenheter i Uppsala respektive Stockholm för att de ville odla grönsaker och frukt till husbehov och försäljning.

Särskilt Gunnar är en kunnig och erfaren odlare efter många år på Torfolks gård i Värmland, ett odlingskooperativ som var pionjärer inom ekologiskt jordbruk. Han var också en av Kravs grundare och förste ordförande. 

Gårdens mark svårodlad

Han upptäckte snart att mycket av gårdens mark inte lämpade sig för odling, Den var stenig, sank och tung av lera. Då föddes tanken på att skaffa kor, för att vårda landskapet, få kött till hushållet och sälja köttlådor.

Även om både han och Ann-Helen har bott landsbygden stora delar av sina liv så hade ingen av dem haft egna kor. Och kor är inga enkla nybörjardjur fick de erfara. Som när kon Bossa fick en ful infektion på sin ena spene. Korna var inte tama, utan skyggade tillbaka när Ann-Helen och Gunnar försökte närma sig dem.

Sedan kom grannen Lennart och visade hur de skulle göra. Han ställde sig på avstånd och började ropade på korna med hög och intensiv röst. Till sin förvåning såg de korna lystra och sakta närma sig Lennart trots de aldrig träffat honom tidigare.

– Vi kände oss som de amatörer vi var, säger Ann-Helen, som efter den lektionen har lärt sig konsten att locka till sig korna med egen variant av kulning.

Läs också: Kornas råmanden visar hur de mår

Kallar sig månskensbönder

I boken beskriver de den varma känslan när de stora korna hör deras rop och kommer dundrande genom hagen med kalvarna i släptåg. Korna har blivit betydligt mer tama, nästan som familjemedlemmar med olika personligheter. Ann-Helen och Gunnar kallar sig månskensbönder och har inkomster även från andra jobb som skribenter, föreläsare med mera.

Utökar med mustning

Men de strävar mot att bli mer självförsörjande och öka försäljningen av gårdens produkter. Förutom grönsaker och kött snart även cider och must från de över 120 äppelträd av olika sorter som Gunnar har ympat och planterat. De är medvetna om att heltidsbönder har en betydligt tuffare verklighet.

Men är bedrövade över trenden mot storskalighet och industrialisering av jordbruket, som allt mer ska konkurrera på en global marknad.

– En bonde förr var lite av renässansmänniska som kunde allt från att odla och sköta djur till att bygga, reparera maskiner med mera. I dag går det mot att allt fler blir företagsledare och räknenissar, säger Ann-Helen.

– Och ändå är det svårt att nå lönsamhet, fortsätter hon.

Ny småskalig trend

Samtidigt pågår en annan trend mot fler småskaliga jordbruk, med olika ”ben” att stå på. Som att sälja grönsakskassar, köttlådor, egna ostar med mer. Plus alla de mindre lantbruk som kämpar på med hjälp av att någon i familjen har ett hel- eller deltidsjobb utanför gården.

– Det är politiska beslut som krävs. Sveriges livsmedelsstrategi borde gynna ett mer hållbart jordbruk, för böndernas, djurens, konsumenternas skull, säger Gunnar.

Landskapsmodellen en tänkbar lösning?

Han och Ann-Helen lanserar ”landskapsmodellen” som en tänkbar lösning.

– Ja, att man i större grad utgår från det landskap man lever och bor i. Det finns redan en växande rörelse för att öka kontakten mellan producenter och konsumenter lokalt, som REKO-ringar, gårdsbutiker och andelsjordbruk, säger Ann-Helen.

Det kallar det ”relationsmat” då maten skapas i närheten där konsumenterna direkt kan se effekterna i landskapet av betesdjur och odlingar.

– Det kan hjälpa mindre lantbrukare och matproducenter att överleva eller starta nya företag. Vilket också kan ge nya, lokala jobb i gårdsbutiker och småskalig livsmedelsförädling med mera, fortsätter hon.