Här är matsedeln som visar det delade Sverige
Här är matsedlarna som delar landet.– Jag har aldrig sett skillnaden mellan stad och land så tydligt som här, säger Åsa Lundmark från Södra Sunderbyn.
När Åsa Lundmark från Södra Sunderbyn utanför Luleå fick se dessa två skolmatsedlar blev hon stum.
Den lustfyllda, fantasieggande matsedeln från en förskola från Stockholms innerstad och så den karga från Norrlands inland.
– När jag visade den för mina samiska vänner utbrast de: Kolonialism! Hunger games!
– Jag vill väl inte gå så långt men tydligare än så här har jag inte sett segregationen mellan stad och land. Det är som att leva i två olika länder. Vi lever helt olika liv i stad och inland. Arjeplogs presenterar två veckors mat på samma utrymme som Stockholm får plats med två dagar, bara en sådan sak.
Läs också: Experten: Staden och landet behöver varandra
Vilken tycker du är bäst?
– Jag föredrar ju kött och potatis-menyn. Stockholmsmatsedeln handlar mer om yta och fasad. Se sista raden, Kabyssens hemgjorda äppelmos. Serverar vi äppelmos så vet vi att den är hemmagjord. Norrbotten har också en skavgryta, är det renskav från våra renar hade man ju kunnat skriva en massa fina ord om det. Jag tror inte att den ena maten är bättre än den andra.
– Min kompis som har barn på den här Stockholmsförskolan hälsar att det är en helt vanlig sunkig förskola med låg budget. Menyn är en följd av upphandlingsfajten mellan cateringfirmor.
Vad säger de här matsedlarna om skillnaderna mellan stad och land?
– Jättemycket, man kan ju göra en vetenskaplig studie utifrån detta. Det är så tydligt vad som är centrum och periferi. I inlandskommunen snålar man på resurser. Den här matsedeln gäller samtliga förskolor, skolor och äldreboenden, därför är det mat även på lördag och söndag. I Stockholm måste man marknadsföra sig på ett annat sätt. Och så den tiden det måste ta att skriva Stockholmsmatsedeln. Jag tycker synd om förskolepersonalen som har blivit gisslan i detta och synd om barnen som inte vet vad de äter.
Och det vet man ju heller inte på torsdagen i inlandsmenyn. Då är det: Vad köket bjuder på.
– Ha, ha. Ja, men det visar också hur man hushåller på de knappa kommunala resurserna. Man får se vad man får ihopskrapat av resterna. Du vet, i en landsbygdskommun som Arjeplog går barnen till årskurs 9, eller möjligen till gymnasiet. Sedan flyttar de till städerna. Glesbygdskommunerna ”odlar” medborgare och framtida skattebetalare som aldrig kommer tillbaka. Kommunerna får aldrig tillbaka de pengar de satsat, det gäller att spara på skattemedlen.
Åsa påminner om vad författaren Torgny Lindgren sa i samband med att Tore Wretmans kokbok Svensk husmanskostkom i nyutgåva: Maten hör till livet, och livet är en ganska grov historia. Stunderna av förfinad jungfruolja och tioårslagrad vinäger är få. Det basala i våra liv är köttet. Och potatisen. Och köttet behöver inte alltid benämnas fransyska eller oxfilé. I uppriktighetens namn kan köttet bara få heta köttet och ingenting annat.
Vilken fråga skulle du vilja ställa till ansvarig minister eller någon annan i beslutandeställning angående detta?
– Vilka åtgärder behövs för att motverka och minska segregationen mellan glesbygd och stad? Och hur viktig är den frågan i svensk inrikespolitik i dag?
