Hela Sveriges älskling! Nu blir kossan Margit bok

Slingrande grusvägar leder djupt in i skogarna i gränstrakterna mellan Skåne och Blekinge. Framme vid Santatorp öppnas ytterdörren och Karin Linderoth kikar ut. Välkomna. Fortfarande tagen av uppmärksamheten hennes kossa skapade efter Land-artikeln kring jul:

– Medier från när och fjärran hörde av sig och ville skriva om Margit. Vi är helt förundrade över hur mycket uppmärksamhet hon väckt. En söt och förvisso speciell kossa, men det finns ju mängder av söta djur, säger Karin, som döpt kon efter sin mormor. 

I hagen en bit bort står Margit med sina kovänner. Just den här dagen är grå och blöt och Margits långa päls tyngs ner av regnet. Den annars så charmiga kon visar sig från sin mest envisa sida.

– Hon lyssnar fortfarande på mig men kan bli lite sur om det är för mycket folk, förklarar Karin och berättar om hur Margit brukar locka med de andra korna på hyss.

Karin fick den lurviga highland cattle-kon i julklapp för några år sedan.
– Hennes mamma hade stött bort henne så ägarna satte ut henne på Blocket. Hon var tre dagar då hon kom hit. Jag föll pladask. Hon såg ut som en lurvig nallebjörn. Vi hade redan kor men de hade inga kalvar just då, så jag fick föda upp henne med flaska.

Första veckan fick Karin bära runt den ganska blyga Margit i sin nya omgivning. När Margit började gå själv höll hon sig tätt intill Karin. Korna var hon mindre intresserad av, däremot blev hundarna och sonen Rasmus hennes bästa lekkompisar. De sparkade boll, rullade runt på marken och busade i snön. Det roligaste var att plocka svamp och skumpa bredvid när någon åkte spark.
– Margit är bra på kommando men väldigt dålig på att gå kopplad så därför har hon alltid fått gå lös. I början trodde hon nog att hon var en hund. Ibland gick hon in till oss i huset, men det var för varmt för henne så hon väntade ute på verandan.

Margit tog långa promenader och följde Rasmus till och från skolbussen. Husen runt om kunde också få besök. När det flyttade in nya grannar brukade Margit artigt gå och hälsa dem välkomna.

När hon var tre år började trädgårdsbesöken bli allt för närgångna och att stånga sönder billyktor hade blivit ett tidsfördriv.
– Hon fick helt enkelt koträna. Jag talade om för henne att ”du är ju faktiskt en ko”.

Karin, som alltid tecknat och målat, är från början arkeolog och gjorde då bland annat rekonstruktioner vid utgrävningar. I dag jobbar hon som konstnär. Drömmen om att göra en barnbok har funnits länge. Den 5 mars kommer boken Mormor KrutRut får besök ut.

Boken handlar om Hugo, som när han åker på semester till Spanien måste ha någon som vaktar hans lurviga ko. Rosita och hennes mormor KrutRut tar över. Men det blir inte helt som de tänkt sig…
– Jag är uppväxt med sagor och tycker om riktiga böcker med blad att vända och bilder att se på. Margit och hennes upptåg har varit en enorm inspiration. Dessutom har jag en kompis som heter Rosita och hennes mormor kallas KrutRut, så det är klart att de måste få vara med, säger Karin.

 

 

Anor från 1856. Karin ärvde gården efter sina morföräldrar och mycket i huset ser ut som det gjorde då.