Hon bor ensam på Sveriges sista väglösa fjälljordbruk

Efter en kaffepaus på det välbevarade 50-talskondiset Café Cineast i Sveg fortsätter resan norrut på snötäckta vägar med enstaka mötande bilar, pinnsmala norrlandsgranar och en blek januarisol i sydväst.

Efter en stunds väntan vid vägs ände i byn Djursvallen hörs en skoter närma sig. Torbjörn Eriksson, anställd medarbetare på Lillhärjåbygget, ska skjutsa mig de elva kilometer som nu återstår till Sveriges sista väglösa fjälljordbruk.

Temperaturen är minus 17. Färden går snabbt över myrmarker, här och var med gles skog. Mot nordväst reser sig höga fjälltoppar mot den djupblå himlen.

Ensam åretruntboende

Gården ligger i en dalsänka kring Lillhärjån, innesluten av ett skyddande skogsbälte. Runtom utbreder sig milsvida fjäll- och myrmarker.

Eva Eriksson, numera ensam åretruntboende här, bjuder på en bit mat i köket. Vid bordet sitter även sonen Manne och systerdottern Ulrika med familj. De har också kommit hit med skoter idag.

Framåt mörkningen är det dags för lagårdsarbete. Det tar några timmar både på morgonen och på kvällen. Eva och Torbjörn hjälps åt att mocka ut gödsel och bära in hö.
Tuppen, som heter Jussi efter den store tenoren, gal högljutt från en pinne ovanför över sina hönor.

Mjölkar för hand

I fårens bås syns några fuktblänkande svarta ryggar. Vi upptäcker två nyfödda lamm, troligen bara några timmar gamla. Eva, Manne och Torbjörn funderar genast på vad de ska få heta.

Korna är av den sällsynta rasen fjällko. Lugna och tysta står Åslind, Lappros, Minna, Måna och Stjärna i sina bås när de handmjölkas.

En brasa flammar i lagårdens brett murade spis. Elden värmer också diskvatten, som hällts upp i en enorm järnkittel, som hänger strax över lågorna.

Kärnar och ystar varje månad

När mjölkningen är avslutad hjälps Manne och Torbjörn åt vid den gamla separatorn, som separerar mjölk och grädde.
– Först när jag fått ihop 75 liter mjölk kan jag ysta, säger Eva.
– För att kärna smör behövs tio liter grädde. Jag kärnar och ystar flera gånger i månaden. Vasslan ger jag till kalvarna och hönsen. Sommartid kokar jag messmör i gammelstugan.

Sonen Manne bor till vardags i Sveg där han går kursen ”Hållbar kunskap” på Bäckedals folkhögskola, som nyligen inlett ett nära samarbete med Lillhärjåbygget. Skolan vill föra vidare kunskaper om självhushållning till dagens unga och lära ut hållbara metoder.

Länsstyrelsen i Jämtland har gett klartecken för ett ettårigt samarbetsprojekt mellan Lillhärjåbygget och Bäckedals folkhögskola, men ser gärna att det permanentas.
Manne hoppas detsamma:

– Då skulle driften av denna gård fortsätta och kunskaperna om småskaligt jordbruk kunde föras vidare. Med kursverksamhet förlagd hit skulle det också bli mer liv och rörelse på Lillhärjåbygget. Det skulle tilltala mig, som är en ganska social person.

Ökat intresse för traditionellt jordbruk

Han har inte definitivt bestämt sig för om han i framtiden vill ta över gården, men tanken tycks honom i vart fall inte främmande.
– Jag vill leva i ett sammanhang, i samspel med natur, djur och människor. Intresset för traditionellt jordbruk verkar växa bland mina jämnåriga, säger Manne.

Saknas fast el

Eva runt bland gårdens alla byggnader. Det lilla sågverket i en skogsglänta används ännu flitigt. Tidigare drevs sågen av en tändkulemotor som fraktades hit över Vedungsfjället.

Än i dag saknas fast el här på gården, men ett dieselaggregat kan producera ström. Numera finns även solceller.

Självhushållet lever än

På Lillhärjåbygget är det fortfarande mycket självhushåll som gäller. Eva bykar i ett vedeldat kar och tvättar mattor i ån. Om somrarna används det lilla brygghuset fortfarande som kylrum, där det rinnande vattnet håller mejeriprodukter svala.

– För bara femtio år sedan var ju miljöer som denna självklara, konstaterar Eva.

Tillgången på hjortron är ofta stor. Eva syltar och konserverar bär på gammalt vis. Kött hängs på tork. Bäcköring från Lillhärjån utgör ett välkommet tillskott i hushållet. På kökslandet odlas mandelpotatis, rovor, morötter och lök. Det brukar växa bra trots att gården ligger på 700 meters höjd, i växtzon åtta.

Klarar sig utan mobil och dator

Posten hämtas i Glöte någon gång i veckan. Eva klarar sig alltjämt utan såväl mobil som dator.

Förråd av torrvaror köps och fraktas på slädar när skoterföret är bra. Snöskotrarna har förändrat livet här uppe. Förr tog det tid att ta sig fram med häst och släde. Hästar fanns här fram till i höstas. De användes bland annat för att hämta hö från kringliggande ängslador.

I gammelstugan visar Eva gamla träkärl som hennes släktingar tillverkade på 1800-talet och som hon ännu använder i det dagliga arbetet.
– Gården är som ett levande museum. Allt som gjorts eller kommit hit har sparats, säger hon och visar en järnskulptur i bästa Picassostil som gårdsfolket fick av en tacksam luffare.
Eva hoppas att någon i släkten vill ta över efter henne, men tillägger att fortsatt gott samarbete med länsstyrelsen är av avgörande betydelse för att driften alls ska kunna fortsätta.

Detta är Eva Eriksson

Namn: Eva Eriksson.
Bor: Lillhärjåbygget.
Ålder: 68 år.
Familj: Sönerna Per-Olov Sjödin och Manne Sjödin. Systern Ann, som bodde i det norra bostadshuset, dog häromåret.
Yrke: Karttekniker, tidigare anställd på Lantmäteriet.
Intressen: Djur och natur, hantverk.

Kortfakta om Lillhärjåbygget

• Lillhärjåbygget togs upp som nybygge i början av 1800-talet. Förvärvades 1875 av Olof Eriksson och Karin Kjellsdotter. I fem generationer har nu gården drivits av släktingar till dessa två.
• Gården, med en areal på 2 698 hektar, förklarades 2002 som kulturreservat av länsstyrelsen i Jämtlands län, och ska bevaras för framtida generationer.
•  Länsstyrelsen finansierar upprustning av gamla byggnader och avlönar två anställda som växelvis arbetar på gården. Se  för mer info.
•  Besök ska föranmälas. Övernattning i gäststuga kostar 350 kr/person.

Spara

Spara