Ingrid bor i väglöst land: ”Inget i det moderna samhället lockar mig”

I Gränssjö i södra Lapplandsfjällen ställer jag bilen, och går cirka 15 kilometer till den väglösa gården Vardofjäll. Myrarna lyser gulröda av hjortron, och i fjällbjörkskogen finns gott om sommarkantareller.

Vardofjäll är sannolikt Sveriges mest otillgängliga gård som ännu är i drift. Här bor Ingrid Persson tillsammans med sin sambo Ronny Svarto. Han är dock för tillfället hos närmsta grannarna österut, på gården Gielas 18 kilometer bort.

Där hämtas post en gång i veckan. Närmsta affär finns i Dikanäs, ytterligare fem och en halv mil bort.

Till Gielas är det två-tre timmars strapatsrik resa från Vardofjäll, långa sträckor med båt och däremellan med fyrhjuling i obanad terräng. Vintertid används snöskoter. Halvvägs till Gielas finns en koja som kan användas i nödlägen, exempelvis vid plötslig snöstorm.

Ingrid bjuder på rökt älgkött och kokkaffe och börjar berätta om livet i Vardofjäll.

– Jag förstår inte hur man kan tycka att en stad kan vara vacker. Om jag hade en lägenhet skulle jag ge mig av därifrån så fort jag kunde, säger hon.

Läs också: Lämnade akademikerlivet – njuter av självhushåll i Lappland

Intresserad av människor

Ingrid säger sig vara asocial, men hennes människointresse är å andra sidan uppenbart.

– Ja, visst är jag intresserad av människor och det som händer i världen, men det finns ingenting i det moderna samhället som egentligen lockar mig.

– Jag gillar det elementära, allt som har med ren överlevnad att göra. Frihet är att leva efter sina instinkter, och det gör jag här.

73-åriga Ingrid älskar tillvaron i den storslagna vildmarken, med tystnaden och stillheten och med fågelsången om försomrarna.

Visserligen växte Ingrid upp i Stockholm, men vistades under långa perioder hos sin mormor och morfar på den lilla fjällgården. Efter en flackande tillvaro med diverse arbeten och en tid på konstskola blev längtan till Vardofjäll allt starkare. Tillsammans med sambon Ronny flyttade hon hit 1978 för att bli permanentboende på gården, där åkrarna då delvis var igenvuxna.

Efter några år fick Ingrid och Ronny en dotter, som numera bor på annan ort. Hela tiden har paret haft djur på gården, framförallt får. En tid hade de även häst, både som hjälp i jordbruket och för att köra hit turister i släde från Gielas. På sistone har de även skaffat renar, som hålls i ett hägn.

– Vi gör renost, som blivit väldigt populär. Samerna slutade tillverka renost i början på 1900-talet, men nu har vi tagit upp traditionen.

Läs också: Downshifting – 7 steg till ett hållbart liv (på landet)

Fåren borta länge

Ingrid tillverkar dessutom fårost. Hon mjölkar fåren så ofta hon kommer åt.

– Men sommartid blir det inte så regelbundet. Nu går de fritt på fjället. Ibland kan de dyka upp efter flera veckor.

Flera tackor har tidigare rivits av björn, som det finns gott om här i närheten. Även järv finns i området, liksom kungsörn.

Som arrendatorer har paret rätt att årligen skjuta två älgar. Därtill jagar de ripa, fiskar på flera av sjöarna samt plockar en hel del hjortron.

Trots ett visst mått av självhushållning behöver de köpa vissa förnödenheter. Ronny brukar köra hit diesel och stora matförråd i slutet av våren, innan snön smälter. I Dikanäs inhandlas basvaror som sedan ska räcka i ungefär ett år.

Först på denna ensliga och vackra plats var några renlösa samer som på 1870-talet bröt mark och försökte överleva på småjordbruk, jakt och fiske. Ingrids morföräldrar tog över 1940. Vid den tiden hade gården fått status av fjällägenhet, vilket innebär att staten äger den och arrenderar ut till brukarna.

– Mina morföräldrar tog sig hit till fots genom vildmarken, med fyra barn och en hel del djur. Förutom häst hade de kor, får och getter. Även en gris traskade den fem mil långa sträckan.

Läs också: Lyssna och njut: Så låter tystnaden i vildmarken

Diesel och solceller

Det har varit tal om att dra el hit men ännu finns varken fast el eller telefon, numera dock viss mobiltäckning. Nödvändig el produceras med hjälp av ett dieselkraftverk och på senare år även solceller.

Ingrid Persson är en överlevnadsmänniska och ser inget negativt i ödemarksboendets alla praktiska bestyr.

– Egentligen tror jag att många skulle vilja bo så här.

För en del år sedan renoverade staten stugan till modernt skick. Men Ingrid och hennes sambo bor hellre i den timrade gammelstugan intill, där även hennes släktingar tidigare bodde.

Den halvt övervuxna gamla lappkåtan, som är från 1870-talet och därmed platsens äldsta byggnad, används också. Här röks kött, men kanske ska även besökande få övernatta här.

– Men vi har bara enstaka turister. Och om vintern kommer heller inte många, eftersom det är skoterförbud för allmänheten.

Klimatet oroar

Ingrid Persson ger intryck av att vara i harmoni med den magnifika fjällvärlden. Men somligt oroar henne, exempelvis klimatförändringarna.

– Det är sällan samma stabila kyla som förr. Numera har vi återkommande perioder med töväder om vintrarna.

Vi vinkar till varandra vid grinden till utmarken. Hässjorna doftar i det bleka solljuset. Hon säger att jag ska hålla utkik efter stalostenar på fjället på vägen tillbaka. De kan vara lämningar efter ett folk som på vikingatiden rösat en led här.

Sant eller inte, Ingrid Persson är en kvinna med foten i både verklighet och myt.

Läs också: De flyttade till väglöst land i fjällen – med två småbarn