Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Landkoll 7 november

Intervjuer med överlevande från Tjernobyl

KIEV, UKRAINA.

Den Emmybelönade HBO-serien Chernobyl av svenske Johan Renck har skapat en turistboom i den förbjudna zonen kring kraftverket. Tiotusentals turister reser dit för att uppleva historiens vingslag – men för många av strålningsoffren pågår katastrofen fortfarande. Land begav sig till Ukraina för att låta ögonvittnen och överlevare berätta sin historia.

 Valeriy jobbade i Tjernobyls kärnkraftverk den ödesdigra olycksnatten. Han fick amputera ett ben till följd av skadorna – och riskerar nu att förlora det andra också.
Valeriy jobbade i Tjernobyls kärnkraftverk den ödesdigra olycksnatten. Han fick amputera ett ben till följd av skadorna – och riskerar nu att förlora det andra också. FOTO: Lennart Eriksson

I ett mörkt, inrökt rum, på våning 3 av 21 i en av Sovjettidens betongkolosser, sitter Valeriy i sin rullstol. Hans ena ben är amputerat, och han riskerar att förlora det andra – men han ser sig ändå som en av de lyckligt lottade. Han jobbade nämligen på Tjernobyls kärnkraftverk den där katastrofnatten 1986.

– Jag hade mitt skift vid reaktor 5, berättar han.

– Plötsligt såg jag en explosion vid reaktor 4, och sa till mig själv ”något hemskt har hänt!”

Nästa dag placerades Valeriy i det arbetslag som förberedde helikopterlass med sand och bor att fälla över härdsmältan.

– De ansvariga ljög, säger han. De påstod att det bara var taket som brann, men då sa jag att reaktorn hade exploderat. Jag hade ju sett det. ”Du sprider panik!” röt de. ”Gå härifrån!” Jag tog min familj och flydde. Dagen efter inleddes den stora evakueringen… Men då var det redan för sent för många. Själv hostade jag blod i en veckas tid.

Det dröjde 36 timmar innan invånarna evakuerades, och då fick de höra att de skulle få återvända efter tre dagar. Nu talas det i stället om att platsen kan förbli obeboelig i upp till 20 000 år.

– Ärligt talat kan jag inte minnas någon från mitt arbetslag som fortfarande är i livet, säger Valeriy.

– Alla dog inte direkt. Men sakta men säkert dog vi, en efter en.

Läs också: Klarade sig undan orkanen Matthew – tack vare Lands skola

Liv offrades vid saneringen

 Vladimir ingick i en likvideringsgrupp med uppdrag att sanera området kring kraftverket. Nu bor han på ett härbärge för hemlösa.
Vladimir ingick i en likvideringsgrupp med uppdrag att sanera området kring kraftverket. Nu bor han på ett härbärge för hemlösa. FOTO: Lennart Eriksson

I en annan del av Kiev, på ett härbärge för hemlösa, står Vladimir. Han stödjer sig på ett par träkryckor, för hans ben bär inte längre. Hans hy är gulaktig och han kippar efter luft när han med möda sätter sig ner. Under åtta år ingick han i en så kallad likvideringsgrupp med uppdrag att sanera området kring kraftverket.

– Från början mådde jag ganska bra, säger han.

– Men med åren började jag känna att något var fel. Jag tvingades sluta jobba när jag var 52 år, för mina njurar slutade fungera. Min artros blev värre och värre tills jag inte längre kunde röra mig ordentligt.

Hans blick hårdnar när han fortsätter berätta.

– Vad som slår mig, när jag ser tillbaka, är att så många dog i onödan. Några personer fick i uppdrag att sätta upp Sovjets flagga vid skorstenen, i en zon med 3 000 röntgen! Några veckor senare var de döda. Och nu får jag höra att Tjernobylzonen blivit en turistattraktion. För mig är det att profitera på vårt lidande.

Zonen nu officiell turistattraktion

 Staden Pripyat övergavs för 33 år sedan.
Staden Pripyat övergavs för 33 år sedan. FOTO: Lennart Eriksson

Faktum är att Ukrainas största tragedi har blivit dess populäraste turistmål. Sedan HBO-serien Chernobyl hade premiär i maj har antalet besökare ökat från 1 000 i månaden till över 15 000. ”Vi måste ge den här delen av Ukraina nytt liv”, sa presidenten Volodymyr Zelenskyj när han i juli valde att klassa den förbjudna zonen som en officiell turistattraktion.

När vi själva beger oss dit, tillsammans med fyra överlevare, passerar vi kiosker som säljer Tjernobylglass och t-shirts med tryck. Till slut rullar vi in i staden Pripyat som övergavs för 33 år sen. Här levde 50 000 människor, och många såg fram emot invigningen av en ny nöjespark den 1 maj 1986. Sex dygn innan det exploderade kärnkraftverkets fjärde reaktor.

Nu växer skogen tät på båda sidor om vägen, men ett tiotal meter in skymtar höghus av betong.

– Stanna bilen!

 Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har utsett den förbjudna zonen till en officiell turistattraktion.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har utsett den förbjudna zonen till en officiell turistattraktion. FOTO: Lennart Eriksson

Mannen som ber oss sakta in heter Mykola och jobbade på kraftverket. Bussen parkerar en bit från vägrenen eftersom det är förbjudet att komma i kontakt med den radioaktiva grönskan. Det struntar Mykola i. Han rusar rakt in bland snårskogen – och vi följer efter.

Snart är vägen utom synhåll, och efter att ha passerat åtskilliga höghus försvinner Mykola in i en mörk trappuppgång. Tre våningar högre upp blir han stående, mitt i en plundrad lägenhet. Tapeterna har lossnat och alla fönster är krossade. I det inre rummet står ett trasigt piano, täckt av radioaktivt damm. Han ser sig omkring i det som en gång var ett hem.

– Mina döttrar föddes här, säger han.

Sovjet höll tyst om katastrofen

 Den 1 maj 1986 skulle en ny nöjespark ha invigits i Pripyat.
Den 1 maj 1986 skulle en ny nöjespark ha invigits i Pripyat. FOTO: Lennart Eriksson

Döttrarna, som vid olyckstillfället var 5 och 9 år gamla, hade blivit lovade en utflykt den där söndagen i april.

– Jag var egentligen ledig och skulle åka bort med familjen. Men en vän, som var i tjänst på kraftverket, ringde mig. ”Åk inte!” sa han. ”Många har blivit sjuka och vi behöver all hjälp vi kan få!”

Så Mykola stannade kvar för att hantera följderna av olyckan och förhindra en ännu värre katastrof.

– Vi var inte rädda, säger han.

– Vi visste att det var ett jobb som måste göras, och att ingen annan än vi kunde göra det. Men ingen varnade folket i stan att de var i fara. Ingen förklarade vad som hade hänt.

 Karusellerna i den nu övergivna staden Pripyats nöjespark står kvar än i dag.
Karusellerna i den nu övergivna staden Pripyats nöjespark står kvar än i dag. FOTO: Lennart Eriksson

Sovjets tystnad var kompakt tills den 28 april, när svenska myndigheter ringde Moskva och meddelade att de spårat strålning på svensk mark till Tjernobyl.

– Jag vill tacka Sverige, säger Mykola.

– Det var ju tack vare deras samtal som Gorbatjov gick ut och erkände att en olycka hade skett. Senare kom det hit japanska forskare och sa att alla som jobbat under det första dygnet skulle vara döda inom fem år. Men de väntar väl fortfarande, för jag är 69 år nu.

Den vän som ringde honom, däremot, överlevde inte.

Överlevande fick cancer

 Petrov, Oleksandr och Mykola jobbade alla på kraftverket 1986.
Petrov, Oleksandr och Mykola jobbade alla på kraftverket 1986. FOTO: Lennart Eriksson

Idag har Mykola sällskap av Petrov och Oleksandr, som också jobbade på kraftverket 1986. Alla tre är här för att minnas, bearbeta och berätta. På en öppen plats ställer de sig och börjar sjunga. Det är en sång som stadens arbetare brukade sjunga tillsammans efter en lång arbetsdag. En sång om livets glädjeämnen, om fin natur och vackra kvinnor. Kanske har den inte ljudit här sedan den där ödesdigra natten.

Orden ekar mellan höghusen och lockar fram ett leende hos den fjärde överlevaren som följt med oss hit till Pripyat. Hon heter Eugenia, och till skillnad från de andra tre har hon aldrig varit här förut. Ändå har det som hände här förföljt henne sedan hon var barn.

– Jag har nog alltid känt att ”en dag måste jag komma hit.” Men samtidigt var jag rädd, säger hon.

Ärret på halsen har hon gemensamt med alltför många i sin generation. Hon var 7 år när katastrofen inträffade och 14 år när hon opererades för sköldkörtelcancer.

– Jag förstod direkt att den hade med Tjernobyl att göra. Jag hörde ju hur de vuxna pratade. Andra tyckte synd om mig, men min första tanke var ”toppen, nu slipper jag slutproven i skolan!” Det slog mig aldrig att jag kunde dö.

Tjernobylbarn skickades till Sverige

 Eugenia är ett av de så kallade Tjernobylbarn som skickades till Sverige för rehabilitering.
Eugenia är ett av de så kallade Tjernobylbarn som skickades till Sverige för rehabilitering. FOTO: Lennart Eriksson

På sjukhuset i Kiev fick Eugenia höra om en organisation från Sverige som kunde ge henne vad hon behövde: Rehabilitering i en strålningsfri miljö. Samma år blev hon ett av de första så kallade Tjernobylbarnen på Hoppets Stjärnas uppmärksammade läger i norrländska Kärrsjö.

– Ibland är jag faktiskt tacksam för min cancer, säger hon.

– Tack vare den fick jag komma till Sverige och vaknade upp till en helt ny värld. Den första pizzan, de första jeansen… Jag minns fortfarande hur man säger ”jag älskar dig” på svenska. Jag började intressera mig för andra språk, och jag tror att upplevelsen styrde mig mot det liv jag har idag.

Att hon numera arbetar som flerspråkig tv-reporter ger hon alltså Kärrsjölägren del av äran för. Dessutom talar hon med värme om sina minnen från Ångermanland, om skoteråkning och skogspromenader, om besök på det lokala äventyrsbadet och om de vänskapsband som knöts.

– Vi har fortfarande kontakt efter 20 år. Men vissa av oss dog, förstås…

Vid de orden brister rösten. Hon tystnar för en stund, och torkar sina tårar.

– Jag förlorade två väldigt fina vänner, säger hon.

– Och folk fortsätter ju att bli sjuka än idag.

Har inte råd med eftervård

 En barngrupp i Kärrsjö där Hoppets Stjärna har arrangerat lägerverksamhet sedan 1970.
En barngrupp i Kärrsjö där Hoppets Stjärna har arrangerat lägerverksamhet sedan 1970. FOTO: Lennart Eriksson

Eugenias ord tar oss tillbaka till Kärrsjö i norra Ångermanland. Där står en av hennes lägervänner från barndomsåren på 1990-talet. Som ledare för en ny barngrupp har den ensamstående mamman Lesia återvänt till Kärrsjö för första gången på 22 år.

– Jag grät floder när jag klev ur bussen, säger hon.

– Jag var så glad över att vara här igen.

Hennes breda leende avslöjar ingenting om att hennes liv är i fara.

– Förra året upptäcktes det att jag hade metastaser från halsen ner till midjan, berättar hon.

– Jag tvingades opererade bort gallblåsan och stora delar av levern.

Kostnaden för ingreppen, motsvarande 100 000 kronor, skulle hon aldrig ha haft råd med om inte hennes anhöriga hade startat en insamling där både vänner och främlingar gick samman för att bekosta operationen.

– Många av dem som ställde upp för mig var gamla vänner från lägren här i Kärrsjö, säger Lesia.

Offren intresserar på nytt

Dessvärre härjar cancern vidare i hennes kropp. Hon har genomgått en första cellgiftsbehandling och är fortfarande för svag för att klara av nästa.

– Men det spelar ingen roll att den dröjer, säger hon.

– För jag har ändå inte råd med den.

 Lesia har återvänt till Kärrsjö för första gången på 22 år.
Lesia har återvänt till Kärrsjö för första gången på 22 år. FOTO: Lennart Eriksson

Hoppets Stjärnas medgrundare Lennart Eriksson, som har känt Lesia sedan hon var barn, kramar henne hårt. Just nu är det allt han kan göra.

– När åren gick glömdes Tjernobylbarnen bort av världen, konstaterar han.

– Viljan att stötta offren ebbade ut – men deras lidande tog ju inte slut. Många av dem är döende idag, precis som Lesia.

Det är hög tid att vi på nytt vänder blicken mot Tjernobyls offer.

Tre röster från katastrofnatten

Oleksandr:

– Allt hände väldigt snabbt. Jag kände vibrationer och kraftiga stötar som varade i 2-3 sekunder. Sedan lät det som om något exploderade. Takpaneler rasade ner och ljuset slocknade. Från början förstod ingen vad som hänt. Vice chefsingenjör Dyatlov skrek att vi skulle ställa oss mot väggen, för att inte få taket över oss om det rasade in. Sedan tändes reservbelysningen.

– När jag kom ut från byggnaden såg jag en ljuspelare stiga mot skyn. Jag såg hur reaktorns tak var borta, och min kollega sa att han sett grafit från kontrollstavarna på marken. ”Det är omöjligt!”, sa vår chef. En efter en av mina kollegor togs till sjukhus. Jag kände själv hur jag började få svårt att tänka klart. På morgonen ringde jag min fru och sa ”Det har hänt en liten olycka, så jag blir sen.”

Vladimir:

– Efter olyckan, när jag kom in i trekilometerszonen, kändes luften annorlunda. Det blev ännu tydligare när jag närmade mig reaktorn. Det var som en öken där, men luften kändes friskare att andas än den brukade. Ändå var den dödlig.

Valeriy:

– När jag såg ljuspelaren som steg mot himlen fuktade jag mitt finger och höll upp det för att känna åt vilket håll vinden blåste. Mina överordnade sa ”det är inget att oroa sig för”, men inom en halvtimme anlände en karavan av brandbilar och ambulanser. De fortsatte att komma hela natten.

– De ansvariga berättade ingenting för oss, men på vägen hem passerade jag reaktor 4. Då såg jag sanningen: Det fanns ingen reaktor längre.

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen