En bit in i skogen i norrbottniska Vuollerim, efter en smal grusväg ligger ett rött trähus. Här är riktig glesbygd med ängar, åkrar, skog och vatten som närmaste omgivning. Vi slås av tystnaden och rofylldheten när vi kliver ut ur bilen.

Här bor Maria och Tomas med sin son Calle, sina höns och hundar.

Hit flyttade de för att hitta ett lugnare, enklare liv i samklang med naturen och bara behöver arbeta för att klara det nödvändigaste.

– Ja, det är annat liv och vi njuter det, säger Maria.

Ångrar inte flytten till familjegården

Hon fyller en kanna för att vattna blommorna i rabatten. Det kommer 4-årige Calle springandes.

– Mamma, jag vill också vattna, säger han ivrigt och greppar tag i kannan.

Det har gått fyra år sedan de tog steget och flyttade ut till Tomas barndomshem, en familjegård där Calle nu är femte generationen. De ångrar sig inte en sekund.

– Jag känner en enorm glädje varje dag när jag går ut på gården. Utan det här huset och livet, vet jag inte hur det hade gått i min tuffa cancerresa, säger Maria.

Läs också: På Bälinge gård ligger restaurangen mitt i lagården

Hon är född och uppvuxen i Gällivare och återvände hit för nio år sedan efter att ha bott i Malmö i flera år. Där hade hon ett välbetalt jobb och kunde bygga sig ett hus i Gällivare.

Efter en tid drabbades hennes nära vän av aggressiv bröstcancer. När Maria satt vid hennes dödsbädd, fick hon frågan: ”Lever du det liv du vill leva?”

– De orden gick rakt in i mitt hjärta, då insåg jag att nej, det gör jag inte, säger hon.

Kontakt via Facebook

För trots att Maria inte ångrade beslutet att flytta hem, var livet i Gällivare inte helt lätt. Hon hade svårt att känna sig som hemma igen och hade några gånger varit på väg att ge upp, då ett meddelande via Facebook förändrade allt.

Det kom från en man som hennes pappa hade pratat mycket om, naturbevakaren Tomas. Plötsligt en dag tog han kontakt med Maria. De bestämde träff och det klickade direkt.

– Han var så trevlig och bjöd mig på en minnesvård middag, Vi gick en lång promenad i skogen, gjorde upp eld och han stekte älgkött i en kastrull över elden. Vi åt med varsin gaffel direkt ur stekpannan, det var helt underbart, berättar hon.

Maria kände att hon hade träffat en trygg kille, som verkligen kunde konsten att njuta av naturen och levde det liv som hon längtade efter

Paret började letade efter gemensamt hus. men det var svårt då efterfrågan och priserna steg efter gruvbolaget LKABs satsning i Gällivare och Kiruna. Även rena renoveringsobjekt såldes för flera miljoner.

– En dag insåg jag att, nej, det var ju det här ekorrhjulet jag ville flytta från, inte in i igen. Så jag sa till Tomas att nu flyttar vi till ditt hus i Vuollerim.

Tomas föräldrahem

Tomas blev väldigt glad över det.

– Ja och ändå hade jag inte sagt till Maria att det var min dröm, att få bo i mitt föräldrahem med min familj, säger Tomas.

Men den lyckan blev kortvarig. En kort tid efter att paret hade flyttat in i huset fick Maria det fruktansvärda beskedet.

Hon hade bröstcancer, av samma aggressiva sort som den som hennes vän gick bort i.

– Det var som att livet stannade helt för oss, säger Tomas.

För Maria började en tuff behandling för att övervinna cancern. Hennes räddning mellan sjukhusbesök och cellgiftsbehandlingar var att träna.

Närhet till naturen

Första vintern åkte hon skidor varje dag för att hålla sina tankar under kontroll. Rädslan för att dö fanns där, att behöva lämna sin familj och Calle som då bara var två år.

– Tomas körde upp ett spår till mig runt huset och jag åkte varv efter varv i flera timmar. Calle och Tomas kom ut med vatten och mat till mig, det var min räddning, säger hon.

– Det och att jag hade naturen nära så att jag kunde gå ut och mata fåglarna och djuren, tillägger hon.

Maria berättar att kontakten med djuren räddade henne många gånger när hon deppat ihop och varit ensam hemma.

– En gång bankade det på köksfönstret och där stod rådjuren och kikade in när jag inte kommit ut med maten. Jag insåg att jag är behövd, min familj och djuren behöver mig, säger Maria.

Både hon och Tomas njuter av sitt glesbygdsliv i Vuollerim och den frihet de har här.

– Många säger att det är att byta ner sig, att bo i Norrbottens inland. Men vi som har valt det gillar friheten – att kunna styra över sin tid och sitt liv. Många är driftiga företagare här ute, säger Tomas.

Egna höns

Han jobbar heltid som naturbevakare för länsstyrelsen, med rovdjursinventering, tillsyn och skötsel av naturreservat, vandringsleder med mera.

Maria jobbar med odling och olika projekt hemmavid, i den takt hon orkar.

På gården har familjen höns och odlingar med ett stort växthus där rödbetor, squash, tomater och gurkor växer.

Läs också: Knut och Jaana gör succé med getter och ost i Kalix

Calle kommer gående med en morot, som han tar en tugga av och visar stolt upp sin egen odling.

– När jag blir stor, ska jag bli storbonde och bo här, säger han.

Gården är på 11 hektar. Helt självförsörjande är inte familjen och det har de inte heller som mål att bli, men de fiskar, jagar och plockar bär och svamp från naturen.

Huset som är byggt i slutet av 1930-talet är på 80 kvadrat och har två våningar. Det består av ett kök, vardagsrum, två sovrum, en liten hall och en toalett. Det finns även en källarvåning med tvättstuga, dusch och förråd.

– Huset är litet men charmigt och vi har inrett det med loppisfynd, inget nytt finns i huset, säger Tomas.

För Maria och familjen är livet i Vuollerim det enda de kan tänka sig.

– Men det jag kämpar med är att klara av cancern och att vinna den striden, säger Maria och kramar om Calle.