Krönika: Landsbygden är bra att ha – på sommaren

”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo, några månader om året, så att själen kan få ro.”

Detta är de inledande orden i Ulf Lundells klassiska låt Öppna landskap. Och så är det; många i den svenska befolkningen vill ”åka ut på landet” när det är sommar. Då vill man uppleva ”det äkta Sverige” med grusvägar, små butiker, öppna landskap, smultron på strån, bad i insjöar, myggbett och loppis. Eller komma hem. Hem till där du är född, eller din morfar eller farmor var född. Visa barnen rötterna.

Köerna på matbutiken blir längre, badstranden fylls av människor med sina filtar och kylbagar. Huset som annars står tomt större delen av året fylls under någon vecka med liv. Fixas kanske lite på. Klipper gräset och slår slyn. Målar en bräda eller lagar ett fönster.

I varje bygd ordnas aktiviteter. Under några veckor ska pengarna komma in så att man har råd att värma upp bygdegården resten av året och betala försäkringen. När sommargästerna sedan länge återvänt till staden.

När de kommer tillbaka ska helst allt vara som det alltid varit. Samma mat ska ätas, samma lekar, samma aktiviteter och helst samma folk.

Under sommaren är den bra att ha; landsbygden med öppna landskap, strand och skog, där själen kan få ro. Så man orkar med det där andra ekorrhjulet resten av året.

Vi som bor här, året runt, ska i detta kontrakt se till att landsbygden lever när de kommer tillbaka. Slå vägkanterna, fixa aktiviteterna, vara glada och tacksamma att de kommer någon; till oss, till obygden, där själen kan få ro, men bara några månader om året – inte längre för då kan man bli tokig?

Men landsbygden kan inte bara vara en rekreationshelg, det ska fungera 365 dagar om året. Vägarna bör fungera även när sommargästerna åkt. Wi-fi:t likaså. Hyllorna i matbutiken måste fyllas (och tömmas) alla 52 veckor och bensinen aldrig sina i pumparna.

Jag tycker det är jättetrevligt med sommargäster, kan gärna ta några veckor av extra långa köer i matbutiken. Men jag känner inte att jag behöver vara tacksam att de kommer. I så fall ska det finnas en ömsesidig tacksamhet. Att vi som ser till att detta samhälle fungerar alla dagar om året ska ha beröm för det. Inte ömkan utan beundran. Att vi, med så mycket mindre resurser, får det att fungera.

Att så många ställer upp ideellt under sommaren och gör att det bli sommar. Så gästerna inte ens märker skillnad från år till år. Kamsen* (lokal mat i Ragunda) smakar lika bra från år till år. Gräset är klippt, åkrarna slagna, djuren mår bra, badbryggan är på plats, sommarbingon är öppen, loppisen har öppet och kaféet har nybakta bullar, guiden på besöksmålet är utklädd tidsenligt och påläst, älgtornet är byggt och vägen till hjortronstället är underhållen så man kan köra på den.

Ett annat fördelningssystem, ett annat sätt där jorden, vattnet, skogen och naturen får lokal återbäring skulle kunna underlätta att upprätthålla de öppna landskapen, skapa förutsättningar för fler att bo, inte vara några veckor om året. Men det är en helt ny krönika …

Så avslutningsvis: Ja, jag trivs bäst i öppna landskap, alla månader om året. Alla månader om året jobbar jag för att skapa förutsättningar för att det ska vara möjligt för så många som möjligt att bo på landsbygden. Och när du bor på ett ställe som får själen att få ro har du ork att göra det alla månader om året.