Det är motlut. Bakom ryggen fräser forsen i Vojmån och framför vaggar kavalleriet på platta fötter. En grupp stadiga ölandsgäss möter på infarten till Forsnäs hemman och de är skeptiska.

– Nu hade du tur, hojtar AnnJessica vid huset längre in mot skogskanten.

Gässen ruggar och känner sig därför otrygga i sitt eget skinn. Med alla fjädrar i behåll hade de utan tvekan nypt dagens gäst i benen.

Forsnäs hemman, strax söder om Vilhelmina, ser precis ut så som ett gammaldags, lappländskt småbruk ska. Här finns inga gränser mellan lägdor och trädgård, inga staket som markerar ”hit men inte längre”.

Hemmanet har tagit en fransig tugga ur skogen och lagt sig där, längs med byavägen. Här bor och verkar tre generationer av familjen Sjölander/Ericsson.

Skyfflar skit

Inne i familjens trägrå hus bjuder AnnJessica och Per på kaffe men inte på kakor. Det är bröd och tre sorters torkat kött till. Renköttet köper de av en granne medan kanin och get kommer från den egna gården. Allt saltas och röks i rökhuset uppe i skogskanten.

Kött blir det på gården men mer då? När AnnJessica får frågan vad de gör på hemmanet skrattar hon.

– Barnen brukade fråga ”när kompisarna undrar, vad ska vi säga att du gör?” Då sa jag att jag gör så mycket mat det går på det här stället.

– Fast mest skyfflar jag skit. Säg det! Jag skyfflar skit!

Det här är ljusår från livet som AnnJessica och Per levde när de träffades. Bägge jobbade på Södra Lapplands Forskningsenhet, AnnJessica som doktorand i kulturgeografi och Per som professor i neurofysiologi. Forskningen handlade om sådant som befolkningsstatistik, långtidsarbetslöshet och annat som påverkar villkoren i glesbygden. Deras forskning skulle ge lokala politiker fakta som sedan skulle användas för att påverka och göra södra Lappland bättre.

– Så blev det inte. Fast jag verkligen ansträngde mig för att göra nytta med forskningen blev resultaten bara hyllvärmare. Till och med när vi spräckte myten om att norrlandsföretagen skulle leva på bidrag.

Gör allt med allt

Så mitt i alltihop tog det stopp. En morgon stod AnnJessica i fönstret i villan i Vilhelmina. Det var så tätt mellan husen att hon kunde se in till grannen.
– Är det så här det ska vara? Att vi ska trängas så här när det finns så mycket utrymme och så mycket vackert utanför?

Det tog mer än 3 år att hitta rätt ställe men nu är de här, som en del av Forsnäs hemman. AnnJessica gjorde en tvärvändning och hoppade av. Nu jobbar hon heltid på småbruket medan Per fortfarande jobbar cirka 30 procent som professor.

Enklaste sättet att beskriva jobbet på hemmanet är att säga: de gör allt de kan med allt som finns.

Ett hörn i allrummet är ullverkstad med kardor, sländor och spinnrockar och på spisen i köket står en kastrull med hemkokt kådsalva. Träbitar blir vackra skärbrädor och alla skinn från slaktade djur tas till vara, förr eller senare.

Mycket säljs via Forsnäs Hemmans internetbutik, en av hemmanets inkomstkällor, och största succén just nu bor i skafferiet. Var och en flyter i en burk med sötat te.

AnnJessica är Sveriges okrönta kombuchadrottning. Hon odlar och säljer de små, platta svampar som hälsomedvetna landet över använder för att göra en kvillrande, syrad tedryck med nyttiga bakterier.

– Det är ett av de få jobb jag kan tänka mig. Att ge stadsbor något nyttigt de kan dricka kan aldrig bli fel, säger AnnJessica.

Djuren bestämmer

 

Men mest av allt är det djuren som styr på Forsnäs Hemman. Arbetet med att ta hand om dem, göra mat åt dem och av dem fyller dagarna.

AnnJessica och Per har satsat på lantraser. Nere vid Vojmån går den lilla flocken lappgetter och river bland löven, gotlandskaninerna äter gräs uppe på lägdan medan ölandshönsen sprätter i hönsgården. Och ölandsgässen, det vet ni ju redan, driver runt som ohängda tonåringar och nafsar gräs när de inte har någon gäst att jaga efter.

Djuren finns för sin egen skull och för att ge kött, ägg, skinn och mjölk.

Det är 2016 men livet är ändå väldigt likt hemmanslivet som det beskrivs i husets ”bibel” ”Nybyggares dagliga leverne” som skrevs redan på 1800-talet. Den beskriver en nybyggarfamilj i Vilhelmina och används ofta som handbok för moderna självhushållare i Lappland.

– Man kan inte leva på småbruket nu som de gjorde förr men det är ändå mycket som är likadant. Det finns massor att lära sig i den här boken.

En konst hon lärt är att bära i svega. I stället för att lyfta tunga och spretiga bördor direkt i famnen läggs en repögla runt om och dras åt. AnnJessica visar på ett knippe sly hon skördat till getterna.

Hon svänger knippet upp på huvudet och tar vägen förbi hemmanets två höhässjor. När de flyttade hit var den röjda marken bara en liten lapp kring huset, nu har de röjt sig fram till 4 hektar inägor.

Utanför hemmanets gränser härjar kalhuggarna men här inne går det mer ömsint till.

AnnJessica nafsar och räfsar och nafsar lite till.

– Målet är att bli självförsörjande på hö. Det är vi inte idag.

På en plats där sly är en skatt och naturen bara slösar med vintersnö och sommarbrådska i midnattssol får det ta tid. Helt klart har äventyret bara börjat.

– Om vi klarar av att odla för vår överlevnad här, då kan man klara det överallt.

Familjen i Forsnäs

Namn: Per Sjölander, AnnJessica Ericsson
Ålder: 57 och 44 år
Arbete: Vi jobbar till största delen med självhushållning. Per tar på sig en del mindre akademiska uppdrag när han har lust. På Hemmanet sköter han skogsbruket och bygger upp det som tidigare rivits eller förfallit. Förra året byggdes höladan, i år en snickarverkstad och ett sågverk. AnnJessica jobbar numera uteslutande på hemmanet, bland annat med odling och slakt.
Familj: Yngsta generationen utgörs av barnen Arvid 13 år, Isak 17 år och Ragna 20 år som just flyttat för att få uppleva att bo i ”stor-stan” ett tag. Äldsta generationen är AnnJessicas pappa, Tord Ericsson 72 år, främst ansvarig för datornätverket i byn och djurskötseln på hemmanet.
Intressen: Vi skiljer nog inte på intressen och vår verksamhet. Det känns ofta som om vi är en stor symbiotisk enhet, vi och den mark vi har förmånen att få leva på.