Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Landkoll 31 januari

Ödemarksbabyn: Så kom Lennart Nilssons klassiska reportage till

1945 blev Hans Öhlund rikskänd som den nyfödda pojken vid fjällets fot. Mästerfotografen Lennart Nilssons bilder av barnmorskan som hjälpte Hans till världen är ett fascinerande minne från ett svunnet Sverige.

 Året var 1945. Hans Öhlunds mamma Jenny ligger i födslovåndor (till vänster). 2012 återförenas ”ödemarksbabyn” Hans och fotografen Lennart Nilsson.
Året var 1945. Hans Öhlunds mamma Jenny ligger i födslovåndor (till vänster). 2012 återförenas ”ödemarksbabyn” Hans och fotografen Lennart Nilsson. FOTO: Lennart Nilsson/TT/Jacob Forsell

Kryststropparna som satt stadigt fastsurrade i utdragssoffans gavel. Smältande snö i en gryta på vedspisen. En pappa som oroligt vred och vände på tidningen i väntan på ett litet barns första späda skrik bakom en stängd dörr…

 Pappa Uno var inte välkommen in i kammaren där hans hustru låg i förlossningsvåndor. Oroligt vakar han utanför dörren.
Pappa Uno var inte välkommen in i kammaren där hans hustru låg i förlossningsvåndor. Oroligt vakar han utanför dörren. FOTO: Lennart Nilsson/TT

Lennart Nilsson påstod ända till sin död 2017, att han mindes varje detalj från den lilla bondgården mitt i ödemarken.

Men så blev det också ett av sin tids mest klassiska reportage.

Väglöst land

Vi skriver den 11 mars 1945 och den 22-årige blivande mästerfotografen har tiggt sig till att få ta rygg på barnmorskan Siri Sundström i Arjeplogs fjällmassiv.

Dock inte utan protester. Siri Sundström är en bestämd dam. Hon gillar egentligen inte att ha karlar hängande i hasorna.

Nu har budet kommit från en familj långt in i väglöst land. En liten flicka ska snart få ett syskon – en parvel som kommer att dingla som en nyfångad röding i en krok och få vågen att peka på 2 950 gram.

– Ska Nilsson med, så är det skidor som gäller, säger Siri Sundström barskt.

– Klarar Nilsson det?

Det gör Nilsson – precis som han klarar att under några veckor, med sin Rolleiflex, skildra de sista resterna av ett svunnet Sverige.

 Barnmorskan Siri Sundström på väg till gården där Hans ”ödemarksbabyn” Öhlund föddes några timmar senare.
Barnmorskan Siri Sundström på väg till gården där Hans ”ödemarksbabyn” Öhlund föddes några timmar senare. FOTO: Lennart Nilsson/TT

Överraskades av snöstorm

I dag är det otänkbart att en barnmorska skulle ta sig till jobbet med snöpulsande häst och ohyvlade skidor. Men för 75 år sedan såg allting annorlunda ut.

Ingen ägde en snöskoter. Europas sista vildmark var en gudsförgäten värld, där vargen ylade och ett hastigt omslag i vädret kunde betyda skillnaden mellan liv eller död.

– Jag kom att få en oerhörd respekt för Siri Sundström, mindes Lennart Nilsson.

– Vi reste ihop i flera veckor och jag tror inte jag sa ”du” på hela tiden. Fast uppdraget kunde ha blivit mitt sista.

– En natt överraskades jag av en snöstorm. Förstod att jag skulle frysa ihjäl om jag inte höll igång kroppen. Stod en hel natt och trampade och klamrade mig fast i en fjällbjörk.

Ty ett litet barns ankomst i fjällvärlden var förenat med många faror.

Förlöste 2 500 barn

Under århundraden var ”död i barnsäng” en plågsamt vanlig notering i prästens församlingsbok. Mycket kunde gå snett. Närmaste sjukhus låg miltals bort, i princip omöjligt att nå när snön låg djup.

Men Siri Sundström kunde sitt yrke. 2 500 barn påstods hon omsider ha hjälpt till världen och den mest berömda blev en viss Hans Bo Roland Öhlund, 49 centimeter vid födseln.

Eller ”ödemarksbabyn” som han kallades i det reportage som samma vår hamnade i tidningen Se.

 På gården där ”ödemarksbabyn” föddes saknades både el och rinnande vatten. Barnmorskan Siri Sundström fick smälta snö till förlossningen.
På gården där ”ödemarksbabyn” föddes saknades både el och rinnande vatten. Barnmorskan Siri Sundström fick smälta snö till förlossningen. FOTO: Lennart Nilsson/TT

Nio mil till skolan

Pojken var frukten av ett möte mellan den fattige skogshuggaren Uno Öhlund och kokerskan Jenny. Hon kom för att laga mat åt huggarlaget, tycke uppstod och lille Hans föddes som andra barnet i det lilla småbruket, som hyste några kor, en häst och ett par grisar.

När gossen började skolan, låg den nio mil bort. El fick gården aldrig. Det var stearinljus och fotogenlampor som gällde.

Speciellt vintertid var livet hårt, mörkt, kallt och fattigt. Lennart Nilssons bilder avslöjade att storasyster Ullas främsta leksaker var skinnbitar som surrats till dockor.

Enda lekkamraten – i väntan på att lillebror skulle blir stor nog att tulta runt på trägolvet – var gårdens katt.

Kärt återseende

Att världsfotografen och ödemarksbabyn en dag skulle återse varandra, trodde väl ingen riktigt. Men mitt under Lennart Nilssons 90-årskalas i augusti 2012 klev Hans Öhlund försynt in bland blomsterkvastarna och presenterade sig. Det blev ett kärt möte.

– Du Lennart har varit en viktig person i mitt liv, sa Hans Öhlund.

– Mamma hade alltid dina bilder stående hemma på byrån.

– Och jag tycker du är dig precis lik, kontrade Lennart Nilsson.

– Du var en snäll kille som inte skrek, minns jag. Höll mig stadigt i fingret.

Själv fick Hans Öhlund två egna barn. Han bor i dag i Bjärnum utanför Hässleholm, men lämnade aldrig riktigt sina rötter.

– Jag blev skogshuggare, precis som pappa. Men medan han körde timmer med häst – den var med den han mötte upp barnmorskan när hon kom skidande på andra sidan älven – så har jag mest kört maskiner.

Talas fortfarande om ödemarksbabyn

Hans Öhlund jobbade i Kanada ett tag. Drev eget avverkningsföretag i Ångermanland, Sörmland och Skåne. Hamnade slutligen i Skåne på grund av stormarna Gudrun och Per.

– Här nere har jag aldrig träffat någon som kopplat ihop mig med ödemarksbabyn. Men uppe i barndomstrakterna talar folk fortfarande om artikeln. Och när en släkting var på museum i Seattle, fann de en av Lennarts bilder på mig. Varför vet jag inte riktigt.

Vad hände med barndomshemmet?

– Domänverket köpte gården för att husera sina arbetare. I dag står den dessvärre tom och övergiven. Far och jag övernattade faktiskt där en gång, när vi var ute och röjde vindfällor. Det var 43 grader kallt den natten. Då gällde det att elda i vedspisen.

Men växer man upp vid fjällets fot tycks man också bli av segt virke. Mamma Jenny Öhlund levde ända fram till 2003. Pappa Uno dog först sju år senare – en månad före sin 98-årsdag.

– Morsan fick en stroke på 1990-talet, men fortsatte att vara klar i knoppen. Farsan var också pigg in i det sista, bortsett från lite ont i knäna.

Vad tänker du när du återser de gamla bilderna?

– Att jag kanske aldrig borde ha bytt bana. Jag kanske skulle ha fortsatt som fotomodell, haha.

Läs också: Kvinnan på Oknö sov i 32 år

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen