Gården ligger intill Bottenviken i Gumbodahamn. Solen letar sig in i den lilla friggebod där Linda Jonsson har sin verkstad och sitter och syr dragläder.

I hagen utanför står arbetshästarna Bork och Brande. Dem är Linda Jonsson ute och kör med varje dag.

– Jag brukar passa på att köra på dagtid och njuta av solen och sedan gå in och jobba i verkstaden på eftermiddagen och kvällen. Det är lyxen med att vara egenföretagare, att man kan bestämma när man ska jobba, säger hon.

Utflykt med risslan

Den här dagen blir det en kort utflykt med den båtlika släden, risslan, ner till den vackra hamnen för att visa oss utsikten över Kvarkens skärgård.

– Det finns otroligt fina öar att besöka här. Det är en anledning till att vi bestämde oss för att köpa hus här när vi bodde i Umeå. Min man älskar att fiska och åka båt, berättar Linda.

Läs också: Theresias hästbilder gör succé på Instagram

Huset hade stått tomt ända sedan 1960-talet och det fanns varken vatten eller avlopp indraget när de köpte det 2009.

Linda och hennes man fick i princip göra om allt. De drog in vatten och avlopp, isolerade, rev upp golvet och bytte syllar, drog in ny el och satte in golvvärme.

– Men det roliga med att det inte var renoverat var att vi kunde behålla fina detaljer som den gamla järnspisen i köket och kaminerna på övervåningen. Det fanns också en del möbler som ingick i köpet som en gammal gungstol, fortsätter hon.

Lagården blev stall

Den gamla ladugården fick bli stall och till gården hör också fyra hektar mark som blev perfekt bete för hästarna.

Linda Jonsson har varit hästtjej så länge hon kan minnas och ju äldre hon blev desto mer tyckte hon om att köra häst.

Det i kombination att det finns en konstnärlig ådra i släkten gjorde att hon började intressera sig för att renovera hästselar.

– Jag har samiskt påbrå, min farfar sydde tennarmband och gjorde kosor och min pappa tillverkar knivar. Dessutom har vi konstnärer, skomakare och hantverkare i släkten så det faller sig väldigt naturligt för mig att uttrycka mig konstnärligt och skapa, säger hon.

Under 15 års tid åkte hon runt och samlade på sig hästselar som låg och förstördes i gamla ladugårdar och lador.

Seldon och lokor finns i väldigt många varianter men Linda är särskilt intresserad av finnlokor som har en unik ergonomisk form.

– Söderut har man oftare använt andra typer av lokor som var lättare att tillverka, som passade många olika hästar och som lämpade sig bättre för parkörning, säger hon.

– I norr användes hästarna ofta i skogen, speciellt vintertid, och där kördes hästarna oftast en och en, fortsätter hon.

Dragläder och remmar

Den största fördelen med finnlokor är att de har en bra ergonomi som vilar på ett fint sätt mot hästens bogblad.

Lokorna sitter ihop med dragläder som binder ihop däckeln med lokorna. Från däckeln går det ner uppehållsremmar till dragringen och under magen spänns två gjordar, däckelgjord och bukgjord.

I dragringens seltunga kan man sedan spänna för olika typer av redskap, som dras med skaklar eller draglinor.

Linda använder sina hästar till många olika typer av arbete, till exempel att harva markerna och ploga snö på vintern.

– Ibland kör vi den långa vägen till Coop i Ånäset. Då spänner jag för flakvagnen. I dessa tider när bensinen är dyr och när vi ska tänka på miljön är det ett vettigt alternativ istället för att starta bilen, säger hon.

Nya beslag

En del lokor dekorerar Linda med färg och blommor, andra får annan behandling.

Allt läder på gamla selar måste för det mesta bytas ut och hon köper sitt läder från ett garveri i Tärnsjö, i Uppsala län.

Beslagen i rostfritt stål måste hon däremot beställa ända från Kina.

– De finns tyvärr inte att få tag i på närmare håll. Men jag hade gärna köpt lokal- eller i alla fall svenskproducerat selsmide.

Att renovera upp en loksele tar några veckor och slutpriset för dem hamnar på cirka 25 000 kronor.

– Det roliga är att jag får jobba med så många olika tekniker när jag tillverkar selarna. Först är det lokorna som ska gås igenom för att kolla eventuella sprickor, röta och ifall de är maskätna eller har andra skador, säger hon.

Läs också: 32-årige Emil Sund i Djurås: ”Hästarna ger mig ny energi!

Sedan avgör hon om de ska återbrukas och renoveras eller sparas i lager. Ibland behöver beslagen, där draglädren sitter, bytas eller kroken nertill svetsas.

– Jag har ett tungt smidesstäd och en ässja som drivs med gasol som jag använder när jag behöver smida. Men det som är absolut mest tidskrävande är att sy alla remmar. Jag syr för hand runt alla spännen och detaljer. Det är ett tungt jobb, säger hon.

Speciella symaskiner

I verkstaden finns speciella gamla symaskiner som klarar av att sy i det tjocka lädret. Sedan årsskiftet har Linda Jonsson ett eget företag och tänker försöka att helt leva på att tillverka lokselar, övrig hästutrustning och andra utvalda läderprodukter.

Någon risk att hon får slut på gamla lokor ser hon inte.

– Jag har haft bra kontakter och sökt med ljus och lykta så mitt lager kan hålla mig sysselsatt ett tag. Vissa lokor har gjorts av kända lokmakare som Sigurd Lidström i Norrbotten och de vill jag spara. Dessutom har jag en del färdigtorkade lok- och skakelämnen. Så jag är inte orolig att få slut på material.

Och intresset har visat sig stort från hästägare.

– Jag ser ett uppsving av brukskörning med häst. Det hänger nog ihop med att fler och fler väljer att odla en del hemma för självhushåll samt att pandemin och restriktionerna ändrade en del prioriteringar.

Vill rädda ett kulturarv

Namn: Linda Jonsson.

Ålder: 39 år.

Bor: I Gumbodahamn, Ånäset, mitt emellan Skellefteå och Umeå i Robertsfors kommun i Västerbotten.

Familj: Man och 12-årig son. En norsk dölehäst, Brande, 12 år, och en Irish Cob, Bork, 5 år. Har också huskatterna Bullen och Kurremurre.

Yrke: Selmakerska.

Passion: ”Att rädda hundra år gamla seldon från att förstöras. För mig handlar det om att rädda ett kulturarv.”