30-årige Hans sitter i soffan i köket och tänker tillbaka på sitt tidigare liv, där jobbet som journalist var viktigt och där han alltid klädde sig snyggt. Gärna i kavaj, skjorta och fluga.
Det var en identitet som gav status.

Gick in i ”väggen” av mediejobbet

Karriären tog honom till Göteborg och Göteborgs-Posten. Därefter väntade jobb på Sveriges Radio. Livet borde ha varit perfekt, men så var det inte.
– Jag utvecklade yrsel. Förmodligen av stress. Min tjänst bestod till stor del att bemöta folks åsikter på sociala medier för Ring P1 och det var tufft. Psykiskt påfrestande. Till sist blev jag sjukskriven. Det fanns dagar då jag inte ens tog mig ur sängen, säger han.

Situationen blev allt mer ohållbar. Hans och frun Malene började fundera på alternativ och i bakgrunden fanns en släktgård i Tornedalen.
Kurkkio är en väldigt liten by som tillhör Pajala kommun.

Vi når den genom att följa Torne älv förbi Junosuando. Mil efter mil av tystnad och vildmark. Det här är norrbottnisk glesbygd när den är som allra glesast.

Gården består av ett fint litet hus, ett par stugor och en ladugård. I ladugården bor getterna Bicke och Flinga. Här byggde Hans mormor och morfar upp sitt liv.

När morfar gick bort och mormor inte orkade bo kvar ensam ville hon gärna att gården skulle stanna kvar inom släkten.
– Jag och brorsan tillbringade många helger här när vi växte upp och beslöt för ett par år sedan att köpa det, berättar han.

Släktgården i Tornedalen lockade

Det ena gav det andra. Jobbet i Göteborg gjorde honom sjuk, samtidigt stod en fin gård i Tornedalen och pockade på uppmärksamhet.
– Jag funderade mycket på vad man skulle kunna göra av det. Om man kunde förädla det som finns. Min första tanke var ved, men det är dålig lönsamhet i det, säger han.

Av en slump kom han över en artikel som handlade om att det knappt existerar någon koltillverkning längre i Sverige.
– Jag ringde brorsan direkt. Kunde grillkol bli vår grej?, säger han.
Tankarna for iväg. I Kurkkio finns mycket björk. Är björk bra att göra kol av? Ja, enligt brittisk expertis var det rent av utmärkt.

– Det första vi gjorde var att kolla intresset. Vi lade upp i en tråd på Facebook för grillentusiaster. Jodå, intresset var stort för grillkol med kvalitet, säger han.

Nästa steg var en Kickstarter-kampanj. Vi drömde om att kunna få in beställningar för 150 000 kronor, vilket ungefär skulle täcka halva kostnaden för en ugn, fortsätter han. De nådde dock ”bara” upp till 50 000 kronor. Det hade kunnat resulterat i att hela projektet lades ned.

– Känslan var först att vi hade misslyckats. Men så vände vi på resonemanget. Vi hade ändå fått ett helt gäng att beställa grillkol med ett års leverans och kände att det fanns en marknad, berättar Hans.

Tog chansen och satsade

I februari tog han det slutliga beslutet och flyttade upp. Det fick bli ett banklån för att få igång projektet.
– Vi beställde allt: ugn och vedmaskin, kolsäckar och säcksymaskin. Totalt köpte vi grejer för en halv miljon, säger han.

Hans visar oss den imponerande ugnen som beställdes från England och som kom med lastbil i början av juni.
– Vi valde denna före en ukrainsk, just för att den även klarar kyla.

Sista pusselbiten att knäcka var att hitta ett bra namn.
– Till en början gick allt under namnet ”Hoppande harren”, men det kändes inte helt klockrent. En kväll ploppade det plötsligt upp i huvudet: ”Kolektivet”. Då gav sig allt det andra: loggan och hur säckarna skulle se ut. Jag har gjort all grafisk design själv, berättar Hans.

Det märks att han  har ett djupare engagemang i det han gör. Han ser gärna att han fungerar som inspiration i bygden. Ett sätt att visa att Pajala kan ta sig vidare efter gruvnedläggning och tuffa tider.

Och han ser också band till det hans morfar höll på med.
– Mormor och morfar köpte tomten på 50-talet. Morfar jobbade med skogen och flottade i älven.

Första laddningen misslyckades

Bygden var en gång i tiden känd för tjärdalsbränning. Nu vill han göra den känd för grillkol.
– Egentligen är det samma process. Men de tog vara på tjäran – vi tar vara på kolen, säger han.

Första laddningen blev helt misslyckad, berättar han. Skälet var att instruktionerna från ugnstillverkaren var obefintliga. De fick mer eller mindre gå på chans.

– Jag ringde och skällde. Då skickade de hit en expert från England som kom och bodde här några dagar. En mycket trevlig man. Han upptäckte att det var skillnad på svensk och engelsk björk och efter vår första laddning sa han att det var den bästa grillkol han hade sett, berättar Hans.

Hittills har företaget varit en liten solskenshistoria. Produkten har spridit sig helt utan marknadsföring, förutom sociala medier.
– Vår tanke var ju att privatpersoner skulle vara den största kundgruppen. Men det har istället blivit restauranger.

Och då pratar vi statusrestauranger med stjärnor i Michelinguiden.
– Det började med att en köksmästare i Stockholm beställde kol. Han blev jättenöjd och tipsade sedan sina vänner. Sedan har det spritt sig.

Levererar till stjärnkrogar i hela Skandinavien

Nu levererar Kolektivet grillkol till stjärnkrogar i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Problemet är inte efterfrågan, utan att hinna leverera.

– Vi hade kunnat sälja tre gånger så mycket. Men vintern begränsar oss. Vi står inför ett vägskäl nu att antingen investera ganska mycket pengar i en inomhushall så att vi kan kola året om – eller så satsar vi på att göra riktigt exklusiv kol och försöker tävla med japanerna, som gör den bästa i världen, säger Hans.

Efter ett år i Kurkkio har han fått tillbaka hälsan. Tempot och livsstilen passar honom och han kan se sig själv som kolare i många år. Lite värre är det för frun Malene.

– Det är lite tråkigt nu. Jag saknar kompisar och kollegor. Just nu är jag tjänstledig från mitt jobb som bibliotekarie på Chalmers i Göteborg. Jag pluggar på distans till hälsovägledare och det funkar, säger hon.

Lugnt liv med djur och kolning

Dagarna rullar på i en behaglig takt. Hans och Malene har just börjat hyra ut en stuga till turister, vilket hjälper till med inkomsten.
– Det är ett nytt liv. Men jag gillar det. Att kola, mata getterna, titta till turister, kanske åka på någon mässa. Det är fint, säger Hans.