Moa Martinsson skrev för livet

När partikamraterna kritiserade henne för att hon bar päls precis som överklassen gav hon som alltid svar på tal:

”Vem ska bära päls om inte just arbetarkärringar som vet allt om hur det är att frysa?”

För lidit hade hon gjort tillräckligt i livet, tyckte den åldrade Moa Martinsson.

”Denna bok har jag suttit nere i helvetet och skrivit med maskin, papper, händer och allt” stod det i följebrevet till förläggaren av ”Vägen under stjärnorna” 1940. Och frågan är om någon svensk författare haft det lika tufft som pigans dotter med 300-åriga rötter i Östgötaslätten.

Moa Martinsson var undernärd och plågad

Född allhelgonanatten 1890 och egentligen kristnad till Helga Maria Swartz för att ”flickan skulle få tur”, som mamman Kristina sa. Moa var ett smeknamn hon senare själv tog från den danska romanen ”Jökeln”.

Inhyst hos sina fattiga morföräldrar i ett gistet torp, medan mamman for till Norrköping och slet ont i textilfabriken.

Under uppväxten tvungen att flytta närmare 90 (!) gånger.

Undernärd och drabbad av engelska sjukan.

Plågad av en styvfar som hellre söp än arbetade.

Själv uttvingad i arbetslivet redan som 14-åring och ett tag landets yngsta kallskänka.

Ja, lägg därtill upplevelsen att se tre småsyskon dö i vaggan och som 19-åring upptäcka att hon själv var gravid med en slarver till karl och man kan förstå att Moa Martinsson ett tag behövde söka hjälp på kuranstalt.

”Mitt privatliv är tack vare sprit och råhet ett helvete, länge i detta härdar jag ej ut – byter nog snart om adress” som hon skrev till en av sina redaktörer från sitt gistna torp Johannesdal utanför Nynäshamn.

Och ändå…

Alltid bästa betyg i småskolan.

Alltid med en stålpenna eller en bok av Dan Andersson, Fröding eller Dostojevskij till hands när familjen somnat. (”Först fick jag stryk av karln jag var gift med, då jag smög mig upp och skrev om nätterna.)

Alltid med en lika öm som trotsig blick i de pigga ögonen, trots att vardagen bestod av slit, förnedring och umbäranden.

Sönerna drunknade på isen

För Moa Martinsson skrev inte främst för att få in några extra kronor till det fattiga hushållet där tidningar var den enda tapeten. Hon skrev bokstavligen talat för livet.

Speciellt när älsklingssonen Knut – som hon fött i ensamhet på köksgolvet – en aprildag 1925 olovandes tog genvägen över isen på sjön Styran och drunknade tillsammans med sin bror Manfred, var det pennan som räddade henne:

”Jag höll på att bli galen av sorg. Jag älskade honom så oerhört, kanske mest för att vi var ensamma han och jag om resan till jorden.”

Dynamitgubbe i munnen

Lika stark i sorgen var inte maken Karl, som skulle haft de smörgåsar som pojkarna bar över isen. Ett par år senare gick han ut i skogen, stoppade en dynamitgubbe i munnen och tände på. Några år senare begick även Moas svärfar självmord.

Men det var också nu som allting började vända, åtminstone en smula.

• Blivande Nobelpristagare

Året innan, 1927, hade hon varit upp hos redaktören Elise Ottesen-Jensen på tidningen Arbetarens redaktion och stött ihop med en 14 år yngre kringluffande poet. Han hette Harry Martinsson och skulle 47 år senare få Nobelpriset i litteratur.

När Harry hörde att Moa blivit änka, skrev han och undrade om han kunde få hyra in sig hennes uthus för att skriva klart sin nya diktsamling. Ett år senare gifte de sig.

Lyckligaste åren

Det följande decenniet blev de kanske lyckligaste i Moas liv. I Harry hade hon funnit en själsfrände; en intelligent, känslig och vänlig man som älskade henne högt och passionerat.

De diskuterade författarskap och politik, fostrade de överlevande tre sönerna med förnuft och kärlek – och steg ungefär samtidigt mot berömmelsens höjder.

Mor gifter sig

För Moa kom genombrottet 1936 med romanen ”Mor gifter sig”. Den var till stora delar självbiografisk och inleddes med en mening som omedelbart slog an den krassa ton, som skulle ge henne en trogen läsekrets:

”Jag minns så väl dagen mor gifte sig.”

Vägrade hyckla

För Moa vägrade hyckla. Hon var ingen blåögd romantiker. Hennes kärlekshistorier var fulla av kättja och kroppsvätskor, och hennes skildringar av arbetarkvinnornas födselvåndor nästan plågsamt realistiska, som i ”Kvinnor och äppelträd”:

”Sally ligger här nu på ett golv och föder. Tänker på mycket, tänker på att hon är ensam, att hon inte får skrika högt, att inte barnen får väckas.”

Gick en mil till fackmötet

Speciellt skarp blev Moa när hon skildrade samhällets orättvisor. Sitt politiska engagemang hade hon fått närmast av en slump, hävdade hon.

En dag gick hon en mil till ett fackmöte för att betala Karls medlemsavgift, men var så trött i benen att hon dröjde sig kvar.

”De flesta tittade lite förundrat på mig, och själv var jag så bakom att jag av pur nervositet begärde ordet och pratade mig klar i huvudet. Diskussionen kom igång. Gubbarna glömde bort mitt kön, bjöd på kaffe och bad mig vara välkommen när jag hade lust.”

Torpet fylldes av författare

Det tycks ha varit Moa som sjösatte den svenska statarromanen. Tack vare Harry fylldes det lilla torpet av unga författare, bland annat Erik Asklund, Artur Lundkvist och Ivar Lo Johansson. Moa deltog ivrigt i diskussionerna över de kantstötta kaffekopparna och Harry skrev lyriskt:

”Jag lever i ett fritt äktenskap med en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag inte sett maken till ens bland män.”

Rökte som en borstbindare

Men att leva med Moa var också krävande, speciellt för en hudlös och rastlös poet.

Hon var en manhaftig kvinna som fiskade, jagade, odlade potatis, tvättade i bäcken, höll kafé för skogsarbetare och högg ved. Hon rökte som en borstbindare, var grov i både kropp och mun.

Humöret rann över

När Harry omsider blev förälskad i en annan kvinna, blev Moa ilsken och hotfull. Paret försonades visserligen, men skadan var redan skedd. Berömd är den efterlysning som Moa gick ut med på radio, när Harry sommaren 1939 försvann för gott från Johannesdal.

Sondottern Kristina Ärlebrink har i en intervju sagt att Moa retade upp sig på författarvännerna som lurade ut honom på krogen eller lät sig passas upp av henne:

”En gång rann humöret över och hon bad dem dra åt helvete hela bunten.”

Orättvist behandlad

Moa kände sig också orättvist behandlad av flera manliga kritiker. Anders Österling skrev att Kvinnor äppelträd präglades av ”elände, skvaller och drift”. Tidningen Idun skrev: ”Så mycket sammanträngd gråhet, elände, ynkedom och trasor kan knappast ens livet självt presentera, och om så vore så skall vi be att få slippa höra talas om det.”

Brann för kvinnors rätt

Men tiden talade för Moa. När manssamhället allt mer gav vika för kvinnornas rätt, blev Moa en av ledfyrarna.

Resten av sitt liv skulle hon med Johannesdal som bas sprida sina böcker (22 totalt) och artiklar (oräkneliga).

Speciellt populär blev hennes spalt ”Mitt stugfönster” i tidningen Folket i Bild, där hon behandlade allt från stickning till barnuppfostran:

”Man smockar inte till blommor för att de ska dofta bättre.”

Besk och underhållande

Som folktalare var hon både underhållande och besk. När småpojkarna bråkade framme vid scenen, röt tanten till så de rodnade. Efter ett gig stack en yngling i tjugoårsåldern in huvudet i hennes bil och sa berömmande: ”Du är kul på ditt sätt, Moa!”

Tar in sin arbetshäst

Samma år hälsade också SF på i torpet och gjorde en journalfilm som i dag kan ses på SVT:s Öppet arkiv. I den talar Moa om vikten av ”förkovran och hänsyn för varandra” och avger som nyårsönskan ”att jag får ha min fantasi kvar”.

Rättfram och drastisk

Ute på gårdsplanen klär Moa granen, tar in sin arbetshäst och kelar med sin hund, samtidigt som speakern kallar henne ”rättfram och drastisk, aldrig grå eller enformig”.

Inför kameran bär hon svart basker, långbyxor och en tuff skinnjacka. Pälsen får vänta tills hon ska till stan nästa gång…

Läs också: Sveriges första sjuksköterska – Emmy Rappe

Fira Land 50 år här!