Gå till innehåll
Shopping Utbildning
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Landkoll 14 september

Operastjärnan som beundrades i hela världen – utom hemma på gården

Pappa Nils hävdade hela sitt liv att Lill-Babs var en större sångerska än dottern. Resten av världen höll på La Nilsson. Men själv sjöng den jordnära bonddottern lika gärna för kossor som på La Scala.

 Birgit Nilsson vid hemmet och gården i Svenstad Skåne i Augusti 1981.
Birgit Nilsson vid hemmet och gården i Svenstad Skåne i Augusti 1981. FOTO: Sjöberg bildbyrå

Ingen operastjärna lär ha mjölkat lika många kor och gallrat lika många sockerbetor som La Nilsson.

Men ingen har heller blivit inropad lika många gånger – 72 stycken.

Det var efter ”Elektra” i Wien 1975. Applåderna tog längre tid än själva föreställningen. Musikerna han gå ut och äta och komma tillbaka innan hyllningen var över.

”Var är urinbrunnen?”

Fast alla föll inte i köksfarstun för den skånska ”gräbba” som 2003 höll sitt sista sommarprogram under den vitsiga rubriken ”Från bethögen till Beethoven”.

 Operastjärnan med Pappa Nils i betesåkern.
Operastjärnan med Pappa Nils i betesåkern. FOTO: Petter Karlsson

En dag kom en busslast bönder från LRF Skåne till det barndomshem som i dag är ett museum över vårt lands största operasångerska. Odalmännen tittade lite pliktskyldigt på alla scenklänningar, nothäften och smycken. Efter rundturen undrade guiden om det var några frågor.

”Jo, det en sak vi alla funderar över…”

”Ja?”

”Var hade hennes pappa egentligen sin urinbrunn?”

En historia helt i Birgit Nilsson smak, kan man ana. För skönsången gick i armkrok med humorn och självironin.

”Jag är ju död”

Det märktes när hon blev offret i TV3:s ”Blåsningen” och höll på att skratta på sig när det avslöjades att den usle fickparkeraren som knuffat bil efter bil ner i havet var inhyrd av Lennart Swahn.

Eller när hennes motspelare drabbades av kvävningskänslor på scen och stönade ”Flytta på dig”! och hon högt svarade: ”Det kan jag inte, jag är ju död!”

Eller när hon anförtrodde för kollegan Håkan Hagegård att hennes impressario var rädd för henne. ”Men inte tillräckligt!”

Ena foten i myllan

Men även när Birgit Nilsson stod i guldbroderad klänning på La Scalas scen i Milano, var ena foten alltid kvar i en leråker i Västra Karup i Skåne.

 Visst var pappa lantbrukaren stolt över sin dotter, men nog hade det varit bättre om hon hade tagit över gården, tyckte han. Här på besök 1964.
Visst var pappa lantbrukaren stolt över sin dotter, men nog hade det varit bättre om hon hade tagit över gården, tyckte han. Här på besök 1964. FOTO: Sjöberg bildbyrå

”Bli aldrig högfärdig” förmanade mamma Justina, när den 23-åriga dottern for till Stockholm för att sjunga på Kungliga Operan. Och så blev det heller aldrig.

Ingen diva

Märta Birgit Nilsson, född 17 maj 1918 i byn Svenstad på den undersköna Bjärehalvön, skulle med tiden bli världens bäst betalda sopran. Men hon återvände alltid till de ardennerhästar, avelsgrisar och bondkatter som en gång utgjort hennes första publik. Blev aldrig divan som skrek och bar sig åt och bröt föreställningar när nerverna dallrade.

Griskonsert hemma i kyrkan

Nej, La Nilsson anses snarare ha bidragit till att nedmontera myten om sitt skrå genom att efter en föreställning i Wien 1959 plötsligt klämma i med schlagern ”I could have danced all night”.

”De som försöker spela diva privat är de som inte kan göra det på scen” sa hon tryggt och kunde oombedd stämma upp en aria vid ett restaurangbord, om hon såg att någon firade sin födelsedag.

Bara för att vara snäll.

Piskade mattor

Det hände att ”den gudomliga” stod i huckle och piskade mattor, när turistbussarna rullade in på gårdsplanen. Och behövde hembygdsföreningen nytt halmtak, höll hon gratiskonsert i kyrkan.

Grannarna minns en ödmjuk, charmerande och godhjärtad släkting som alltid var mera prima donna än primadonna.

Älskade gården och hembygden

I Västra Karup var hon ”Birgit” med alla. Kom folk på besök bjöd hon chosefritt på hemlagade köttbullar och nybakade bullar i köket.

För Birgit Nilsson älskade sin gård och sin hembygd. Redan de första skoluppsatserna handlar om hur hon cyklar över kullarna och ser havet från alla håll.

Och så samma slutkläm, om hon så bara varit inne i byn och handlat: ”Hemma är bäst!”

Kargt och överdådigt

Samma budskap står på den broderade bonaden som i dag pryder en vägg i barndomshemmet. En besökare anno 2021 finner också andra pusselbitar till det liv som böljade så mellan karghet och överdåd, långsam vardagslunk och dånande berömmelse:

Här står fiaspelet som ersatte både teven och radion eftersom Svenstad länge saknade elektricitet.

Matbordet där pappa Nils bjöd på kaffekalas när traktens bönder varit med suggan och ”hälsat på galten”, som man sa.

Källarfönstret där Birgit som tonåring kröp in en natt efter att olovandes ha varit på dans med Torekovspojkarna.

Den rosa brudklänningen hon bar vid det hemliga bröllopet i Köpenhamn med veterinärkandidaten Bertil Niklasson som hon mött i en restaurangvagn på Stockholmståget.

Köksvrån där hon älskade att laga ”äggakaga” på agaspisen och de speciella småkakor med russin som än i dag serveras i fiket i stallet.

Skrivbordet där pappa Nils satt och såg mamma Justina bli ihjälkörd av bussen.

I finrummet står som sig bör ett piano. Dess föregångare var ett leksaksklaver som fyraåriga Birgit fick av snälla drängen Otto.

Rörd till tårar

Några år senare skulle hon få en själsfrände i den vänlige organisten i Åstorp kyrka, Ragnar Blennow. Första gången han hörde lantbrukardotter Nilsson sjunga lär han ha torkat tårar av rörelse innan han fick ur sig ett: ”Fröken kan bli en stor sångerska.”

Musik räknades inte

Men musik var inget som räknades i det nilssonska hemmet. Nils och Justina var visserligen stolta över dottern och lät henne ofta uppträda inför gårdens gäster. Men yrkesbanan var redan fastställd.

Skulle bli bondmora

Hon skickades till en skola i Bohuslän för att bli hembiträde och sedan bondmora. När hon en dag istället kom hem från Stockholm och hade kommit in som etta av 49 sökande på Musikaliska Akademien blev föräldrarna bestörta.

Vem skulle nu ta över de 30 tunnlanden? Birgit var ju sjunde generationen på gården och enda barnet.

”Operasångerska inget för bönder”

Samma sak ansåg hennes första sånglärare i Stockholm som föraktfullt fnös: ”Att bli operasångerska är ingen för bönder!”

Inte heller dirigenten vid hennes operadebut i Webers ”Friskytten” 1946 var särskilt begeistrad. Vid första repetitionen skrek han att hon var omusikalisk och obegåvad. ”Dessutom har fröken för stor haka och fula ben!”

Många år senare skulle hon skratta åt händelsen: ”Hakan kan jag hålla med om, men benen var snygga!”

Hängivna beundrare

För genombrottet stod blott bakom hörnet och väntade. Rollen som Lady Macbeth på Stockholmsoperan 1947 gav henne lysande recensioner och de första riktigt hängivna beundrarna.

Rik som ett troll

1959 debuterade hon på Metropolitan där hon snabbt blev världens bäst betalda operasångerska. Genombrottsrollen var Isolde, men paradrollen var den krävande Turandot som hon sjöng över 300 gången.

Skämtsamt brukade hon säga att ”Isolde gjorde mig känd, men Turandot rik” och New York-operans chef Rudolf Bing liknade henne vid en jukebox: ”Man stoppar in pengar och ut kommer underbar sång.”

Och förmögen som ett troll blev hon, det är sant.

En stor sorg

Hela sitt liv älskade Birgit Nilsson att gå med lupp och förstoringsglas på loppmarknader och i juvelerarbutiker. Ett musiksnille med smak, utan tvekan. Det märks även i badrummet där La Nilsson själv målat de vita molnen på blå botten.

För hon visste sitt värde – även om pappa Nils fortfarande tyckte det var för mycket ”ståhej” när dottern sjöng:

”Det är ju bara min Birgit. Dessutom är Lill-Babs en större sångerska.”

Varvid Birgit svarade med en ironisk blinkning: ”Ja, pappa ser bra, men han hör förfärligt illa.”

Blott ett skämt dem emellan, kanske. Men i mörka stunder lät hon antyda att pappans ointresse var hennes stora sorg.

För det fanns också ett svart stråk i La Nilssons paljettglittrande liv. Först vid 66 avslutade hon sångkarriären, vilket är sensationellt sent i branschen, men kanske också ett tecken på att hon hade svårt att komma till ro.

Sjön för korna

Sista åren sjöng hon bara för Bertil, korna och katterna. Och sista versen blev tragisk.

Njurarna hade bråkat en tid och på sjukhuset i Malmö ansåg hon sig uttittat och vanvårdad. Hovsångerskan menade att två sköterskor mobbade henne genom att ge henne begagnade tandborstar och vägra henne vatten.

Då var hon åttio och skulle leva ytterligare sju år. Rösten krympte, glansen falnade och skinnet på näsan blev en smula tunnare – men in i det sista behöll hon ändå sin kombination av stolthet och blygsamhet.

Hemlig begravning

Att begravningen inte skulle bli något jippo var hon noga med. När Birgit Nilsson slutligen drog sin sista suck – hemma på kammaren medan Bertil kokade havregrynsgröt i köket på juldagen 2005 – var allting arrangerat i detalj. Bara 60 personer kom till Västra Karups kyrka för ett sista farväl, alla mot tystnadslöfte.

Dör aldrig

Men stora stjärnor dör aldrig som bekant. Guiderna på den bruna 1700-talsgården säger att stalldörrarna ibland låser sig utan anledning och att larmet ibland går utan att någonting har hänt. De misstänker att det är La Nilsson som går omkring och kollar att allt går rätt till.

I klädd både sidenklänning och gummistövlar, förmodligen.

Läs också: Älskade dragspel – utskälld av kultureliten

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Läs mer om

Populära ämnen på Land.se

Gör som 60 000 andra!

Missa inte Lands nyhetsbrev

Få lästips om hem och trädgård, mat och dryck samt djur och natur

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.

Läs artiklar i säsong

Till toppen