Historien om Pippi Långstrumps ”mamma” – Jessie Louisa Simpson

När Prussiluskan kommer för att hämta Pippi till barnhemmet, protesterar den rebelliska ungen med eftertryck:

Nej, hon är inte alls föräldralös. Hennes pappa är ju kung i Söderhavet. Och mamma en ängel som kikar ner på dottern genom ett litet hål i himlen.

Resten kan vi. Eller kanske ändå inte?

För hur många vet att Pippis mamma har existerat i allra högsta grad?

Led skeppsbrott

Historien hör samman med den om sjöfararen Carl Pettersson, som juldagsmorgonen 1904 led skeppsbrott mot ett korallrev och spolades iland på ön Tabar, norr om Java.

Sollentunasonens öde hamnade i dåtidens tidningar och inspirerade med stor säkerhet Astrid Lindgren att 1944 skriva en saga om en rödhårig flickunge, vars pappa var kung i Söderhavet.

21-årige Carl startade nämligen kopraplantage och gifte sig med kannibalkungen Lamys söta dotter Singdo.

Fann sin drottning i Gävle

Paret fick nio barn som alla döptes till typiskt svenska namn: Elsa, Villy, Julius, Emil, Hans, Anna, Erik, Victoria och Karl.

När Lamy dog ärvde Carl tronen. När Singdo också dog behövde han en ny kvinna som kunde ta hand om hans barn.

Varvid ”Kung Kalle” fann henne i… Gävle.

Läs också: Kolla in unika bilderna av Fattigsverige

Blev skandal

Dit hade 1895 engelsmannen och fyrbarnsfadern James Simpson flyttat för att bygga gasverk. Yngsta dottern Jessie Lovisa, 13 år, sattes i den fina Franska skolan på Nygatan.

Hon uppmärksammades direkt för sitt goda läshuvud och sina musikaliska och konstnärliga talanger. Dessutom var hon en skönhet med sitt svarta lockigt hår och pigga mörka ögon.

Som 21-åring gifte sig Jessie med den två år äldre statsskrivaren Nils Lindström, bosatte sig på Linnévägen och fick tre barn av vilka två överlevde, Otto och Margit.

Men äktenskapet blev olyckligt. Nils söp och Jessie – känd som en egensinnig och självständig kvinna – bröt efter tio år upp och flyttade till Uppsala för att jobba som hårfrisörska.

Omsider blev det skilsmässa. En skandal på den tiden.

Varken ung, vacker eller rik

Men sådant generade föga en gammal sjöbuse och Söderhavskung som Carl Pettersson. Hans krav var dessutom blygsamma.

Vid återkomsten till Sverige 1922 hade han satt in en äktenskapsannons över en helsida, där han fastslog att den nya frun varken behövde vara ung, vacker eller rik. Det viktigaste var att hon ”hade livserfarenhet, var snäll och tyckte om barn”.

Snart ringlade en kö av drottning-aspiranter utanför kung Kalles mammas våning. Han tog emot dem sittande vid ett skrivbord och överlämnade efter intervjun en present. De magra fick en chokladask, de rundnätta en blombukett.

Friade första kvällen

Men ingen höll tydligen måtten lika bra som den skilda tvåbarnsmamman Jessie från Gävle. Hon hade missat annonsen, men i stället hamnat bredvid Carl på en middag hos en gemensamma bekant.

Vid det här laget hade Jessie hunnit fylla 40 år och få jobb som husföreståndarinna hos en förnäm dam i Enskede.

Carl var sju år äldre, stark som en oxe och pressens kelgris. I intervjuer beskrevs han som ”en utomordentligt präktig och rejäl man, därtill glad och trevlig med ett oförbrännerligt humör”. Det skrevs att ”The strong Charlie” med lätthet kunde bära en 125-kilossäck med kopra på vardera axeln.

Innan kvällen var över hade han gått ner på knä och friat.

Ännu mer nostalgi: Hon var svenska barnmorskan i väglöst land – som blev världsberömd!

Lämnade barnen

I oktober samma år klev paret ombord på tåget för att anträda 1 300-milaresan söderut. Jessies barn Otto, nu 18, och Margit, 17, skulle snart komma efter.

8 november 1922 skickade Jessie ett brev från Egypten med instruktioner till sonen:

”Oh, min egen gosse om du hade en aning om vad jag tyckte det var rysligt att ni båda ej kunde följa med på samma gång som vi.”

18 januari 1923 vigdes Carl och Jessie och innan dess hade bruden lovordat sin man i ännu ett brev till sonen:

”Min egen kära Carl är den godaste man, uppoffrande och rar. Allt vad jag pekar på får jag, och kläder och smycken i det oändliga. Det är som en dröm.”

12 mars var de nygifta framme vid det som Pippi senare kallade ”Kurrekurreduttön”. (Kanske för att Tabars grannö heter Kurudu?) Eller ”solens rike där krig, mord och avundsjuka är okända begrepp”, som Jessie skrev.

Kreugeraktier hade kraschat

Men det blev inte det paradis som hon hade väntat sig. Under Carls frånvaro hade plantagen vanskötts av brodern Gunnar. Plötsligt fanns inga respengar att telegrafera till Otto och Margit.

För någon kung av klassiskt mått var knappast den gode Kalle. Folklig, javisst. Och snäll mot sin nya fru. Men knappast i besittning av den förmögenhet han skrutit med i tidningarna, speciellt sedan världspriset på kopra sjunkit och hans Kreugeraktier kraschat.

Jessie, som då sattes att sköta hushållet, kunde inte språket och hade inte heller speciellt god hand med styvbarnen. De yrde runt som de ville.

Drabbades av malaria

Den forna frisören från Gävle hade förmodligen föreställt sig en behaglig lyxtillvaro vid en smaragdgrön ocean. I stället drabbades ”Söderhavets vita pärla”, som hon kallades av de forna människoätarna, av hemlängtan och malaria.

I juni 1923 skrev hon till Otto igen och berättade att hon varit sjuk och ”ganska nära döden”.

Längtade efter barnen

I ett knappt decennium segade sig livet fram i den tropiska hettan. Jessie var drottningen som trots klimatet alltid försökte klä sig fint, bära juveler, knäppkängor och vackra klänningar – men förlorade också sakta hoppet om att få återse sina barn.

Pengar fanns numera sedan kung Kalle fått kontroll över öns guldfyndigheter. Men hemma i Sverige hade både Otto och Margit bildat egna familjer. Det var inte längre tal om att flytta till någon gudsförgäten ö på andra sidan jordklotet.

Malarian fortsatte också att plåga Jessie. I början av 1930-talet var hälsan så klen att hon skrev till Otto:

”Jag vill komma hem till Sverige och se mina barn innan jag dör. Carl är nog så snäll mot mig och jag får ju allt vad jag önskat mig, men det är ej allt guld som glimmar min kära son.”

Gjorde sin sista resa

Men ett nytt dråpslag väntade. 1934 insåg Jessie att hon led av bröstcancer. På något sätt lyckades hon ändå samla ihop både krafter och pengar för en sista resa.

I Australien opererades hon och fick rådet av läkarna att resa hem till Sverige medan tid ännu fanns.

18 mars följande år återvände den plågade Jessie till Stockholm, där hon lades in på ett privat sjukhem.

För pressen avslöjade hon att inte heller kung Kalle var vid bästa vigör och nu funderade på att sälja sitt rike.

Begravdes i Stockholm

In i det sista fortsatte dock Söderhavsdrottningen att bära sina älskade juveler.

19 maj 1935 dog hon, 53 år gammal – bildligt talat med krona på huvudet – och begravdes på Skogskyrkogården i Stockholm.

Två år senare avled kung Kalle i en hjärtattack i Sydney.

Mer om Kung Kalle

Vill du läsa mer om ”Kung Kalle av Kurrekurreduttön”, så rekommenderas Joakim Langers och Hélena Regius bok med samma namn. Gavs ut 2002 på Forum och har undertiteln ”En resa i Efraim Långstrumps fotspår”.