Gå till innehåll
Shopping Utbildning
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
landkoll 23 februari 2017

Seglade till Australien: Pia Hultgren nära gå under på drömresan

I höstas kom TV-meteorolog Pia Hultgren och hennes man hem från sin drömsegling. Från Mallorca tog de sig hela vägen till Australien. Men mitt ute på Stilla Havet höll det på att gå illa.

Bild 1/2
Bild 2/2

För bara ett halvår sedan kom TV-meteorolog Pia Hultgren hem från sitt livs långresa till havs. Inför intervjun träffas vi därför i gästhamnen på Djurgården i Stockholm för att få bilder med sjökänsla.

Bryggorna mellan Wasamuseet och Gröna Lund är fulla av snö. Vi knackar på i en segelbåt med en övervintrande fransman och får använda hans fördäck för fotografering. De två pratar lite segling innan han tar skydd i ruffen igen, undan hamnens råkalla fukt. På vintern känns det inte som något drömboende precis.

– Blir du sugen, frågar jag Pia Hultgren och väntar mig förstås ett ”nej!”.

Hon sveper med blicken över gästhamnens båtar, där även brittiska och tyska flaggor slokar i kylan, och ögonen glittrar.

– Varför inte? Det är en frihet att sitta i en båt och veta att man kan ta sig vart man vill. Det är så påtagligt på något vis, det där livet, säger hon.

Tävlade över Atlanten

Pia Hultgren vet. I slutet av oktober 2015 gav hon sig iväg från Mallorca tillsammans med sin man Erik Lindgren i 56-fotaren Spirit med kurs mot Gibraltar sund och därefter Gran Canaria.

pia hultgren djurgarden
Rått och kallt är det i gästhamnen i Stockholm, men Pia Hultgren blir seglingssugen i alla fall. Foto: HÅKAN STEEN

Liksom den franske seglaren tar vi skydd, fast på ett varmt kafé. Pia Hultgren berättar om hur de på Gran Canaria väntade in starten på havskappseglingen ARC (Atlantic Rally for Cruisers). Tillsammans med ett par hundra båtar gav de sig iväg med mål på ön Saint Lucia i Västindien.

– Vi hade nog hela resans värsta väder där utanför Kanarieöarna, med vågor på sju-åtta meter.

Pia hade seglat över Atlanten tre gånger tidigare, men aldrig så snabbt som den här gången, och det var mycket tack vare hennes väderkunskaper.

– Jag hade väldigt bra väderinformation som laddades ned via satellituppkoppling, och lyckades styra oss undan områden med mindre vind. För de flesta tar det väl cirka tre veckor över, men för oss gick det på bara 13 dygn.

Det vara bara början

Hon ser litet förlägen ut när jag frågar om placeringen i tävlingen.

– Ja, vi vann faktiskt vår klass.

Men Atlantseglingen var ändå bara en försmak. En vecka efter nyåret 2015/2016 lättade de ankar igen och seglade med vissa farhågor västerut från Saint Lucia över Karibiska havet.

– Det är litet oroligt i de vattnen med en del pirater, men vi slapp dem tack och lov, säger Pia.

Via Colombia nådde de utanför Panamas kust skärgården San Blas, som hon kallar ”världens underverk”. De ursprungliga indianerna äger öarna och det saknas helt hotell och annan exploatering. Resan dit kräver egen båt. Människorna bor i hyddor och fiskar från urholkade träkanoter.

Från detta paradis gick färden genom Panamakanalen. En del av kanalen är en stor sötvattensjö där de inte fick bada på grund av alla krokodiler.

– Och sen kom vi ut i Stilla Havet, det som var drömmen. En annan ocean!

Stenhårda miljökrav

Första stora anhalten i världens största hav var Galapagosöarna långt utanför Ecuadors kust. Miljökraven i detta naturparadis är stenhårda, särskilt om man kommer med egen båt. Bland annat måste den vara helt ren under, så att inga främmande organismer förs med till ögruppen.

– När vi siktade Galapagos dök Erik ner och putsade skrovet en extra gång. Sedan kom åtta personer ombord, varav två dykare, och inspekterade. En annan båt hade några enstaka havstulpaner på skrovet och fick vända.

Efter att ha sett sjölejon, leguaner, sköldpaddor och andra märkvärdiga djur gav de sig ut på den längsta etappen. Till Franska Polynesien hade de att göra i 17 dygn och Pia Hultgren älskade det.

– Inte en enda ö, det var fantastiskt! Det bästa var att stå ensam till rors på natten och styra efter stjärnorna. Man får ro i kroppen och tid för reflektioner, tid att bearbeta sitt liv. Försonas med saker och bli hel.

Men detta himmelrike till havs hade även baksidor.

– Ja, till exempel att båten rullar hela tiden och att det hela tiden är ett brus. Erik längtade mest efter att det skulle bli stilla och jag längtade efter tystnad.

För varmt i vattnet

En annan svårighet var värmen. Väderfenomenet El Niño gjorde att temperaturen i vattnet var över 30 grader under de första tre fjärdedelarna av sträckan över Stilla Havet.

– Det är slitsamt i längden. Man får svårt att sova, säger Pia.

Hon berättar om den euforiska känslan att efter 17 obrutna dygn till havs komma iland på Marquesasöarna i Franska Polynesien och få äta färsk frukt, och rida på hästar i regnskog.

Mer än halvvägs över, mellan Tonga och Fiji, inträffade enda stora missödet. Utan förvarning lossnade hela propelleraxeln lossnade och lämnade ett hål i skrovet där vattnet forsade in.

– Jag fick sitta med handen i hålet medan Erik ordnade en träplugg att sätta dit. Hade det strömmat in vatten i fem-tio minuter till hade vi sjunkit. Det var verkligen ett lyckorus att komma i land på Fiji ett och ett halvt dygn senare.

Pia har förstås hur mycket som helst att berätta. Stilla Havets alla öar och ögrupper är världar på ett jättelikt hav, och olikheterna kan vara hisnande.

Gav bort sina kläder

Hon beskriver Tonga och Fiji nästan lika entusiastiskt som Franska Polynesien, med fantastisk natur och vänliga människor. Det fattiga och orkandrabbade Vanuatu gav däremot en mycket sorgligare bild. Här gav hon bort de mesta av sina kläder och hit hade de även tagit med lite byggnadsmaterial att skänka.

På Nya Caledonien, bara ett och ett halvt dygns segling från det fattiga Vanuatu, fanns ”värsta civilisationen” med McDonalds och allt.

Och därifrån återstod bara fyra dygn till Brisbane på Australiens västkust där de slutgiltigt gick i land, nio månader efter starten på Mallorca.

– Jag hade gärna seglat vidare, men det fick vara bra så. Vi har vänner som har fortsatt och de var i Sydafrika nyligen. Jag följer dem varje dag, säger Pia.

Hon funderar en stund på frågan om vad som är tjusningen med en sådan här långfärd.

– Samspelet med naturen. Jag är aldrig rädd på havet, inte ens vid oväder. Ned med segel bara, och i med drivankare. Sedan är det sån känsla att komma till nya platser med båt, att själv ha seglat dit.

Relaterade artiklar

Läs mer om

Populära ämnen på Land.se

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs artiklar i säsong

Till toppen