Ingen kunde räkna dem alla.

En uppgift säger 115 utgivna romaner och ungefär 550 publicerade noveller, kåserier och radioföljetonger. Men eftersom Signe Björnberg – som hon egentligen hette – skrev för brödfödan, nästan desperat, är siffran ytterst suddig.

Sigges stark var tändigt utskälld

Glasklart är däremot att hon aldrig fick det erkännande hon eftersträvade.

Ständigt utskälld av kritikerna. Ständigt häcklad av kultureliten.

Och inte var hon någon stilist som Strindberg eller djuping som Pär Lagerkvist, det är sant. Men Sigge Stark ägde utan tvekan en förmåga att hitta ett tonläge som fick hjärtat att skälva hos de breda massorna.

Man läste hennes böcker ungefär som man slukade en vaniljglass:

En stund svalka och sötma i en annars grådaskig vardagsmeny. Inget motstånd. Ingen bitter eftersmak.

Men samtidigt … ja, det är onekligen också en begåvning att få berättelser att flyta som en fors och att fånga läsare som annars inte är speciellt läsvana.

Männen smygläste Sigge Starks böcker

Sigge Starks publik var inte minst den vilsna tonårsflickan, den vanliga hemmafrun och – inte sällan – den nyfikne och smygläsande mannen.

Hennes romaner hade enkla intriger, få parallellhandlingar och inga svåra glosor. Men själv var hon inte lika enkel.

”Borde fötts som pojke”

Sigge Stark hade fötts som Signe Petersen den 22 mars 1896 på Sälvens herrgård i Hidinge, väster om Örebro – en lycklig barndom tills fader gjorde konkurs och lämnade familjen i armod.

”Stark” var pappa Kalles smeknamn och ”Sigge” logiskt att kalla en liten flicka full av energi och upptåg. Mamman Otilda hävdade alltid att den våghalsiga dottern egentligen borde fötts till pojke och ett tag, när Signe jobbade som stalldräng, kallade hon sig faktiskt ”Peter”.

Skrev i smyg bakom pseudonym

Att gömma sig bakom en pseudonym kändes både logiskt och lite tryggt, även när hon började skicka in sina noveller till tidningen Vårt Hem.

Blev hon refuserad, var ju ingen skada skedd. Ingen i bygden behövde veta att flickan som också prövade lyckan som guvernant, hushållsfröken, sjuksköterska och advokatbiträde i smyg närde författardrömmar.

Skrev roman på en vecka

Men hennes berättelser om romantik i lantlig miljö föll omedelbart i god jord hos redaktörerna för den kolorerade veckopressen. 25 år gammal tordes Sigge Stark ta tåget till kungliga huvudstaden och ett billigt inackorderingsrum.

Snart hade hennes första bokmanus tagit form, skrivet för hand på en vecka. Hon kallade det ”Den steniga vägen till lyckan” och var en roman om den bortskämda stadsflickan Elsie som efter en olycklig kärlekshistoria skickas av sin far till en bondgård och där träffar den stilige jägmästaren Skog.Kris

Kritisk mot bilar och krogar

Temat landsbygd kontra stad skulle aldrig upphöra att fascinera Sigge Stark. Vilket möjligen också var en av orsakerna till att hon inte sågs med blida ögon av etablissemanget. Ty detta var en tid då idealet var att bryta upp från den uråldriga bondemiljön och skaffa sig en utkomst i det moderna tekniksamhället.

Sigge Stark tyckte tvärtom. Hon var starkt kritisk till det som idag kallas förtätning, till avgasstinkande bilar och dyra krogar. Trivdes dåligt i folksamlingar. Avskydde betong.

I stället älskade hon djur och natur. Kunde hässja, handmjölka och köra harv. Visste hur man krokade en mask och slaktade en gris.

Kvinnor på landet

Detsamma gällde i huvudsak hennes romanhjältar. De var nästan utan undantag kvinnor som antingen växt upp på landet eller – som i fallet med stadslollan Elsie – tvingas konfronterades med dess folk och fä.

Men framförallt med mjuka höskullar och skuggiga skogsbackar.

Kärlek och erotik som ledde till kritik

”Sigge Stark blev hårt ansatt av kritikerna, som tyckte att hon skrev för mycket om kärlek och erotik. Hon hade för stor spridning och för stort inflytande” har litteraturprofessorn Yvonne Leffler sagt i intervjuer.

Och det dunsades utan tvekan runt rätt mycket i sänghalmen i Sigge Starks romaner, om man säger så.

• Inte helt rumsren

Inte sällan var föremålet för den kvinnliga hjältens beundran dessutom en långväga och icke helt rumsren existens: en tattare, en cirkusartist eller en svettdoftande och testosteronstinn rallare, med snus i käft och kättja i blick.

Ytlig skräplitteratur, måhända. Men det fungerade.

Gossen dog

1957 meddelade Dagens Nyheter att Vilhelm Moberg och Sigge Stark låg i topp bland de populäraste svenska författarna. Totalt sägs hennes böcker ha tryckts i över fem miljoner exemplar, men själv förblev hon en fattiglapp. Barnlös dessutom, sedan en nyfödd gosse dött efter bara några månader.

Drabbades av cancer

Förlagsavtalen var dåliga och ofta tvingades Sigge Stark hålla hungern borta med hjälp av kall potatis, kaffe och cigaretter (som hon rökte i sådan mängd att hennes yngre syskon länge trodde det hette ”siggeretter”).

Ingen hälsokur direkt – vilket visade sig när hon på 40-talet diagnosticerades för cancer.

Sliten och folkskydd

På ren vilja, tycks det, överlevde hon dock ända till 1 februari 1964, då hon avled på Arvika lasarett, 67 år gammal.

Sista åren bodde hon på bergslagsgården Mannikhöjden i Värmlandsbergs landskommun. Där födde hon tillsammans med maken Gösta upp travhästar, får, getter och grand danois-hundar. Hit kom bland annat mästerfotografen Lennart Nilsson vandrande genom storskogen en höstdag 1951 och mötte en bästsäljare som var vänlig, snäll, omtänksam, men också sliten och lätt folkskygg.

Skrev på dödsbädden

In i det sista fortsatte Sigge Stark dock sitt flitiga berättande.

Sista boken ”Kärlekens stormar” skrevs i princip på dödsbädden och utkom två år efter att hon begravts på Fryksände kyrkogård i Torsby.

Som alltid blev den obönhörligt sågad av kritikerna…

Läs också: Moa Martinsson skrev för livet