Karl föddes 1854 i Tävelsås strax söder om Växjö. Han och hans sex syskon hade det först ganska bra hemma hos föräldrarna Nils Petter Johansson och Marta Salomonsdotter.

Pappan hade tagit ett lån 1847 och köpt en gård och kunde titulera sig hemmansägare. Det var en liten gård, ändå tillräckligt stor att föda familjen.

Pappan tvingades låna pengar

Men när Karl bara var ett år gammal hände något, berättar släktforskaren Margareta Björck, vars morfars far var bror till Karl.

– Pappa Nils Petter blev tvungen att låna mer pengar. Vi har hört att det berodde på att han gått i borgen för en bekant, som sedan inte kunde betala sig skuld.

I gårdens efterlämnade papper syns hur amorteringarna på lånen därefter betalas med längre och längre mellanrum. Till sist gick det inte längre.

1863 blev Nils Petter tvungen att sälja gården och flytta med familjen till en liten undantagsstuga på sina gamla marker.

Läs också: Stor guide: Så forskar du i husets historia

Barnen blev föräldralösa

Han hade han förlorat allt; gården, sin sociala ställning, till och med sin rösträtt på kommunalstämman. Det dröjde bara tre månader innan han dog och ett år senare följde barnens mamma Marta samma öde.

Nu stod de ensamma, syskonen. Den äldsta var 18 år och arbetade redan som piga, en skulle just konfirmeras, resten var minderåriga och behövde någon som hand om dem.

Socknen gjorde vad socknar gjorde vid den här tiden – lät kungöra fem barn mellan två och 14 år behövde utackorderas och att den som lade det lägsta budet på ersättning skulle få vårdnaden om dem.

Ansågs vuxen vid 15 år

Tioårige Karl hamnade hos ett torparpar där han stannade i fem år. När Karl tagit nattvarden första gången, ansågs han vuxen. Då upphörde ersättningen från socknen, och Karl fick flytta iväg för att klara sig själv.

– Jag tror inte att han hade det så bra i sin fosterfamilj, säger Birgitta.

Han fick arbete på en gård, men Birgitta gissar att han kanske var för ung för att heta dräng.

– Han står som ”gosse” i folkbokföringen tills han är 18 år, förklarar hon.

Läs också: 9 bästa arkiven att forska om ditt hus i

Slet som dräng

När Karl hade slitit som dräng på olika gårdar i tio år, kom äntligen chansen. Gårdens nya ägare tycktes ha fått upp ögonen för den hårt arbetande Karl, som nu blev gårdens rättare.

Rättaren var ägarens förlängda arm i det dagliga arbetet på större gårdar. Han var arbetsledare över drängar, pigor, statare och torpare, alla som slet med jorden och djuren.

Rättaren slapp bo ihop med drängarna, fick oftast en egen bostad, ibland ned en liten trädgård. Han hade också betydligt bättre lön än de andra arbetarna på gården.

Läs också: 30 bra frågor du ska ställa till din mormor

Blev kanske en hygglig rättare

På en stor gårds marker fanns ofta backstugusittare och inhyseshjon som betalade för sin rätt att bo där med dagsverken.

Det finns många berättelser i litteraturen om elaka rättare, men kanske Karl, som ju själv varit dräng i så många år, var en hygglig gårdsfogde.

1880 flyttar Karl till Östrabo biskopssäte och en ny rättartjänst. Under alla år har han levt ensam, men 1888 gifter han sig med Ida Lindqvist. Karl är 34 år och Ida är 25 år och med tiden får de sex barn.

Trettio år efter att Karls pappa Nils Petter varit tvungen att lämna sin gård kan Karl äntligen nå sina drömmars mål.

Blir till slut hemmansägare

Han blir ägare till en egen gård och kan titulera sig hemmansägare.

Idag bor ett av Karl och Idas barnbarnsbarn på gården. Även Karls föräldrahem ligger kvar, berättar Margareta.

– En sommardag för några år sedan for jag dit och knackade på ett hus på måfå för att ta reda på vilket hus de bott i – och det visade sig vara rätt hus!

Kvinnan som bodde där var ättling till den man som köpt huset av Nils Petter.

– Alla papper som rörde huset fanns kvar, överlåtelsepapper, undantagskontrakt och lånehandlingar, och med hjälp av dem kunde jag nysta upp hela lånekarusellen, förklarar Margareta.

Läs också: Lär dig tyda gamla fotografier

Har följt hela syskonskaran

Det är inte bara Karl hon har följt i böckerna utan alla hans syskon, och hon fann att det gick ganska bra för dem allihop.

Tre av dem for till Amerika, och två av dem kom tillbaka till Sverige igen. En blev trotjänare i ett ”finare” hem, och en levde ett lugnt liv som gift.

Margaretas morfars far Salomon var den yngste av syskonen och bara två år när han blev placerad i fosterhem.

Han blev med tiden trädgårdsmästare, men dog i lungsot när han var 45 år.

Drevs av revanschlusta

Margareta tror sig ana vad det var som drev Karl under alla år, när han kämpade hårt för att spara ihop pengar till en egen gård.

– Jag tror att han ville visa omgivningen att han minsann skulle kunna ta sig tillbaka till samma nivå i samhället som hans far en gång haft. Envishet och hårt arbete lönade sig för Karl, slutar Margareta.

Läs också: De hjälper amerikaner hitta sin svenska släkt

Dessa grupper arbetade på stora gårdar förr

Rättaren

Var chefen och arbetsledaren för alla andra som arbetade på gården. Ägarens förlängda arm.

Pigor och drängar

Utförde grovsysslorna på gården, utomhus och inomhus. Det var inte bara ett sätt att försörja sig utan också vägen till kunskap om en gårds skötsel.

Torparna

Hade en egen bostad på mark som arrenderades av herrgården. Arrendet betalades länge i form av dagsverken på gården.

Statarna

Var jordlösa lantarbetare som bodde i anslutning till gården och anställdes familjevis. Statarna fick sin lön i natura, en ”stat”.

Mjölkerskorna

Var statarhustrur. Mjölkningstvånget kallades ”den vita piskan”. Korna skulle mjölkas morgon och kväll, vardag som helgdag.

Läs också: 27-årige Jonas driver sin släktgård – på fritiden