Gå till innehåll
Shopping Utbildning
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Landkoll 18 februari

Svunna tider: Skidkungen Sixten Jernberg

Han skidade två mil till och från skogshuggarjobbet för att sedan träna i månskenet. Lands Petter Karlsson träffade den gamle skidkungen Sixten Jernberg som ända till sin död vägrade att slå av på takten.

 Sixten Jernberg, 1929-2012, räknas som en av Sveriges främsta idrottsmän genom tiderna.
Sixten Jernberg, 1929-2012, räknas som en av Sveriges främsta idrottsmän genom tiderna. FOTO: Sjöberg bildbyrå

Vårvintern 2012 ville skidorna för första gången åka i från honom, som han uttryckte det.

Cancer i prostatan. Uppsprättad bröstkorg. Vener som dragits som kablar ur benen. Ögon som såg suddigt efter sviterna av en rysk medicin mot amöba som slog till under ett skidläger 1961. Lungor som började flåsa redan när han gick uppför trappan hemma i tegelvillan i Limedsforsen.

Och ändå…

Att intervjua en Sixten Jernberg som sjöng på sista versen krävde mod, svett och dårskap.

 ”Han är inte lugn en sekund, den där jycken!”, sa Sixten Jernberg om Goliat som drog duktigt i kopplet under skogspromenaderna i Lima skogar.
”Han är inte lugn en sekund, den där jycken!”, sa Sixten Jernberg om Goliat som drog duktigt i kopplet under skogspromenaderna i Lima skogar. FOTO: Petter Karlsson

Tränade 360 dagar om året

Det var länge sedan han kunde besegra tjugo busar i slagsmål utanför en folkpark, knata sex kilometer med en yxa i knäet, bära ryggsäckar med 70 kilo tegelsten uppför ett berg för att bygga jaktstuga eller dra dotterns barnvagn i en sådan fart att hjullagren skar, det är sant.

Osannolik kraftkarl

Men satte man ett hundkoppel i den grova högernäven, blev 83-åringen åter den osannolike kraftkarlen som sopade spåren med konkurrenterna för ett halvt sekel sedan och aldrig bröt ett lopp eftersom ”svett inte är dyrt”.

– Jag tränade 360 dagar om året, inklusive julafton och födelsedagen. Fast det är klart, jag tränade nog lite de andra fem dagarna också. Tog en sväng med hunden. Spårade någon ripa. Högg några träd. Och motorsågarna på den tiden vägde 18 kilo, det krävdes krafter för att gå löst på granarna och furorna.

Sa han och tog en tillfällig paus med ryggen mot en trädstam i storskogen bakom hemmet i Lima.

 1956 stod Sixten Jernberg på toppen av sin enastående skidkarriär.
1956 stod Sixten Jernberg på toppen av sin enastående skidkarriär. FOTO: Sjöberg bildbyrå

Farfar var rallare

Dalkarlens silverhår stod som gloria i motljuset. Kroppen var kortare än jag mindes den, men lika seg som en tallstubbe.

Ingen tokig liknelse, kanske. Den unge Sixtens första träningspass gick klockan fem på morgonen till huggarlagets koja – en liten nätt tur på ett par mil.

Sedan jobbade han tio timmar, skidade hem och åt middag. Bara för att ge sig ut ett pass igen i månskenet.

Ospårat, förstås.

– Äh, det där var väl inget, fnös han själv.

– Farfar kom som rallare från Rydaholm i Småland. En envis, urstark karl som påstods ha burit en räls på axeln. Jämfört med honom är vi alla blötgubbar.

Läs också: Fakta om Vasaloppet – världens äldsta och största långlopp på skidor

 Lille Sixten blev så småningom en av tidernas mest framgångsrike längdskidåkare
Lille Sixten blev så småningom en av tidernas mest framgångsrike längdskidåkare FOTO: Petter Karlsson, Arkiv

Rymde hemifrån

Sixtens pappa Einar var vägarbetare. Mamma Märta fostrade nio ungar. Själv beskrev han sig som en vildbase som ständigt rymde, trots att man band fast honom med ett snöre och tog hans skor.

– Jag bet av knuten och sprang barfota genom skogen. Mamma trodde jag hade ramlat i Dalälven. I stället hittades jag sovande i en brädstapel. Jag blev helvetes myggbiten.

– Men jag älskade det där livet redan från början. Som nioåring sov jag i kojor och handskades med skjutvapen nästan lika bra som vuxna. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag inte kunde få en egen bössa.

Skidor var ingen sport

Fast egentligen var det ishockeyspelare han skulle ha blivit.

– Jag spelade i Lima IF i fem år. Det var bara ett problem. Fick jag pucken, så släppte jag den aldrig. Passat har jag aldrig gjort i hela mitt liv.

– Skidor däremot, ja, det åkte ju alla. Det var inget man ens såg som en sport, det var ett färdmedel helt enkelt. Något man gjorde om man inte ville pulsa till midjan.

Vägrade flytta på sig

1949 stod Sixten för första gången överst på prispallen i en stor tävling, ett junior-DM. Sedan var det som om han vägrade att flytta på sig.

– Det var nog först där som jag insåg att jag faktiskt var rätt duktig. Jaha, men om jag skulle t r ä n a också? tänkte jag. Undrar hur fort jag egentligen kunde åka då?!

Stöveln halvfull av blod

Det visade sig snart att den 176 centimeter korta kroppen var hårdare än de flestas.

Hade man en gång gått sex kilometer med yxa i knät och stöveln halvfull av blod gnällde man inte över småskavanker.

Eller blivit biten i vaden av en jättelik rävhanne, som Sixten först skadsköt och sedan slog ihjäl med en sten.

Eller gått i mål i ett Vasalopp med skidor så nedslitna att skruvarna kröp fram genom undersidan.

Eller i fyra mil legat först i spåret med bruten skida i Nordenskiöldsloppet.

Levde på havregrynsgröt

Ty att skriva Sixten Jernbergs historia blir lätt en resa tillbaka till en sorts forntid, då en elitåkare i princip själv hyvlade till sina skidor, levde på havregrynsgröt och satte av på måfå in i skogen.

Men det är inte hela sanningen.

Sixten var en urmänniska, det stämmer. Men han var också, det glömmer man gärna, en revolutionär.

 Var än han drog fram i spåren var han en vinnare, här VM i Innsbruck 1964.
Var än han drog fram i spåren var han en vinnare, här VM i Innsbruck 1964. FOTO: Arkiv

En overallklädd alkemist

Redan på 1950-talet konstruerade han vad som kan ha varit världens första rullskidor. Byggde ett hemgjort elljusspår bakom knuten. Föreslog fabrikanten Sundins att byta hickoryn mot plast. Och tillbringade mer tid i vallaboden är någon annan; en overallklädd alkemist på jakt efter guld.

Men experimenten gällde även den egna kroppen.

Bita ihop

Sixten Jernberg är uppvuxen i en dalgång med en halvmils motlut åt alla håll. Han insåg snabbt att den där mjölksyran som alla pratade om, inte var så farlig.

– Jag märkte att den bara dök upp en gång per lopp. Det gällde blott att bita ihop och ta sig igenom smärtan. Därför satte jag alltid högsta fart från början.

Samma rastlöshet som fick den unge Sixten att direkt efter skolan fara ut på sjön och skotta en egen hockeyplan drev 83-åringen fortfarande framåt, trots en trilskande kropp.

Fortfarande fanns det träd att hugga, villebråd att skjuta, skidor att åka.

Tog nacksving på älgen

Bästa historien är kanske inte alls hur han knäckte finnen Hakulinen i den makalösa envigen i Lahtis-VM 1958. Utan hur han dräpte en älg, som vägrade falla för hans kula.

– Jag tvingades ta nacksving på älgen, för att få ner den i mossan. När jag kom hem och berättade om bedriften, sa grannen: ”Ja du är rolig, du Sixten. Det är ju först i morgon som älgjakten börjar.”

Gick sina egna vägar

Ty den charmerande tjurskallen Sixten Jernberg valde alltid sina egna vägar, både bokstavligt och bildligt talat.

Under Vasaloppet 1955 blev han så förbaskad när de andra lät honom sköta spårandet att han började åka i cirklar, runt träd och buskar, bara för att jävlas.

När andra pratade kosttillskott, flinade han och pekade på knotten som fastnat i hans skogshuggarmatsäck: ”De där uslingarna är det nog mycket proteiner i, kan jag tro.”

Njöt sin sista vår

Lika egensinnig var han när det gällde prisbucklor och medaljer. De låg i högar och drällde i villan. ”Blankskrotet” som Sixten själv sa.

– Kostar mig 7 000 kronor om året i försäkringar. Nä, jag borde göra som den gamla storlöparen Lars-Teodor Jonsson. Han tröttnade till sist på alla sina pokaler och for ut och sänkte dem i en tjärn. Där kunde de ligga och blänka, tyckte han.

Skogen bättre än gym

Och från barndomens skogsbryn skulle ingen mera locka honom, lovade Sixten och njöt sin sista vår där Västerdalälven skär som ett blänkande yxhugg genom storskogen.

– Det måste ha varit 30 år sedan jag senast var i Stockholm. Vad ska en där och göra, säg mig det? Och hur tränar de egentligen, de där stadsborna? Går på gym! När skogen är full av nerblåsta träd!

Läs också: Torparsonens idé blev världssuccé

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Läs mer om

Populära ämnen på Land.se

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs artiklar i säsong

Till toppen