De första kända migrationsströmmarna till Sverige skedde efter att istidens täcken dragit sig tillbaka, för mer än 10 000 år sedan.

Men människorna som vandrade in i Sverige vid den tiden, mesolitium, är inte släktingar i nedstigande led till dagens moderna människor, enligt en ny studie.

– Vad vi har sett är att redan för 10 000 år sedan, efter att Skandinavien blev isfritt, flyttade olika grupper in på den skandinaviska halvön, säger Mattias Jakobsson, populationsgenetiker vid Uppsala universitet, till Forskning.se.

Sedan upprepas mönstret för migration om och om igen, senare under stenåldern, bronsåldern och under historisk tid.

Läs också: Bondkvinnorna var starkare än elitidrottare

Från söder och norr

Folk förflyttade sig till Skandinavien i två strömmar, från söder och från nordost. Först kom grupper från söder via dagens Danmark och Tyskland. Senare kom en grup frånnordost, spred sig nedåt från norr till söder via Atlantkusten när den blev isfri.

– Vi blev överraskade av att se att mesolitiska jägare-samlare från den norska västkusten var genetiskt mer lika samtida befolkningar från öster om Östersjön, medan jägare-samlare från det som nu är Sverige var genetiskt mer lika jägare-samlare från centrala och västra Europa, säger Torsten Günther, populationsgenetiker vid Uppsala universitet, till Forskning.se.

Läs också: Ylwa och Mats: Kärleken till riddartiden förde oss samman

Hade olika utseende

Sannolikt hade människorna från söder blå ögon och mörk hy, medan de från nordost hade ljus hy och varierade ögonfärger. Människorna från de två populationerna har blandat sig med varandra, vilket har resulterat i en hög genetisk variation.

– De mesolitiska skandinaverna var genetiskt mer variabla än de jägare-samlare som levde i centrala, västra och södra Europa vid samma tid. Detta står i stark kontrast till mönstren vi ser idag med mer genetisk variation i södra Europa och mindre i norr, säger Mattias Jakobsson, populationsgenetiker vid Uppsala universitet och en av studiens huvudförfattare.

Studien ingår i Atlasprojektet, som går ut på att beforska förhistoriska befolkningsmönster i Skandinavien och Eurasien genom genetiska data från förhistoriska individer.

Studien bygger på kvarlevor från människor från norska Atlantkusten, Gotland och Stora Karlsö. Den kombinerar arkeologiska fynd med genetiska analyser och klimatdata.

Läs också: Jackpot i marken när lantbrukare undersökte vägarbete