Strax före målgången i Mora stannade hon för att plocka bort papiljotterna som var gömda under kepsen.

”Jag ville se fräsch ut när jag kom i mål. För om jag som enda flicka hade kommit där med stripigt hår och sett jäklig och utpumpad ut, då hade folk säkert sagt: Såg ni, så hon såg ut?!”

Avslöjade Margit Nordin när hon på sin ålders höst intervjuades om en bragd som för 100 år sedan fick det att storma på landets sportsidor.

För Vasaloppets första kvinnliga åkare insåg att hon genomförde en ytterst komplicerad balansakt.

Att åka snabbt var stort.

Men att åka snyggt var inte oviktigt det heller.

Inget för kvinnokroppen

1923 var visserligen kvinnorna fortfarande tillåtna i den skidtävling som dragit igång ett år tidigare. Men det berodde enbart på att arrangörerna aldrig ens kommit på tanken att ett fruntimmer frivilligt skulle ge sig i kast med nio mils stakande i snö och kyla.

Pampar gapskrattade

Borta i England hade kvinnor just ansökt om att få starta en egen fotbollsliga, vilket fått tweedklädda förbundspampar att gapskrattande frusta: ”Damfotboll? Men herregud, vad kommer då härnäst? Aptennis?!”

Många läkare ansågs fortfarande att kvinnokroppen inte var byggd för hårt idrottande. Inför sin OS-triumf 1912 hade exempelvis ”Guld-Greta” Johansson fått veta att hon riskerade att bli steril av sitt simhoppande.

Cirkus och skådespel

När nyheten släpptes om Margit Nordins deltagande var det därför knappast förvånande att en sportredaktör bistert skrev:

”Det blir något av cirkus och skådespel över Vasaloppet med kvinnligt deltagande, och den cirkusdoften får inte vidlåda vår enda tävling byggd på historiskt motiv.”

Struntade i manschauvinister

Men Ellen Margit Ingrid Nordin, född den 10 augusti 1897 i Karlstad, tycks inte ha varit den som lyssnade på vare sig olyckskorpar eller manschauvinister.

Redan som liten flicka hemma i Grängesberg hade hon kört sitt eget race.

Gamla svartvita bilder visar en mörkhårig, piggögd jänta med ett lite speciellt leende. Hon verkar samlad, robust och trygg.

Skidade till sina patienter

Inför sin Vasaloppsdebut hade hon tränat genom att skida till sina patienter djupt inne i de ospårade Finnskogarna.

En av hennes patienter var en torpare i Olsjön som hade brutit benet och behövde massage två gånger i veckan. Dit var det minst ett par mil. En annan sjukling bodde i Säfsnäs, som låg ännu en mil längre bort.

Som test tog hon strax före Vasaloppet en skidtur mellan Grängesberg och Bångbro, en nätt sträcka på sex mil tur och retur.

När det gick finemang, beslöt hon sig för att skicka in den anmälan som kom att orsaka sådan uppståndelsen.

Tog reportrarna med storm

Milt leende under en präktig kepsmössa anlände 25-åriga Margit Nordin till Mora dagen före Vasaloppet och tog den samlade reporterskaran med storm. En intervjuare skrev:

”Hon hoppas icke på andra storverk än att hon skall kunna hänga med i hela loppet igenom och man vill gärna tro att hon skall lyckas, för hon ser så glad och god och trevlig ut och har dessutom ett energiskt drag kring munnen, som tyder på att hon icke är van att ge sig i första taget.”

Bemöttes med respekt

Margit Nordin gavs nummerlapp 103 och placerades allra längst ut i startfältet – kanske för att hon skulle uppmärksammas lite extra.

Och hade någon väntat sig mutter i ledet så kom det omedelbart på skam. Alla tycks ha behandlat ”den käcka jäntan”, som hon allmänt kallades, med vänlighet och respekt.

I Sälen blev hon inkvarterad hos en skollärare tillsammans med två militärer från Dalregementet i Falun. Kvällen före start inbjöd de henne till kortspel. Nästa morgon hjälpte de henne att valla.

Varnad för ”opålitligt folk”

Margit Nordin fick också välmenta varningar om en viss plats längs spåret, där det bodde ”opålitligt folk”:

”Det är rallare och vi vet ju inte hur det är att åka där för en jänta.”

Men ingen antastade Margit Nordin. När hon kom till platsen, stod alla rallarna och bjöd henne på blåbärssoppa.

”Alla karlarna i Vasaloppet var så trevliga” sa Margit efteråt.

”Mest var det skogsarbetare. Jag minns att jag strax före start behövde gå på dass. Då erbjöd sig en av dem, en stor bjässe, att vakta dörren åt mig. ‘Det är upptaget – jäntan är därinne’, hörde jag honom säga åt någon utanför. De var alla väldigt artiga.”

Störde rytmen

Ja, lite f ö r artiga, kanske. Att Margit Nordin kom i mål som allra sista åkare på tiden 10.09.42. berodde delvis på att hon länge fick sällskap med en snäll, men talträngd 66-åring.

Han störde både hennes rytm och möjlighet att njuta av det vackra landskapet. Till sist dröjde hon avsiktligt kvar lite extra vid en matkontroll, för att slippa höra gubbens svador.

”Den gamle skogvaktaren Viktor Gustafsson pratade så mycket att jag blev andfådd. Därför var det bara skönt när han körde ifrån mig.”

”Du åker bussigt du, Margit!”

Man får också känslan av att Margit Nordin medvetet höll sig lite i bakgrunden, för att inte provocera de manliga åkarna.

Kanske var Margit Nordin lite som Sveriges allra första skiddrottning, den tystlåtna folkskollärarinnan Elin Pikkuniemi, som vid en tävling kom ifatt en man och fick ett uppmuntrande tillrop från en klubbkamrat: ”Öka farten, Elin, och kör förbi!”, men svarade: ”Nä, jag vill inte, för vi är ju bekanta.”

Nya krafrer

Sträckan efter Oxberg fann Margit Nordin vara ”mattande enformig”. Men när hon närmade sig Mora, fick hon nya krafter av alla hyllningar, inte minst från sina medsystrar. En stor bastant dalkulla ropade: ”Du åker bussigt du, Margit!”

Succé, således.

Men en kortvarig sådan.

Kvinnliga åkare förbjöds

Omedelbart efter loppet samlades Vasaloppets styrelse för att skriva in den klausul som ända fram till 1981 skulle förhindra fler kvinnliga deltagare. Orsaken var att Internationella Skidförbundet inte godkände att andra än män tävlade på längre sträckor än en mil.

Läs mer om livet på landet! Prenumerera på Land

Rätta sig i ledet

Hade Vasaloppet ambitionen att bli en angelägenhet för mer än bara svenskar måste man snällt rätta sig i ledet. En ”Lex Margit Nordin” skapades.

Bland motståndarna till kvinnliga långlopp fanns också – kanske mera förvånande – Margit Nordins egen familj.

Bröderna gnällde över att deras gymnastiklärare på universitetet i Uppsala pikade dem för att de inte var lika ihålliga och tuffa som sin syster.

Och pappan, som var historiker, suckade djupt och sa:

”Ja, Margit, att du åkte med i Vasaloppet, tyckte jag var något hemskt. Men om det var till minne av Gustav Vasa, då var det ju bra.”

Läs också: Skidkungen Sixten Jernberg