Att pappa Karl Gottfrid i Moshultamåla var förebilden för den starke, bullrige och gladlynte knekten Rasken var tveklöst. Till och med soldatnumret 132 stämde.

Men även mamma Ida fick låna drag till en av landets mest älskade romanfigurer:

•  Född i trakterna av småländska Duvemåla.

•  I ständig kamp mot svält och fattigdom.

•  Buren av en sträng och stark religiositet.

Det finns en skördescen i Utvandrarna när Karl Oskar muttrar: ”Är det hö eller är det katthår?” och Kristina upprört säger: ”Du hädar Gud!”

Samma syn hade Ida Charlotta Aronsdotter, född 1864, i ett Sverige som inte längre existerar.

Verklighetens Kristina levde i skräck för helvetet

Vilhelm Mobergs mor läste aldrig andra böcker än Bibeln och katekesen. Romaner var för de förtappade. Hela sitt liv skulle modern bära på en skräck för att hennes anhöriga, inte minst sonen, skulle hamna i helvetet.

”Det finns ingen människa jag beundrar så mycket som min mor, för hon var en helgjuten karaktär” skrev Vilhelm Moberg. ”Men jag ogillar nästan allt som hon gjort.”

Vilket i sin tur var ömsesidigt.

Visst måste mor Ida ha varit stolt, när sonen kom hem från första skoldagen och visat sig vara den ende i klassen som redan kunde läsa och – inte minst – rabbla långa stycken ur Bibeln utantill.

Eller när han plitade sina första små berättelser med kolbitar på omslagspapper från handelsboden som luktade jäst och sill.

Mamma Ida förfasade sig

Men yrkesvalet stack i ögonen. Först journalist, som enligt Ida mest handlade om att frossa i andras olycka. Därefter författare, vilket hon inte heller såg som ett hederligt yrke.

Att sonen dessutom tidigt visade intresse för teater och i en Stockholmstidning låtit sätta in annonsen ”Ung dansant man med fördelaktigt utseende söker engagemang som förste älskare vid bättre sällskap”, var förstås inte heller bra.

Generationsklyftan var monumental och det är knappast märkligt att Vilhelm Moberg omsider skaffade sig en hustru som var mammans motsats: intellektuell, beläst och modern.

Från en annan värld

Greta Mobergs mor drev pensionat i Vadstena och parets dotter Birgitta, född 1930, har berättat om de allt mer sällsynta besöken i pappans barndomshem:

– Man förstod inte ens vad farmor och farfar sa. De var som från en annan värld.

Men samtidigt en värld som inte fick glömmas bort, menade Vilhelm Moberg.

4-åriga Ida slet för brödfödan

Visserligen var mamma Ida det enda av sju syskon som i n t e emigrerade. Men hennes uppväxt var minst lika karg som Kristina i Duvemålas. Under svältåret 1868 tvingades hon ut att plocka knoppar från hassel och ljung för att mala ner i nödbrödet.

Då var hon fyra år och ansågs vuxen nog att bidra till hushållet.

Inte ett faktafel i Mobergs böcker

Tolv år tog Utvandrarsviten att skriva och än i dag har ingen lyckats beslå det 2093-sidiga Utvandrareposet med ett enda faktafel.

Moberg skrev till och med till en professor i botanik för att få bekräftat att svenska äppelkärnor verkligen kunde gro i amerikansk mylla.

Fasade för svenskbygderna

Första delen skrevs i konstnärsstaden Carmel, 20 mil söder om San Fransisco, där Vilhelm Moberg hyrde ett hus från hösten 1948.

Han älskade det varma Kalifornien lika starkt som han ogillade researchresorna till svenskbygderna, vars kalla vintrar tvingade honom att bära tre (!) lager kalsonger.

Ligger Sverige i Afrika?

Han blev också bestört när han mötte emigrantättlingar som var så okunniga om sitt ursprung att de frågade om Sverige låg i Europa eller Afrika.

Men han fann också det stoff han behövde för att skapa det som 50 år senare skulle utses till Sveriges viktigaste roman.

Hos den östgötske utvandraren Andrew Petersons dagböcker fann han ovärderliga fakta om de första utvandrarnas redskap och grödor, och termer som ”sättlament”, ”skvatta” och ”drafta”*.

Bonden slog ihjäl oxarna

En notis i en gammal tidning gav historien om en bonde som slagit ihjäl två oxar för att i deras varma kroppar försöka rädda sina söner undan en snöstorm.

Från sin egen erfarenhet hämtade han Roberts öronproblem (Moberg led själv av tinnitus) och fick rådet av sin hustrun och fembarnsmamman Greta att stryka meningen där Kristina ”viker sig dubbel” i födslosmärtor, vilket förstås är en fysisk omöjlighet för en gravid kvinna.

Hemlig älskarinna

Korpamoen fick i sin tur sitt namn från soldatfamiljen Mobergs hembygd Korpahult och briggen Charlotta efter mammas Idas mellannamn.

Vad författaren däremot i n t e avslöjade var att Kristina var namnet på en hemlig älskarinna, född Wågberg 1917 i Varberg, och att hans romanfigur innan dess var tänkt att heta Anna.

Faller i gråt

När Utvandrarna utkom 1949 fann sig lilla Duvemåla, strax utanför Emmaboda, plötsligt föremål för vallfärd.

Än i dag kan gårdens nuvarande ägare Birger och Ingrid Appelqvist möta läsare som faller i gråt när de inser att Kristina blott är en uppdiktad person – eller vill höra Ingrids berättelser om när Vilhelm Moberg besökte hennes barndomshem:

– Mamma ville duka i finrummet, minns Ingrid, med då sa han ifrån: ”Får jag inte dricka i köket, så blir det inget kaffe!” Han var noga med att inte verka förmer än andra, fast han var så berömd.

Vägrade skaffa elektricitet

Ty för ”storstarken med folkviseögonen”, som vännen Ferlin kallade honom, var Duvemåla symbolen för friheten. Ordet ”måla” betyder just ”utmätt område” som gavs till frigivna trälar på 1200-talet.

– Och kanske Duve var namnet på förste ägaren, vem vet? För så värst mycket duvor ser vi knappast.

Säger Birger, som i stället kan blicka ut över ett grannhus som länge hyste syskonparet Rundqvist, som i alla år handmjölkade korna, vägrade skaffa elektricitet ”för det drar bara till sig åskan” och gömde sex miljoner kronor i kaffeburkar under golvtiljorna.

Numera är ”Rundqvistska gården” museum och rymmer bland annat kopian på liggaren från Hotel Laguna i Kalifornien, där ”Vilhelm Moberg, Sweden” präntade sitt namn, innan han satte sig att skriva Din stund på jorden.

Avskedsbrev till hustrun

Det är i den romanen som äldste brodern Sigfrid dör i kammaren klockan tjugo över sju om aftonen. Exakt samma klockslag som Mobergs själv gick för att dränka sig utanför sommarhuset i Roslagen den 8 augusti 1973, efter att ha skrivit ett avskedsbrev till sin hustru:

”Klockan är tjugo minuter över sju. Jag går för att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Stod vi pissrännan

Ty även Vilhelm Mobergs eget liv var som en roman.

Som tonåring hade han jobbat som både bonddräng och vedbärare till en glashytta och som 20-åring varit en hårsmån från att själv bli utvandrare.

Som etablerad författare förde han en ständig kamp mot både rättsröta, byråkrati och sina egna inre demoner – som både dämpades och fick näring av läsarnas reaktioner.

En historia berättar hur Vilhelm Moberg en gång stod vid en pissränna på Centralen i Stockholm, när en A-lagare drog fram en halvliter ur fickan:

– Visst är det du som har skrivit Din stund på jorden?

– Ja.

– Då ska du ha dig en jävel!

Eldade upp boken

Betydligt bistrare var de 3 400 smålänningar som signerade ett upprop, där de anklagade Utvandrarna för att skildra deras anfäder som ”lortgubbar”.

Eller den konservative riksdagsmannen Axel Mannerskantz, som reagerade så starkt mot det grovkorniga språket att han förpassade boken till sin värmepanna.

När Moberg fick höra att högermannen och hans hustru eldat upp boken, sjungandes ”Du gamla du fria”, utbrast han:

– Jamen, då var det ju tur att romanen var så tjock, annars hade inte herrskapet hunnit med sin sång!

*Liten ordlista

”sättlament”, settlement=bosättning

”skvatta”, squat=ockupera

”drafta”, drafting=värvad till armén

Läs också: Amerikafararna: Peter Cassel, ”Sveriges förste emigrant”