Det är som att förflyttas hundra år bakåt i tiden när man kliver in i eldpallskojan, ett av husen på Yvonne Smedberg och Owe Lindgrens fäbod.

Timrade väggar, lågt i tak, och en knastrande eld.

– Det är vid den här elden man lagar mat under sommaren och samlas på kvällarna för att prata och umgås, berättar Yvonne.

Vilar på vintern

Owe, som har tagit en sig en tupplur på den väggfasta britsen, reser sig för att ta tag i resten av dagens sysslor.

− Än har vi mycket att göra. Fäboden ska ställas i ordning inför nästa år, och så har vi slakt, rökning och tröskningen kvar. Men från november till januari vilar både vi och naturen, säger han.

Följer årstiderna

Hans och Yvonnes liv följer årstiderna precis som forna tiders småbrukare.

Deras fäbod Kättboåsen, fyra mil från Mora, finns dokumenterad sedan 1632, men de äldsta husen är borta sen länge.

Bestämde sig för fäbodlivet

Yvonnes släkt har sina rötter här och sommaren 1980 bestämde hon sig för att tillbringa några månader på fäboden.

– Jag kände genast: Här kommer jag att stanna kvar, ville inte lämna fäboden. Känslan var så stark att jag köpte den redan innan hösten, berättar hon.

Flyttade dit på vintern

Yvonne sade upp både jobb och lägenhet i Vansbro och flyttade in på fäboden redan i januari, med häst och get.

Där fanns ved så det räckte över vintern men huset saknade trossbotten så det blev kallt och vattenhinkarna frös. Sängen ställde hon bredvid vedspisen.

Tätade väggarna

Ladugården fungerade sedan hon tätat väggarna, men sommarens hö räckte inte så hon fick köpa mer foder och köra upp.

– Det var kämpigt men jag var lycklig och visste att beslutet var rätt, fortsätter hon.

Röjde bort skog

Sommaren därpå började Yvonne odla för husbehov, ta hö och slyröja. Mycket av marken var skogbeväxt, bara en hektar var öppen. Bit för bit återtog hon odlingslandskapet.

Yvonne bodde ensam i några år men träffade sedan den man som kom att bli far till hennes barn.

Ett av husen fick el

Han gick med motorsåg och tillsammans utökade de den brukningsbara arealen.

– När vi fick barn drog vi in el och vatten till en av stugorna och det är där vi nu bor på vintern, berättar hon.

Omodernt i resten av fäboden

Så även om resten av fäboden, och deras sommarhus, är omodernt är elen nödvändig för att sköta kontakter med bank, jordbruksverket, uppdatera fäbodens Facebooksida och annat.

Idylliskt fäbodlandskap

Tack vare Yvonnes och förre makens slit möts besökaren i dag av ett idylliskt fäbodlandskap med böljande täkter och betande djur.

– Numera är åtta hektar öppen mark varav fem är åkermark. Det är exakt vad vi behöver, säger Yvonne.

Livskamrater sedan åtta år

Hennes fem barn är nu utflugna och sedan åtta år är Owe hennes nya livskamrat.

– Ja, jag åkte upp hit till Kättboåsen, hade hört att det var så fint här. Och så träffade jag Yvonne, hon stod och bakade bullar, ja, och så gick det som det gick, berättar Owe.

Jobbar i skogen

För honom var det inget stort steg att flytta till Kättboåsen.

– Jag har varit en ensamvarg i hela mitt liv och jobbat i skogen som huggare i 46 år. Jord, skog och djur har varit min grej till 100 procent, säger han.

– Tänk att jag skulle få ett så bra liv och med en sådan underbar kvinna vid min sida också, det är knappt så man kan tro det.

Nästan självförsörjande

Han och Yvonne är nästan självförsörjande på gården. Djuren ger dem kött och gödsel, sen odlar de så mycket som de har gödsel till.

– Vi har inga skulder och nästan inga räkningar, vilket gör att vi kan leva så här. De externa pengar vi får in är från de åtta söndagar varje sommar som vi har café och det stöd vi har från EU, fäbodbidraget, säger Owe.

Odlar kulturväxter

Paret har sedan några år börjat odla gamla kulturväxter som svedjeråg, nakenkorn, dalavete, potatislök och gråärter, anpassade till traktens mark och klimat.

Vi går in i boningshuset på Överåsen, där paret bor över sommaren. Den känns ljus och rymlig fast den bara består av storstuga och kammare.

Gammaldags krukväxt

Yvonne håller på att förbereda för nästa odlingssäsong. Med vana händer sorterar hon, märker upp och spar.

På fönsterbrädan står blommande fönsterbalsaminer, också det en gammal kulturkrukväxt.

Bruksföremål som prydnader

Väggarna och hyllorna är fyllda av gamla bruksföremål.

– Det är inte många av sakerna som hänger bara som prydnad, allt har en funktion och vi använder dem i vår vardag, förklarar Yvonne.

Med ett visst vemod ska paret nu flytta ner till vinterstugan och bomma igen Överåsen till nästa vår.

Fäboden vaknar i februari

Men redan i februari, när ljuset kommer tillbaka, vaknar fäboden till liv. Då ska veden huggas, 50 kubik som dras hem med häst, kapas och klyvs.

– Efter gammalt sa gubbarna att veden skulle vara klar till påsk och det är så vi jobbar, slår Owe fast.

I april ska vårbruket planeras, dyngan ska ut på åkrarna och växter ska sås. Sedan väntar höskörd, turister och ljusa sommarnätter.

Yvonnes livsverk

Alla årstider har sin tjusning, Yvonne plockar inte godbitarna ur kakan och ratar resten. Nej, hon är fäbodkulla ”all in”.

– Den här fäboden är mitt livsverk. Här har jag mina rötter, här har jag bott i fyrtio år, fött upp fem barn och aldrig ångrat en dag.

Yvonne Svedberg och Owe Lindgren

• Ålder: 59 och 65 år.
• Bor: Året runt på Kättboåsens fäbod, fyra mil sydväst om Mora i Dalarna.
• Gör: Fäbodbrukare, nästan självförsörjande.
• Familj: Varandra och Yvonne har fem vuxna barn.
• Djur: Fyra mjölkkor, tre kalvar, en tjur och en kviga. Nordsvensken Trumf och russet Yxi. Här finns också några får, två grisar, höns, kalkoner, ett par katter och ett tjugotal kaniner.