Ljudet från det forsande vattnet är nästan öronbedövande. Det är Svartån som forsar fram bara några meter från Jeanette Bennichs bostad i det nedlagda mejeriet i Linnefors, nära Boxholm.

Vattenbruset var störande högt

 

 

Inte helt riskfritt att ha småbarn här heller, Jeanettes tre (i dag vuxna) barn fick bara vistas vid vattnet med en vuxen.

Den gamla tegelbyggnaden lyser röd mot den omgivande grönskan och det är svårt att förstå vilket ruckel det var när hon flyttade hit.
– Ja, det var jättedant här, säger Jeanette med ett östgötskt uttryck.
– Inget vatten eller avlopp och bara jordgolv på undervåningen. Huset hade i princip stått orört sedan mejeriet lades ned 1926 berättar hon.

Hittade huset när de körde fel

Det var slumpen som förde henne hit 1984. Jeanette och hennes dåvarande make var på väg till visning av ledigt hus i trakten när de körde fel.
– Ja, vi svängde av vägen och hamnade plötsligt här, berättar hon.

Trots att de hamnat fel kändes det rätt. Läget vid vattnet och det låga priset, vilket berodde på att områdets tre hus var så i dåligt skick.

Låg vackert invid strömmen

Mest förfallet var det gamla mejeriet som Jeanette föll för.
– Jag såg potentialen, att det fanns möjlighet att kombinera en verkstad med en bostad. Och så låg det vackert intill strömmen, säger hon.

Första vintern var en pärs, med rekordkyla och bara elradiatorer som värmekälla för dem och deras halvårsgamla dotter.

Hade inga pengar till renovering

Sedan satte de i gång att renovera det gamla huset. De hade inga pengar och fick använda virke bland annat från en karamellfabrik i trakten som skulle rivas.
– Vi var väldigt unga och fulla av energi och entusiasm, så vi orkade påbörja detta enorma projekt, säger Jeanette och skrattar.

Älskar färger sedan barndomen

I dag är det gamla mejeriet en bekvämt och modernt inredd pärla. Överallt syns Jeanettes kärlek till glada och starka färger. Klarrött, illgult och ärtgrönt.

– Ända sedan jag var barn har jag fascinerats av färger. Minns hur jag älskade en chockrosa klänning och ett par illgröna kalasbyxor. Sen har det bara fortsatt, säger hon.

Fastnade för keramik

I tonåren upptäckte hon keramik och lera som ett härligt och kreativt material. Och när hon fick testa att dreja blev hon fast.
– Ja, jag tyckte det var jätteroligt, gick drejarskola i Helsingborg och jobbade sedan som drejare hos keramikern Lasse Frisk, berättar hon.

I det gamla mejeriet fanns gott om plats för såväl brännugn som drejskiva och arbetsytor. Jeanette fick sin egen keramikverkstad där hon experimenterade och skapade allt från skålar till kaffekoppar.

Hamnade i en svacka

Saker som blev efterfrågade av turister och ortsbor. Att kunna jobba hemma under barnens uppväxt var också skönt.
Men i början av 2000-talet hamnade Jeanette i en svacka och keramiken kändes inte längre lustfylld.

– Det var en tung period, jag kände mig sliten och hade ont i kroppen. Hamnade även i ett tufft ekonomiskt läge och blev tvungen att göra något snabbt, berättar hon.
Jeanette funderade på att utbilda sig till ett annat yrke och började med att läsa in sin avbrutna gymnasieutbildning.

Fick en aha-upplevelse

Men hon höll hela tiden på med keramik vid sidan av studierna och en solig vårdag kände hon plötsligt lusten till hantverket återkomma.
– Jag satt ute i verkstaden och drack kaffe ur en kopp som jag nyss drejat – och fick en aha-upplevelse. Det är det här jag ska hålla på med, säger hon.

Som av en lycklig slump hörde kommunens nya företagsrådgivare av sig och rådde henne att söka EU-bidrag. Jeanette sökte och fick 30 000 kronor till att bygga till en butiksdel.
– Det täckte bara en del av kostnaderna men var toppen i alla fall. Jag mycket hjälp av vänner med det som var för svårt, som att gräva grunden och uppregling av stommarna, berättar hon.

De första exemplaren av storsäljarna

I samma veva som butiksdelen stod klar gjorde hon de första exemplaren av sina verkliga storsäljare – de färgglada kaffekopparna. De blev en omedelbar succé och sålde slut direkt.

Men kopparna säljs året om även i några andra butiker i Östergötland. Efterfrågan är så stor att hon knappt hinner göra kopparna färdiga förrän de är sålda.
– Ja, det är full ruljangs året om. Önskar att jag hade lite mer tid att utveckla nya idéer, skulle vilja göra dekorerade krukor till exempel, säger hon.

Meditativt att dreja

Men hon är tacksam över att kunna leva som hon gör, i sitt fina mejerihus med Svartåns strömmande vatten som en evig ljudkuliss. Och få dreja varje dag.
– Ja, det är som mediation att sätta sig och dreja. Det är så skönt, man är verkligen i nuet, säger hon.

Vill göra fler dekorerade krukor

Namn: Jeanette Bennich.
Ålder: 55 år.
Bor: I Linnefors, nära Boxholm i Östergötland.
Gör: Keramiker med egen gårdsbutik.
Familj: Tre vuxna barn: Nema, 32 år, Jonatan, 30 år, och Anton, 28 år. Tre barnbarn och katten Alice.
Aktuell: Öppnar snart sin keramikbutik, Linnefors Krukmakeri, för sommaren.
Drömmer om: Att få experimentera och utveckla en ny typ av dekorerade krukor.