En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

Påskkäring är enligt gammal svensk folktro en häxa som flyger på kvast till Blåkulla på skärtorsdagen för att sedan återvända på påskdagen.

Under medeltiden ansåg kyrkan att trolldom och folklig vidskepelse var kätteri. Alla medel skulle användas för att bestraffa dem som var skyldiga.

 

Idén med påskkärringar anses komma från 1600-talets häxprocesser. På 1660- och 1670-talen var häxprocesserna som värst i Sverige och hundratals människor avrättades efter att de anklagats för att ha åkt till djävulens gästabud. Gästabudet hölls i en praktfull gård på en plats som ofta kallades för Blåkulla.

Häxornas resor till Blåkulla eller Häcklefjäll var från början förknippade med dymmelonsdagen. För att resa dit använde sig påskkärringarna av tråg, käppar, kvastar, hötjugor, kalvskinn, får, getter, kor och tjurar. Innan påskkärringarna for iväg skulle deras farkost smörjas. Detta gjordes genom att de tog vägen genom skorstenen i det hus där de bodde med orden: ”far nu upp och ned och ända till helvetet” och sedan bar det iväg.

Med på resan var mjölkharen, som också hette bjäran eller puken. Det var ett väsen som hade till uppgift att tjuvmjölka andras kor. Under resans gång ansågs det att påskkärringarna mellanlandade i något kyrktorn. När de anlände till Blåkulla väntade djävulen på dem.

För att inte någon hemma skulle misstänka att påskkärringen var borta hade hon tillverkat en docka av halm och lagt i sin säng. Det fanns inte någon som kunde se skillnad på den riktiga varelsen och dockan. Påskkärringen kunde även blåsa upp sina kläder så att det såg ut som att en riktig människa befann sig i dem.

De säkraste sätten att skydda sig mot påskkärringarna var stål och Guds ord. På påskdagen återkom påskkärringarna från sina resor till Blåkulla samma väg som de tog när de reste dit.
För att skrämma iväg häxorna tände människor eldar och sköt med gevär. Något som lever kvar än i dag i form av valborgsmässobål eller majbrasor och påsksmällare.

Viktiga årtal i häxans historia

Tidig medeltid
Bra tid för häxorna. Kvinnor som kallades häxor uppfattades som födda med sin förmåga. Även om de inte accepterads av den kristna kyrkan ansågs de vara oskyldiga.

1233
Häxjakterna blev alltmer intensiva. Påven Gregorius IX:s bulla klargjorde kyrkans ställningstagande mot dem som antogs ha samröre med djävulen.

1484

Brännandet ökade. Efter påven Innocentius VIII:s tillåtelse ökade brännandet av häxeridömda.

1489
Förödande skrift. Malleus maleficarum, Häxhammaren, en handbok för dem som var engagerade i häxjakten, kom ut. Följden blev förödande. Kyrkofurstarna i Europa rensade pliktskyldigt sina stift från djävulens anhang.

1600-talet
Häxprocesser i Sverige. Stockholm, Ångermanland, Medelpad och Dalarna hade alla sina häxprocesser.

1779
Lugnt igen. Svensk lagstiftning tog bort dödsstraffet för häxeri.

Kändisar firar påsk

Minnenas Journal har påskspanat i gamla bildarkiv och kan konstatera att påsken verkade gladare förr. Dags att göra något åt!

Att avslöja en påskkärring

Påskkärringarna var inte lätta att upptäcka. De hade förmågan att förvandla sig till varelser som gäss, skator och suggor och de visste hur de skulle dölja sin verkliga identitet. För att ta reda på om någon var påskkärring eller inte kunde man kika genom ärmen på klädesplagget hon bar. Då syntes det om hon var en halmdocka eller en riktig människa.