En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

Midsommarhelgen 1936 var upprördheten stor i Sala. Nyheten hade just kommit att flera personer gripits för ett ovanligt rått rånmord som skett några dagar tidigare. Ingen hade väl anat att förövarna var till synes välanpassade ynglingar från denna sömniga småstadsidyll.

Den 25-årige elektrikern Erik Hedström befann sig i ett rum ovanpå sin verkstad när polisen kom och knackade på. Revolvern hade han tillgänglig vid sängen men han valde att inte göra motstånd. Det gjorde inte heller den 27-årige homeopaten Sigvard Thurneman som hämtades hemma hos sina föräldrar. Även Åke Lindberg, Roland Abrahamsson och Herbert Jansson kunde snabbt fångas in. Därmed befann sig hela den liga, som så länge gäckat polisen, bakom lås och bom.

Alltihop hade börjat en novemberkväll sex år tidigare då taxichauffören Sven Eriksson mördats i sin bil. Han hittades i Sörboån, en halvmil från Sala, skjuten med två skott i nacken och dränkt. Mordet var både hänsynslöst och obegripligt. Rån var det inte, offrets plånbok hade lämnats kvar och något annat motiv kunde man inte se.

En septembernatt tre år senare inträffade en eldsvåda i Kölfors norr om Sala. Schaktmästaren Axel Kjellbergs bostad brann ner till grunden och både han själv och den 20-åriga hushållerskan Karin Holmberg omkom i lågorna. En olycklig händelse trodde polisen tills man undersökte det kassaskåp som stått i huset. Det borde ha innehållit 11 000 kronor (cirka 330 000 kronor i dag), avlöningspengar som nu saknades. Underligt eftersom schaktmästaren, som var chef för ett vägbygge, alltid var noga med att låsa in pengarna.

När de förkolnade kropparna obducerats visade det sig att båda blivit skjutna. Ett rånmord alltså. Men hur kunde gärningsmännen veta att kassaskåpet var fullt med pengar just då?
Enligt vittnen hade en mystisk bil med släckta lyktor kört från platsen i hög fart. Fast det fäste polisen inget större avseende vid. Hundratals personer förhördes, däribland en Herbert Jansson som arbetat vid vägbygget. Inga misstankar riktades mot honom.

Följande år brann det igen, nu i en stuga i Västerfärnebo. Offret var den ensamstående Matilda Blomkvist. Kriminalutredarna ansåg att det rörde sig om en självförvållad olycka, en fotogenlampa hade nog råkat falla i golvet. Polisen avfärdade tipset om att en Sigvard Thurneman och en Roland Abrahamsson hade med saken att göra.

Först när ligan långt senare stod inför rätta kom sanningen fram. Matilda Blomkvist hade förgiftats med koloxid. Medan hon sov hade ett hål borrats i husväggen och avgaser från en bil letts in med en slang. Gärningsmännen hade tagit sig in i stugan och letat efter en förmögenhet som de trodde att kvinnan gömt – men det enda de fann var en portmonnä med sex kronor. För att utplåna alla spår tände de eld på huset.

Dagarna före midsommar 1936 var det dags igen. Vid Strå utanför Sala lurpassade några män i bil på ett bankbud som kom på cykel. Elon Pettersson rånades på över 20 000 kronor (cirka 580 000 kronor i dag) och förföljdes när han försökte fly. Han sköts i ryggen med många skott. En ren avrättning.

Den här gången sa ögonvittnen att mördarna maskerat sig med vita overaller, motorhuvor och solglasögon. De hade kört en grå Chevrolet. Och in kom nu ett avgörande tips. En man kunde berätta att han tillfrågats om att delta i ett rån på ett bankbud. Erbjudandet kom från en viss Erik Hedström.

 

I och med detta kunde ett av de märkligaste fallen i svensk kriminalhistoria lösas. Förvånat insåg polisen att en liga låg bakom de senaste årens brottsvåg i trakten. Förutom fem mord handlade det om inbrott, bilstölder och en hel del annat.

Mördarna var inte vilken kriminell liga som helst. I centrum stod Sigvard Thurneman, en av stadens söner. Hans far hade haft en ansedd herrekipering där sonen arbetat, så han var ett bekant ansikte för de flesta.

Thurneman var en blek och oansenlig person som inte gjorde mycket väsen av sig. Men bakom fasaden pågick desto mer. Han var fascinerad av ockultism, mysticism och yoga och ansåg sig ha magiska krafter. Hemma i familjens villa ägnade han sig nattetid åt hypnotiska experiment och seanser. Runt sig samlade han några ynglingar, vanliga jobbare, som blev medlemmar i en hemlig klubb, Den magiska cirkeln. Tillsammans satt de i ring på golvet och inandades rökelse från en glaskula. Bland annat användes bolm­ört för att försätta dem i trans.

Sigvard Thurneman ville pröva den mänskliga förmågan och se hur långt man kunde gå. I den lättmanipulerade gruppen inpräntade han att det inte var fel att döda, det innebar bara att själen befriades. Några samvetskval skulle man inte ha.

Gänget var även inspirerat av Al Capone och amerikansk gangsterromantik som man läst om: Det var beväpnade kupper och kidnappningar, maskerade våldsmän och flykt i rånarbilar med falska plåtar.

Mordet på taxichauffören Sven Eriksson utförde Sigvard Thurneman på sin 22-årsdag med Erik Hedström som kumpan. Plånboken struntade de i, dådet var bara en test på vad man kunde göra. Vid senare brott blev pengar ett viktigt motiv. Thurneman kunde kosta på sig stiliga kostymer och körde omkring i dyra bilar. När någon frågade hur han hade råd sa han att det var pengar han tjänat som homeopat.

Vid polisförhören ansåg han sig inte ha någon skuld. Han menade att morden utförts på order av högsta ledningen i Den magiska cirkeln, bland dem en dansk magiker. Men ingen trodde på dessa personers existens.

I de psykiatriska utlåtandena ansågs Thurneman moraliskt känslokall och oberäknelig. Han hade en stor övertalningsförmåga och var skicklig på att upptäcka andras svagheter, vilka han visste att utnyttja. Ligaledaren njöt av att döda och att göra inbrott utan att slå ihjäl någon var inte lika intressant, förklarade han.

Den 22 februari 1937 föll domen. Sigvard Thurneman ansågs vara psykiskt abnorm och spärrades in på Säters sjukhus. Övriga fyra fick livstids straffarbete på Långholmen men ingen av dem satt mer än tolv år. De fortsatte därefter sina liv i undanskymdhet. Thurneman släpptes 1969 och bosatte sig i Stockholmsförorten Abrahamsberg. Han tog tillbaka sitt gamla familjenamn Nilsson, arbetade några år i ett arkiv och dog 70 år gammal.
Men minnet av den rysliga ligan levde länge kvar, inte bara i Sala.