Leif GW: ”Inom loppet av några dagar kraschade hela mitt liv”
Glasögonen upp i pannan och ner igen, en suck och så det där skeva leendet. Precis som i TV. När Palme kallade mig lögnare höll jag på att bli tokig, säger han på sitt släpiga sätt om skandalen som höll på kosta honom livet. Minnenas Journal träffade succéförfattaren, kriminologen och TV-profilen Leif GW Persson för en exklusiv intervju.
En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal
Det var som att få en yxa i nacken. Ändå gjorde han bara som han hade lärt sig av sin pappa. En god människa är hederlig, håller sig alltid till sanningen. Men den här dagen, torsdagen den 17 november 1977, fick han inga klappar på axeln efter att ha talat om verkligheten som den var.
– Ytterst få människor har själva varit insyltade i en händelse som gjort att deras liv girar i minst 90 grader inom loppet av några dygn. Men jag ångrar ingenting, jag hittade ju inte på någonting, säger Leif GW Persson när vi ses och kommer in på den händelse för nära 40 år sedan som höll på att kosta honom livet.
– När Palme ställde sig upp på Publicistklubben i Stockholm trodde jag att jag höll på att bli tokig. Han sa att jag var en lögnare och kallade de inblandade journalisterna för kloakråttor med långa gula betar.
Geijeraffären blev en stor politisk skandal. En bordellhärva utreddes och rikspolischefen Carl Persson skrev en promemoria till statsminister Olof Palme. Av texten framgick att den nyligen pensionerade justitieministern Lennart Geijer under sin tid i regeringen var en av flera högt uppsatta personer som bevistade berörd bordell.
I ett telefonsamtal om detta med en tidningsreporter, om promemorian existens och dess känsliga innehåll, lät Leif GW inte någonting falskt rulla över tungan.
– Alla de journalister jag kände kunde hålla käften. En del fick till och med Stora Journalistpriset efter att de hade fått veta ett och annat genom mig. Så jag trodde att meddelarskyddet var heligt för dem, säger han.
Meddelarskyddet, den lag som skyddar namnet på dem som lämnar uppgifter till journalister, hade plötsligt satts ur spel.
– Jag tyckte att det var väldigt konstigt att justitieministern, som själv köpte sextjänster, i stort sett ville avkriminalisera bordellverksamhet. I saklig mening är allt av betydelse i Geijeraffären 99 procent korrekt och 100 när det gäller mig, och det är väl det som är själva poängen.
Leif GW Persson arbetade på Rikspolisstyrelsen. För sina goda kunskaper i rättsstatistik hade han 1969 som 24-åring rekryterats från Statistiska centralbyrån och blev snabbt en av Carl Perssons mest förtrogna. Efter att bordellskandalen briserat i medierna behövde politiker och andra styrande en offentlig syndabock för att själva hamna i skuggan.
Blickarna riktades mot Leif GW Persson, brottsexperten som läckte eftersom han vägrade att syssla med mörkläggning. ”Lögnhalsen” frystes ut.
En morgon var allt i hans arbetsrum på polishuset på Kungsholmen i Stockholm bortstädat – och där hade historien om Gustavs grabb kunnat ta slut. Drevet drev ut Leif GW Persson till jaktstugan. Han fixade det inte längre, det blev för mycket.
Han satte sig i köket och stack bösspipan i munnen. Det knäppte till när han sköt fram säkringen. Kroppen började skaka våldsamt, pipan slog mot tänderna, han kände kornet skära mot tungan. Till slut skyfflade han geväret åt sidan och dråsade kallsvettig i golvet.En usel känsla genomborrade honom: ”Du klarar inte av någonting. Inte ens att skjuta skallen av dig.”
– I dag har jag ingen själanöd över min medverkan i Geijeraffären mer än att Calle Persson också åkte på arslet. Självmordsförsöket har jag släppt sedan länge. Men Calle var en mycket god vän och ett slags mentor till mig. I den meningen kan det ännu plåga mig att jag inte kunde knipa igen, säger Leif GW. Med tiden rentvåddes han och kom att under 1980-talet att arbeta som sakkunnig åt tre olika justitieministrar (!).
Men innan dess bestämde han sig för att ”jävlas med de som hade jävlats med mig”. 1978 debuterade Leif GW Persson som deckarförfattare och således handlade Grisfesten om en svensk justitieminister som sprang hos prostituerade. Boken blev en försäljningssuccé, och är fortfarande den polisroman som sålt mest av de totalt nio som GW hittills har givit ut. Att få sparken från Rikspolisstyrelsen har i längden ändå inte varit så pjåkigt.
– Med facit i hand har det betytt 200 miljoner kronor in för de böcker och filmrättigheter jag sålt. Hade jag å andra sidan kunna stryka den där novemberdagen ur mitt liv hade jag förmodligen blivit rikspolischef eller motsvarande så småningom.…
Ett skevt leende och en mättnadens suck efter en lunch med skaldjursrisotto på hans 1800-talsgård i Sörmland. Genom matsalsfönstren i den ståtliga huvudbyggnaden syns marker med utsöka möjligheter att få korn på både rådjur och änder. Redan innan Geijeraffären var Leif GW Persson på jakt efter någonting helt annat – att kunna knalla i andra fotspår än pappa grovarbetarens.
Pappas utslitna rygg, unikaboxen i stål, de leriga stövlarna i tamburen… nej, tack. Visserligen var han stolt över att hans pappa var med och sprängde fram den nya tunnelbanan i Stockholm. Men det vred sig också i den unga pojken som kompisarna kallade Wille Vingmutter eftersom hans öron stod ut.
– Pappa var helt igenom hygglig och rekorderlig. Men jädrans vad han slet, alltså. Jag insåg tidigt att jag ville ha det bättre. Så jag tog läsvägen, några pengar att kunna börja sprätta i väg fanns ju inte. Den där revanschismen, att man måste komma upp sig, har nog betytt mycket för mig, säger Leif GW.
– Men i skolan var det inga problem, det var aldrig någon som sa ”stick åt helvete, jävla arbetarunge”. Det låg mest hos mig, att jag kände att jag inte kunde matcha alla klasskompisar från överklassen och bjuda på lika stora kalas och så vidare. Framför allt sedan vi hade flyttat till ”Sibirien” på den fattiga sidan om Odengatan i Vasastan. Senare när jag kom ut i arbetslivet kunde jag ibland tänka om någon höjdare: ”Din jubelidiot, hur fan tror du att du hade hamnat här om inte din egen farsa hade varit professor före dig?”
Gustav och Margit Perssons enda son var ett ljushuvud och ingick som tonåring under fyra år i Norra Reals lag i radions frågesportprogram Vi som vet mest. Alltid bäst i klassen, en yngling med starka intellektuella ambitioner i en traditionell arbetarsläkt.
Leif GW menar att hans goda minnesförmåga nog är ett fadersarv, eller möjligen något han fick efter morfar, den skicklige affärsmannen från Bergslagen. Sannolikt spelar det också in att han kunde läsa långt innan skolstarten. Pappas specialsnickrade hylla ovanför sängskåpet i matrummet räckte snart inte till för den bokbesatte sonen. Pussel och tennsoldater fick ge vika för Astrid Lindgrens historier om mästerdetektiven Kalle Blomkvist.
– Kalles äventyr gjorde mig snabbt förtjust. Jag sprang runt och spanade och uppfattade i stort sett alla människor som skumma. Hade anteckningsbok och gjorde eget fingeravtrycksmedel av blyerts. I min generation var det inte ovanligt, skillnaden är att intresset aldrig har gått över för mig. Men jag läste också för att komma undan lite och överleva, det var ju ganska knepigt när jag växte upp, säger Leif GW Persson och förflyttar sig nästan helt tillbaka till Tegeluddsvägen vid Värtahamnen i Stockholm där han levde sina elva första år.
Arbetarbarackerna på andra sidan järnvägen, båtarna med sina långväga laster, en kokt med bröd för 50 öre hos Korv-Larsson på Värtavägens krön. Söndagsbio med bästisen Uffe, skrapiga knän efter ”tjuv och polis” i kvarteren, högläsning av Kalle Anka och Fantomen. Lycka – men också ständigt underliggande rädsla och ångest. Att pappa Gustav, förebilden, tryggheten och hjälten, fick en 30 kilo tung sprängsten i huvudet och höll på att dö är en sak. Värre var det med mamma Margit.
– Hon var tvärhypokondrisk. För att få uppmärksamhet och kunna hålla kontrollen var hon alltid döende i någon sjukdom.
Att som liten ständigt få höra att om två veckor skulle jag inte ha någon mamma längre var inte så jävla roligt. Kärringen var inte klok, hon var ju kärnfrisk hela tiden. Jag flydde alltid till pappa, och till böcker och andra alternativa världar, säger Leif GW.
– Jag har förresten ett minne som inte är med i boken. När jag i sista klass i realskolan kom hem med högsta betyg i allt, utom möjligen slöjd, tittade mamma på betyget som på den tiden hade jämförelsetabeller med andra elever. En normal förälder hade ju fallit i gråt av lycka och köpt en moped till sin son. Men mamma sa bara: ”Jag ser att det är en till som har stort A i kristendom.”
Den säregne och frispråkige figuren som numera också är mycket populär expert i TV-programmet Veckans brott skakar på huvudet:
– När jag blev professor i kriminologi 1991 och återanställdes på Rikspolisstyrelsen reagerade hon inte heller. Men pappa var stolt som en tupp. Det var tur att jag hade honom, för annars hade jag säkert kunnat hamna på en dåtida motsvarighet till barnpsyket. Mamma hade nog kunnat köra mig i vasken.
I den storsäljande självbiografin Gustavs grabb skildrar Leif GW Persson utan att hymla om hur han klarat livets vedermödor med hjälp av sin pappas moral och värderingar, men också om den dysfunktionella modersrelationen. Han skrev boken för att förlaget tjatade, men också för att komma underfund med sig själv, tydligare få veta varför han ibland mår som en guldmedaljör och vad som gör att han tidvis lindrar mångårig förtvivlan genom att hemfalla åt överdriven konsumtion av mat och sprit. I slutet av 1990-talet räddades han en gång akut med ambulans.
Trettondagsafton 2004 fick han en blodpropp i huvudet under en tupplur framför TV-n och upptäcktes i sista sekund av sin hustru. Ytterligare ett par varsel om döden, men de här gångerna med rot i den förlorade kärleken mellan mor och son. Leif GW säger att han tidigt fick ett svart hål i själen som aldrig kommer att läka. Vid ett tillfälle avsåg han att ta livet av henne med nikotingift, det enda som hindrade honom var att hans sex år yngre syster Moa i så fall också skulle bli utan mamma.
– Efter den där flärpen i skallen insåg jag hur sårbar jag är och hade under ett par år problem med att sova ensam. Sedan dess äter jag en halv byrålåda med mediciner om dagen för att hålla mig uppe, säger Leif GW Persson och så åker glasögonen upp i pannan och ner igen, det där omedvetna han alltid gör när han funderar.
– Och när jag tänker på mamma blir jag förbannad. Mamma hade nog en idé om att komma upp sig efter kriget och jag föds i det läget hon börjar ångra sig. Hon utvecklade en fin förmåga att lasta mig för att hon hamnat i ett liv hon inte ville leva. Jag var alltid ett levande kännetecken på sådant som inte var bra i hennes liv. Som värsta KGB-agenten tjuvläste hon till och med min dagbok.
När pappa Gustav dog 2001 strök Leif GW ett definitivt streck över sin mamma. Hon bestämde att Gustav skulle spridas med vinden även fast hans önskan var att bli begravd. GW vill helst inte prata om det, men säger ändå med näsvingar som ett frustande lejon:
– Att göra så där, att i princip slänga ut pappa med soporna, det gjorde mamma bara för att jävlas med mig. Ren och skär ondska, om du frågar mig. Dessutom såg hon till att jag aldrig fick veta var pappas aska är utströdd. Det där är det mest traumatiska jag har råkat ut för i mitt liv, alltså. Det trotsar all annan skit jag varit med om. Jag kan fortfarande inte förstå vad jag gjorde henne för ont, jag var tydlig med att aldrig trilskas. Efter pappas död pratade jag aldrig mer med mamma. Jag har inte ens tagit reda på vart hon ligger begravd…
Några änder flaxar förbi utanför fönstren och landar på gårdstunet. När Leif GW Persson stillar sig tycker han ändå att han haft det bra och att det har gått bättre för honom än vad en människa har rätt att begära av livet. Arbetargrabben tog sig till toppen, åtminstone i ekonomiskt hänseende. Visserligen hade han en kort brottsbana när han som tonåring sålde smuggelsprit på hotellet där han jobbade extra, och ett och annat jaktbyte fällde han allt olagligt långt tidigare i livet.
Därutöver menar Leif GW Persson att han har lyckats ganska fint eftersom han alltid har prisat hederlighet och sanning. Han är glad över att han nogsamt lyssnade till sin pappa.
”Barndomen tog slut när jag var 11”
Namn: Leif Gustav Willy Persson.
Familj: Hustrun Kim, barnen Patrik, Malin, Hedda, Julia, Klara och August. Sex barnbarn.
Bor: På en gård i Sörmland och i arbets- och övernattningslägenhet i Stockholms innerstad.
Yrke: Kriminolog och författare.
Avgörande minne: ”Jag är elva år gammal. Min pappa – som jobbar med att bygga den nya tunnelbanan i Stockholm – får en sprängsten i huvudet och håller på att dö. Den dagen tog min barndom slut.”
Minns jag med extra glädje: ”Min hustru Kim, Varje gång jag tänker på henne blir jag glad. Vi träffades på en vernissage. Hon sköter mina företag. Jag har fyra stycken.”