En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

 

En trasmatta kan användas till mycket. Förutom att ha den som prydnad på golvet kan den användas för att skydda möblerna. En del tycker till och med att den är perfekt när man vill kväva kirskålen i grönsakslandet. Men innan mattan används utomhus bör man kanske tänka sig för. En trasmatta är ett hantverk som trots allt tar många timmar att tillverka.

Sedan finns det trasmattor och trasmattor. Vissa är sladdriga och vävda med rivna trasor som gör ytan full av småtrådar. Andra har stadiga kanter, mönster som är väl genomförda och har utsökta färgkombinationer.

–

Vi vill gärna tro att trasmattor är något ursprungligt svenskt, men ingen vet med säkerhet om det är så. Många andra modeföreteelser på 1800-talet kom från England eller från kontinenten och därför är det rimligt att tro att även bruket att tillverka trasmattor är en import, säger Ingrid Frankow, före detta intendent på Nordiska museet i Stockholm.

Tillsammans med Kerstin Ankert skrev Frankow Den svenska trasmattan: en kulturhistoria (2003). Hon berättar att trasmattorna blev vanliga i Sverige under slutet av 1800-talet, tidigare var de statussymboler i mer välbärgade hem. Det första belägget för trasmattor i skrivna källor är från 1814.

Förr var alla slags handvävda textilier dyrbara och användes främst vid kalas och högtidligheter. Då plockades de fram ur kistor och ner från vindar. Att ha textilierna på golven var otänkbart, i stället användes de som sängtäcken, i dynor eller som bonader på väggarna. För dem som inte var förmögna och som ville väva en fin trasmatta kunde det ta åtskilliga år innan man hade tillräckligt mycket trasor. Man klippte inte gärna sönder kläder som fortfarande gick att använda.

I slutet av 1800-talet blev det vanligt med vävkurser och det ansågs lovvärt med egentillverkning i hemmen.
– Man ska dock inte romantisera om att den tidens kvinnor kunde så mycket. Textilier som vi beundrar i dag var gjorda av specialister, medan många av gamla tiders trasmattor gjordes av personer som kanske tyckte det var pest och pina att spinna och väva. Men de var tvungna, säger Ingrid Frankow.

Bruket att använda trasmattor på golven spreds till en bredare allmänhet i slutet av 1800-talet och blev till ett mode. Ofta var det mannen som klippte trasorna, medan kvinnan vävde.

Ombytta roller gällde dock hos paret Augustsson i den nordskånska byn Västra Torup. Oskar vävde mattorna medan hustrun Hanna klippte trasorna, ofta sittande på trappan i solskenet. Varför de valde denna arbetsfördelning vet man inte. Kanske berodde det på att själva vävandet var ett tungt jobb och därför blev Oskars uppgift.

Paret inredde en vävstuga i ett gammalt hönshus, vävstolen stod mitt på det renskurade trägolvet och trasorna samlades i säckar längs väggarna. En av deras bevarade mattor är blårandig med rosengång i rött, men efter många års användning är den nu i dåligt skick. En utmärkande egenskap för trasmattor är just att de slits ut relativt snabbt och få av de riktigt gamla finns bevarade.

Under det tidiga 1900-talet fick hemslöjdskonsulenterna en viktig roll för bevarandet och utvecklingen av bruket att tillverka trasmattor. Slöjd och lanthushållning blev särskilt betydelsefullt under de båda världskrigen, då även mönsterböcker trycktes och spreds.

I dag säljs så kallade vintagemattor via internet. Studieförbunden erbjuder vävkurser, det finns bloggar för dem som har trasmattor som specialintresse och skolelever kan få väva sin första matta under slöjdlektionerna. Men vissa kritiker anser att slöjdämnet är en rest från bondesamhället och lämpligen borde ersättas med något mer modernt.

– Jag håller inte med. För många är det betydelsefullt att kunna tillverka något själv med händerna. Kunskapen att väva kan man inte läsa sig till, den måste man lära sig av någon som behärskar hantverket. För barn kan en lektion i vävning bli till en historieresa, till exempel lär de sig att tyg inte kunde köpas på 1700-talet, man fick tillverka det själv. När barnen får prova på att väva upplever de också hur lång tid det faktiskt tog att tillverka textilier, säger Ingrid Frankow.

 

Korna fick det vackert och hemtrevligt 

I gamla tider i Hälsingland var det sed på försommaren att skura ladugårdarna och vitmena väggarna. Även korna skulle ha det hemtrevligt och därför lade man ut trasmattor i tvärgångarna. I Bohuslän fanns andra traditioner. Där kunde trasmattorna i båthusen skuras på lördagarna efter veckans fiskrensning och insaltning. På så sätt blev det söndagsfint och då drack man gärna en kopp kaffe därinne.

Jubel över plastiga trasmattor

I Stig Claessons roman Vem älskar Yngve Frej finns en vacker beskrivning när storstadsbon Nisse Petterson med följe kommer ut på landsbygden, ditlockade av skomakarens udda skylt ”Fornminne” för att de som bor i byn Östentorp glömts bort. Nisse vill göra ”bra affärer” och byta billiga plasttrasmattor mot ”äkta varor” som kan säljas dyrt till nostalgisugna stadsbor. Men till hans häpnad gör plastmattorna succé. Bondkvinnorna vet hur tungt och slitsamt det är att tvätta tunga trasmattor i åns kalla vatten.

Tillverkas av många olika material

Trasmattor kan vävas, stickas, flätas, virkas eller knytas som ryamattor. De kan vara kvadratiska, långsmala, runda eller ovala och tillverkade av ull, bomull, linne eller plast. Förr kunde till och med fisknät användas som råmaterial, i sann återvinningsanda.