En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

Förmodligen väcker mannen i lång läderrock och svart filthatt ingen större uppmärksamhet när han strax före klockan två på eftermiddagen går in på Stockholms centralstation, kånkande på två ryggsäckar och en sovsäck. I fickan tynger en revolver, en begagnad sak som han just inhandlat. Mannen, som snart fyller 32 år, är på väg till Budapest.

Första anhalt är Berlin dit han kommer nästa dag, den 8 juli 1944. Där träffar han sin syster Nina, vars make arbetar på beskickningen. Nina föreslår att han ska stanna två nätter så att de hinner umgås lite. Men han vill fortsätta snarast möjligt. Det finns ingen tid att förlora, menar han. Dagen efter når han den ungerska huvudstaden. Där har han varit tidigare i affärer, senast hösten 1943. Men mycket har förändrats med den tyska ockupationen; överallt syns nazistiska propagandaaffischer och antisemitiska slagord. Han tar in på Hotel Gellért som ligger på Donaus västra sida, nära den svenska legationen. I morgon ska han börja sitt uppdrag där som legationssekreterare. Han är väl påläst och full av idéer men vet, lika lite som någon annan, exakt vad som väntar …

Raoul Wallenberg tillhörde en av landets mäktigaste familjer. Hans far, underlöjtnant Raoul Oscar Wallenberg, var kusin till bank- och industrimännen Jacob och Marcus Wallenberg. Fadern avled innan Raoul föddes och han uppfostrades av sin mor Maj och mormor Sophie Benedick. Hans farfar Gustaf Wallenberg, som varit affärsman och diplomat, kom också att stå honom nära.

Raoul ville verkligen lyckas i livet. Som 19-åring reste han till USA och utbildade sig till arkitekt. Efter examen 1935 ordnade farfadern så att han fick mer internationell erfarenhet, först som försäljare i Sydafrika och sedan hos en holländsk bank i Palestina. Raoul hoppades på en fast post i familjekoncernen men bröderna Wallenberg gav honom ingen anställning. I stället erbjöd de sitt kontaktnät så att han kunde starta egna affärer.

1941 började han på en liten firma som importerade livsmedel från Ungern. Genom chefen där, Koloman Lauer, kom han att få ett oväntat erbjudande. Lauer hade kontakt med den amerikanska Krigsflyktingbyrån som just skulle starta en räddningsverksamhet för Ungerns judar. De sökte någon från ett neutralt land som kunde leda operationen och Lauer berättade om sin kollega, en snabbtänkt ung man som talade både tyska och ryska. Raoul Wallenberg imponerade på sina blivande uppdragsgivare och förklarade att han ville rädda så många människor som möjligt. Wallenberg anställdes av svenska UD som tillfällig attaché och Krigsflykting­byrån bistod med finansiering. Han ställde som krav att få fria händer och att även kunna använda mutor om det behövdes.

Första dagen i Budapest fick Wallenberg information om det aktuella läget. Under våren hade 435 000 judar från den ungerska landsbygden deporterats till de polska förintelselägren. Internationella påtryckningar, bland annat från den svenske kungen Gustav V, hade nu fått den ungerska regeringen att stoppa deportationerna. Men det var mot tyskarnas vilja och ingen visste hur länge det skulle dröja innan de ingrep. I Budapest fanns 230 000 judar kvar, varav en del stod under neutrala staters beskydd.

Raoul Wallenberg visade sig vara en skicklig organisatör och en diplomatisk naturbegåvning – och skulle snart också visa prov på både fräckhet och stort personligt mod. Den första tiden ägnade han åt att bygga upp ett kontaktnät som kom att bli mycket viktigt. Där ingick tyska nazister, ungerska myndighetspersoner och representanter för den judiska befolkningen. Skyddspass användes redan av både Schweiz och Sverige. Men Wallenberg lät tillverka nya som såg mycket imponerande ut och kunde göra större intryck på myndigheterna. Flera tusen trycktes upp och delades ut av hans snabbt växande stab av judiska medarbetare.

Sommaren och den tidiga hösten innebar en viss andhämtning i Budapest, där man väntade på Röda arméns ankomst. Men befrielsen dröjde och snart skulle allt bli mycket värre. Den 15 oktober meddelade den ungerska regeringen att man tänkte lämna alliansen med Tyskland och sluta vapenstillestånd med Sovjetunionen. Tyskarna iscensatte då en kupp och en ny regering med ungerska nazister, de hårdföra pilkorsarna, tillsattes.

Pilkorsarna skapade ett skräckvälde och drog sig inte för att bryta sig in i skyddade hus. Raoul Wallenberg ansvarade för ett 30-tal sådana hus, med svenska flaggor på fasaden, som han hävdade var diplomatiskt territorium. Efter kuppen åkte han runt och letade efter sin personal och deras familjer. En del hade fångats av pilkorsmilisen medan andra lyckats gömma sig: ”Hela första dagen fick undertecknad fara omkring på en damcykel på de av banditerna befolkade gatorna för att försöka knyta ihop trådarna. Andra dagen ägnades åt att i bil flytta personal som befann sig i fara till säkrare gömställen och att i en säck släpa omkring matvaror till dem”, rapporterade han till UD.

På Luciadagen meddelade den svenska regeringen att man inte tänkte erkänna Ungerns nya regering. En följd blev att legationen på julaftons morgon stormades av beväpnade pilkorsare och poliser. Diplomaterna flydde hals över huvud och fick fullt upp med att själva överleva.

Raoul Wallenberg måste nu arbeta mer improviserat och syntes allt oftare ute på gatorna i akuta räddningsaktioner. En medarbetare har berättat om en episod där pilkorsare tömt ett ”svenskhus” och just ska föra iväg invånarna till avrättning: ”Plötsligt dyker han upp med en lastbil full med poliser, vanliga Budapestpoliser. Och så kom han fram och pratade med den ungerske nazistledaren som var där, pilkorsaren, och de släppte allihop.”

Det var tack vare sina kontakter inom myndigheter och polis som Wallenberg kunde ingripa på det sättet. En del makthavare insåg att klockan snart var slagen och tordes inte längre medverka i folkmordet.

Men det gällde långt ifrån alla. Den 16 januari 1945, när bara några timmar återstod innan ryssarna skulle inta Pest, bestämde sig en grupp pilkorsare för att tillsammans med flera hundra poliser och tyska soldater döda alla judar i stadens centrala getto. I sista stund stoppades dock attacken av en tysk general och de nästan 70 000 invånarna kunde skonas. Varför generalen ingrep vet man inte, han dödades strax efteråt i strid. Men Wallenberg hade hotat honom med vedergällning efter kriget: Om han inte förhindrade detta brott skulle han ställas till svars, inte som soldat utan som mördare, ska han ha sagt. Morgonen den 17 januari 1945 är Raoul Wallenberg på strålande humör. Sovjetiska trupper kontrollerar viktiga delar av staden och snart kan han resa hem till familjen.

Men en uppgift återstår. Han vill åka till ryssarnas högkvarter i staden Debrecen i östra Ungern. Han har idéer och vill diskutera de befriade judarnas situation med militärledningen.

Senare denna dag packar han bilen för att lämna Budapest med sin chaufför. Han har fått veta att sovjetiska soldater kommer att eskortera dem. ”Dessa är hitkommenderade för min räkning, men jag vet inte om det är för att skydda mig eller för att vakta mig. Jag vet inte om jag är gäst eller fånge”, säger han till en medarbetare. Bilen far iväg längs Arénagatan. Snart är den utom synhåll och borta för alltid.

Affärsmannen som blev diplomat

Namn: Raoul Gustaf Wallenberg.
Född: Den 4 augusti 1912 på Lidingö, öde okänt sedan den 17 januari 1945.
Familj: Föräldrarna Raoul Oscar Wallenberg och Maj Wising, halvsyskonen Nina Lagergren och Guy von Dardel.
Yrke: Utbildad arkitekt, verksam som affärsman. Tillfällig diplomat i Ungern.
Bodde: I Stockholm.

Hedrad i världen

Det första monumentet över Raoul Wallenbergs gärning uppfördes i Budapest några år efter kriget. Motivet är en ung man som kämpar mot den nazistiska ormen. I dag finns över 30 monument över Wallenberg runt om i världen. Utanför FN-byggnaden i New York står monumentet Hope av Gustav Kraitz.

I Sverige restes det första minnet över honom i Malmö 1993. I Stockholm utlystes en tävling som vanns av den danska skulptören Kirsten Ortwed. Hennes mycket kritiserade monument består av tolv granitsvarta liggande skulpturer och Wallenbergs namnteckning i brons. Det senaste monumentet från 2007 är gjort av Charlotte Gyllenhammar.

Vad hände med Wallenberg?

Raoul Wallenbergs öde har trots alla efterforskningar aldrig klarlagts. Han befann sig åtminstone fram till
sommaren 1947 i sovjetiskt fängelse. Därefter är allt obekräftade uppgifter och rykten.

Raoul Wallenberg greps av den sovjetiska säkerhetstjänsten den 17 januari 1945 och fördes till Moskva. Ryska misstankar fanns om att han var tysk spion – Wallenbergs fickkalender visade möten med högt uppsatta nazister i Budapest och hans humanitära uppdrag antogs vara en fasad för att dölja spionverksamhet.

Fler svenska Budapest-diplomater togs till fånga och fördes till Moskva men fick återvända till Stockholm i april 1945. När Wallenberg inte kom hem försökte hans närmaste släktingar och kolleger att få reda på vad som hänt.

Den svenska regeringen ställde inga krav på att han skulle släppas; det fanns en rädsla för att stöta sig med den mäktiga grannen i öst. Jacob och Marcus Wallenberg var också märkligt passiva när det gällde att försöka rädda sin släkting.

1957 meddelade Sovjetunionen att man hittat arkivhandlingar i Lubjankafängelset. Där framgick att Wallenberg avlidit av en myokarda-infarkt i sin cell i juli 1947.

Wallenbergs mor Maj och styvfadern Fredrik von Dardel vägrade tro på detta och fortsatte sökandet, uppmuntrade av många vittnen som sa att de mött Raoul Wallenberg i olika fångläger efter 1947. Men 1979 gav de upp och tog sina egna liv.

1981 deklarerade USAs president Ronald Reagan att Wallenberg blivit amerikansk hedersmedborgare, den andra efter Winston Churchill. Reagan lovade Wallenbergs halvsyskon Nina och Guy att USA skulle göra allt för att hitta honom. Besvikelsen blev stor när inget mer hände.

2001 kom en svensk-rysk rapport om fallet. Den svenska slutsatsen var att beskedet om Raoul Wallenbergs död kan accepteras endast om det kan bekräftas bortom allt rimligt tvivel: ”Detta har icke skett, dels beroende på avsaknaden av trovärdigt dödsbevis, dels därför att vittnesmål om att Raoul Wallenberg varit i livet efter 1947 icke kunnat avfärdas. Bördan att bevisa att Raoul Wallenberg är död ligger på den ryska regeringen.”