Ronnie Peterson – Kraschade på väg mot den absoluta toppen

En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

Platsen var italienska Monzabanan utanför Milano den 10 september  1978. Ronnie Peterson skulle snart köra sitt 123:e Formel 1-lopp. På morgonens träning hade bromsarna i hans första Team Lotus-bil plötsligt slutat fungera och han hade brakat rätt in i ett räcke. Bilen totalkvaddades och Ronnie var skakad.

Konkurrenten till världsmästartiteln och stallkamraten Mario Andretti från USA fick stränga order av stallchefen Colin Chapman om att inte låna ut sin reservbil till Ronnie. Skälet var att han ville lämna Lotusstallet och vägrade att skriva på för ytterligare ett år.

Det fick konsekvensen att Ronnie kom till start med ett ”ihopskrap”, mekanikerna skruvade i årets motor i förra årets bil. Det var inte optimalt i en sport där redskapen – de hypersnabba bilarna – hela tiden förbättras och finslipas för att kapa viktiga hundradelar.

Ronnies relation till Lotus var redan infekterad och hade varit så en längre tid. Colin Chapmans order inför årets tävlingar hade varit glasklara: ”Det spelar ingen roll att du är snabbare än Andretti på tävling. Det spelar ingen roll att du har läge att köra om honom när han leder ett lopp. Du är teamets andreförare, Mario Andretti är försteförare och ska bli världsmästare.”

Colin Chapman planerade att lansera Lotus personbilar i USA 1979 och då var naturligtvis en nybliven amerikansk Formel 1-världsmästare i en Lotus ovärderlig PR. Rävspel på högsta nivå … 

En kår av både medtävlare och racingexperter var annars enad om att formel 1-cirkusens i särklass snabbaste förare var Ronnie Peterson. Han var våghalsig, hade en spektakulär körstil och pressade alltid sin bil till dess absolut yttersta – och gudarna ska veta att det var bilar av ofta ganska tveksam kvalitet.

Om han var vild och lite vansinnig på banan var Ronnie utan bil sin direkta motsats. Hans lugna och trevliga sätt gjorde honom älskad och omtyckt av konkurrenter, journalister och racingfans världen över.

Många menade att om man bara gav Ronnie en vettig, fungerande bil var ”The Super Swede” definitivt ett världsmästarämne. Under flera tävlingar hade han demonstrativt visat detta då han kört upp jämsides med den ledande Andretti bara för att enligt Colin Chapmans direktiv trycka på bromsen och få se Andretti ta emot publikens jubel och spruta champagne över åskådarna som segrare.

Order var order och det var bara att knyta näven i racingoverallen och bita ihop för den vindsnabbe närkingen.

Ronnie Peterson föddes i februari 1944 och växte upp i Örebro i en motorintresserad familj där bagarpappa Bengts tävlande tidigt smittade av sig på den unge sonen. Att säga att Ronnie blev motorintresserad är ett för svagt ord. Det handlade snarare om ett ”motorvansinne”, då Ronnie snabbt blev besatt av allt som hade hjul och en motor – något som tidiga bilder på honom som åttaåring, vilt sladdande i en ombyggd liten traktor med 50-kubiksmotor, verifierar.

I skolan var Ronnie inget större ljus. Rasterna och cykelcrossbanan som han och kompisarna hade anlagt i skogen lockade mer än lektionerna. Inte ens fotboll och andra lagsporter var kul – han hatade dem, men fann längdhopp, höjdhopp och löpning ”okej”.

De teoretiska ämnena ska vi inte tala om. Framför allt engelska ansåg han vara totalt meningslöst att behöva lära sig. Smått ironiskt med tanke på att han senare kom att bosätta sig i just England …

Efter nionde klass fick det vara nog med skola och Ronnie började i stället jobba som bilmekaniker och tävla i gokart där han snabbt gjorde succé. Mot slutet av 1960-talet tog Ronnie klivet över till Formel 3, skyltfönstret för alla som vill in i racingens finrum, Formel 1.

Hans uppenbara talang parad med envishet, målmedvetenhet och den djärva körstilen väckte snabbt intresset hos de styrande i den stora F1-cirkusen, som snart mangrant dök upp varhelst han tävlade. Formel 3-loppet i Monaco 1969, den smått legendariska duellen mot dåtidens andra svenska racerstjärna Reine Wisell, som Ronnie tog hem efter en dramatisk omkörning av Wisell i sista kurvan, blev biljetten in i den glamorösa F1-världen och dess stora sedelbuntar.

Ronnie debuterade i Formel 1 följande år och blev snabbt ett toppnamn. 1971 körde han en March och placerade sig som tvåa i sluttabellen med bland annat fyra andraplaceringar.

Åren därpå var en bergochdalbana av ömsom topplaceringar, ömsom bil- och teknikstrul och ett hastigt stallbyte i vredesmod från Lotus till Tyrrell och deras omtalade sexhjuling, P34. Denna racerbil visade sig snabbt vara mycket spektakulär – i alla fall till utseendet. Däremot var den fullständigt kass att köra de få gånger Ronnie ens lyckades ta bilen till startlinjen.

Mellan fram- och motgångarna hann Ronnie med att gifta sig i London med Barbro Edwardsson som han träffat på diskotek i Örebro samt bli pappa till dottern Nina. Familjen skapade också ett andra hem i Monte Carlo där de blev granne med en annan svensk superstjärna, Björn Borg.

1978 var Ronnie tillbaka hos Lotus och den återförenade dynamitduon Andretti och Peterson tampades båda i toppen av Formel 1-tabellen. Ronnie och Mario sägs ha varit riktigt goda vänner trots de interna stridigheterna i teamet och den knivskarpa konkurrensen på banan.

En annan mycket nära vän till Ronnie var 1976 års världsmästare, den brittiske ultra-playboyen och festprissen James Hunt. Under detta år blev Ronnies höjdpunkter bland annat två segrar, fyra andraplaceringar samt den makalösa upphämtningen inför hemmapubliken på Anderstorp, där Ronnie efter ett depåstopp och en hopplös 17:e plats genom en furiös körning slutade som trea.

Inför den ödesdigra tävlingen på Monza i Italien, där Ronnie stått som segrare tre gånger förut, kom han till start som femma i tredje ledet.

Han var urless på att ständigt behandlas som den andreförare han faktiskt var, vilket betydde en sämre bil, sämre däck, sämre mekanikerservice och så vidare. I hemlighet hade han därför redan skrivit på för McLaren inför 1979, ett team där han äntligen skulle bli försteförare och på allvar kunna konkurrera om världsmästartiteln.

Vid startlinjen på Monzabanan skulle alla bilar som vanligt inta sin position och stå blick stilla innan loppet flaggades i väg. Startern, den 61-årige Gianni Restelli, fokuserade dock enbart på de första startleden och missade att flera av de bakomvarande bilarna var i rörelse och alltså fick en fördel i start­ögonblicket. Detta utnyttjade framför allt hemmaföraren Ricardo Patrese, illa omtyckt av kollegerna för sin hänsynslösa körstil.

Patrese gasade på i närmare 200 km/tim – på banans insida, vilket innebar problem i den kritiska förstakurvan där avståndet mellan bilarna ofta är mindre än en meter.

Åsikterna går än i dag isär om vad som egentligen hände därefter och om vem som är skyldig – Patrese eller James Hunt? Låt oss bara konstatera att ”någon” touchade Ronnies bil och fick den att i hög fart rikoschettera rätt in i skyddsstängslet och formligen explodera i ett moln av rök och eld.

Hunt var snabbt framme för att rädda sin vän ur eldhavet  och genom att sparka bort ratten fick han loss Ronnie som både var svårt bränd och hade otäcka skador på bägge benen. Han var dock vid fullt medvetande och pratade hela tiden med tillskyndande läkare och teammedlemmar.

Efter att under totalt kaos ha väntat på ambulans i nästan 20 minuter kördes Ronnie till ett närliggande sjukhus, där han under natten opererades för 20 olika benfrakturer och, tämligen obegripligt, avled morgonen därpå, endast 33 år gammal.

Racervärlden och hela Sverige var chockade. Hur kunde detta ske när Ronnies tillstånd efter olyckan rapporterades vara så stabilt och utsikterna goda – så goda att Ronnie av en läkare bedömdes kunna gå inom några månader och tävla inom ett halvår?

Återigen går åsikterna isär och frågetecknen är många. Var det fel att utsätta en redan hårt ansträngd kropp för en operation så snart? Borde Ronnie ha fått vila till dagen därpå? Var de italienska kirurgerna rent av inkompetenta? Var det en kombination av dåliga beslut och inkompetens?

Kanske är sanningen, som många vill hävda, så enkel att svensken hade maximal otur. Att de fettklumpar som bildades i blodet, med proppar i hjärna och lungor som följd, mot alla odds fick solen att gå ner över en av Sveriges genom tiderna största idrottsmän. Hela sanningen kommer vi förmodligen aldrig att få veta.

En god sak förde Ronnie Petersons död i alla fall med sig: Säkerheten vad gäller både bilar och banor skärptes dramatiskt. Flerfaldige världsmästaren Jackie Stewarts beskrivning av sporten på 1970-talet: – ”Tävling på lördag, begravning på söndag”, – är i dag ett minne blott. Allt medan Ronnie Petersons fenomenala bedrifter lever vidare.

Ronnie Petersons Formel 1-lopp

Namn: Bengt Ronnie Peterson.
Född: Den 14 februari 1944 i Örebro.
Död: Den 11 september 1978 i Milano, Italien.
Antal lopp: 123 (av vilka 51 avbrutna).
Segrar: 10.
Andraplatser: 10.
Tredjeplatser: 6.
Snabbaste varv i F1-lopp: 9 gånger.
Slutplaceringar i Formel-1: 1971: 2 1972: 10 1973: 3 1974: 5 1975: 12 1976: 11 1977: 14 1978: 2