En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

Sverige hade ett hårt uppdelat musikklimat på 70-talet. På ena sidan staketet stångades den kommersiella musikbranschen och blev ivrigt häcklad av den nya svenska proggrörelsen på den andra. Pop eller politik? Det var bara att välja.

Detta bekymrade föga två bröder från Sollentuna utanför Stockholm, Ted och Kenneth Gärdestad. De hade redan gjort sitt val när de en vacker dag 1971 med en demotejp i handen ringde på dörren till Stikkan Andersons Polar-kontor. Benny Andersson, av alla människor, öppnade men hade inte tid att lyssna på brödernas demo.
”Okej, skyll dig själv. Då går vi till något annat skivbolag, sa Ted”, berättar Kenneth Gärdestad i dokumentären Ted från 1998.

Den snälle Benny gav dock vika och släppte in bröderna för att lyssna på deras låtar. Han gillade direkt vad han hörde och kallade på Stikkan Anderson som utbrast:
”En sådan här bra demo får man en på tusen!”

Bröderna Gärdestad kunde överlyckliga lämna kontoret med ett löfte om inspelning och samarbete.
”Vi skuttade och dansade genom stan. Det var nog den lyckligaste stund Ted och jag någonsin hade tillsammans”, säger Kenneth i dokumentären.

Inspelningarna av Teds debutalbum Undringar producerades av den inte okända men ännu långt ifrån världsberömda duon Benny Andersson och Björn Ulvaeus. På plattan fanns mjuka poppärlor som Jag vill ha en egen måne, Ett stilla regn och Helena, som handlar om tennisspelaren Helena Anliot, som både Ted och hans jämnårige vän Björn Borg var förälskade i.

Ted var inte bara en musikalisk begåvning av guds nåde, han var också rankad tvåa i svensk juniortennis efter kärleksrivalen Björn – som också avgick med segern vad gällde Helena Anliots gunst. Ted hade dock annat att tänka på. 1972, då Undringar  släpptes, skickades han ut på turné tillsammans med ett annat av Stikkan Andersons fynd, den 15-åriga sångerskan Lena Andersson.

Ju längre turnén fortskred, desto fler blev de unga exalterade fansen, och det dröjde inte länge förrän Jag vill ha en egen måne var Ted Gärdestads första jättehit. Nästa album, Ted, började spelas in redan på hösten samma år och innehöll klassiker som Jag ska fånga en ängel, Come give me love, Oh, vilken härlig da’ (som kom fyra i Melodifestivalen 1973) samt en av Teds mest älskade låtar, Sol, vind och vatten. Grundidén till texten kom från Ted själv som visade Kenneth en ny låtidé han kallade för Sol, vin och vatten.

”Nä, det skulle aldrig farsan godkänna”, sa Kenneth, och skrev i stället en naturromantisk text till låten, som i dag är något av en svensk ”nationalsommarsång”:

”Sol, vind och vatten är
det bästa som jag vet
men det är på dig jag
tänker i hemlighet
Sol, vind och vatten
höga berg och djupa hav
Det, är mina drömmar vävda av”

Med Stikkan Anderson vid rodret var tempot högt och att vila på lagrarna fanns inte på agendan. Efter hysteriska folkparksturnéer som nådde kulmen på ett utsålt Liseberg – där Ted tvingades fly ut genom ett fönster i logen för att undkomma horder av fans – började LP nummer tre spelas in i december 1973.

Det hårda schemat med skiva-turné-skiva-turné började nu ta ut sin rätt hos bröderna Gärdestad som drabbades av skrivkramp både vad gällde låtar och texter, vilket inte hindrade att Upptåg blev en succé i både Sverige och Norge. Det är naturligtvis en ren slump, men på ett kusligt sätt förebådade omslaget, där Ted försöker hejda ett anstormande tåg, hans tragiska död 24 år senare.

Livet just då präglades dock fortfarande av både sol och vind i seglen. Ted knep en sjundeplats i Melodifestivalen med Rockin’ & Reelin 1975, och samma år blev han också antagen till Calle Flygares teaterskola.

Nu hade proggrörelsen börjat få nog och kallade Ted för ”en genomkommersiell folkfiende” och andra tokerier. Säkerligen tufft att höra för en ung kille som bara ville göra musik. Ted lät sig inte nedslås av attackerna och blev i stället tokförälskad i Lotta Ramel, dotter till Povel, och efter bara ett år gifte sig paret till skvallerpressens oerhörda lycka. Äktenskapet med Lotta blev dock inte långvarigt.

Redan året efter, när Ted åkte till USA för att spela in en engelskspråkig skiva med sikte på en internationell karriär, hade paret separerat. Skivan Blue Virgin Isles blev ingen större succé vare sig i utlandet eller Sverige när den släpptes 1978. Disco och punk regerade på listorna och Teds mjuka pop hamnade lite mellan stolarna.

Större lycka hade bröderna Gärdestad i Melodifestivalen året efter då Satellit tog hem hela tävlingen och fick representera Sverige i Eurovision-finalen i Israel. De alltid så viktiga scenkläderna glömdes dock kvar på Arlanda och med endast åtta poäng hamnade Ted bara på 17:e plats. En stor besvikelse.

Kenneth Gärdestad har sagt att det var vid tiden runt Melodifestivalen som han började ana att någonting inte stod rätt till med brodern. Ted hade alltid varit väldigt nervös inför sina spelningar men nu var han extremt nervig och tvungen att ta lugnande medel för att klara av sitt framträdande i Israel.

Två år senare, 1981, med sin stjärna något i dalande (det senaste albumet, Stormvarning, tog sig knappt in på listan) och med en del existentiella frågetecken att räta ut, sökte sig Ted till Bhagwan-rörelsen i Oregon, USA. Detta var en sekt som förespråkade fri kärlek, meditation och, framför allt, pengagåvor till ledaren själv, Bhagwan Shree Rajneesh – som vid den här tiden sades äga bland annat 26 Rolls Royce-bilar.

Ted fick två barn med skådespelerskan Ann Zacharias men reste allt tätare till Oregon för att meditera och fortsätta att finna sig själv. I en intervju med Aftonbladet 1983 förklarade han att ”Ted Gärdestad är död, men Sangit Upasani lever”:
”Jag gör den här intervjun därför att jag vill meddela att den Ted Gärdestad som är känd från radio och TV är … död. Jag är enda ögonvittnet. Jag snackade med honom precis innan han gick hädan. Han ville tacka alla som rosat och risat honom. Men han tyckte att det hade blivit så mycket tjafs att han ville gå hädan till en annan existens. Ted Gärdestad är alltså död. Må han vila i frid.”

Allt stod uppenbarligen inte rätt till med det före detta musikaliska underbarnet Ted Gärdestad, men det gjorde det inte heller på Bhagwan-centret där Ted numera bodde. Uppgifter om beväpnade vakter som kontrollerade de boende började sippra ut samtidigt som rädslan för den då nya aids-epidemin gjorde att medlemmarna kunde spärras in i karantän vid minsta kroppsutslag.

En av dem som på grund av detta hölls isolerad en tid var Ted Gärdestad. När Bhagwan grips av FBI 1985 och sedermera utvisas ur landet inser Ted att allt är över. Han vänder åter till Sverige och flyttar hem till föräldrarna för att få lugn och ro och förhoppningsvis en nystart i tillvaron.

Det blir dock en kort respit. Efter mordet på Olof Palme 1986 sprids falska rykten om att Ted Gärdestad är den 33-årige gärningsmannen, och en av svår ångest redan plågad själ faller nu ner i ett totalt mörker av inre röster och hallucinationer. Den första psykosen inträffar 1988 på en gata på Östermalm där Ted attackerar två kvinnor med tegelstenar.

Vid andra tillfällen demolerar han Kenneths lägenhet och tar stryptag på brodern efter att denne ifrågasatt rösterna i Teds huvud. Som en slutgiltig akt av självförakt eller rop på hjälp hackar Ted sönder sin hand med en osthyvel för att slippa kunna spela piano och komponera.

Familjen vänder sig till vården, som med starka mediciner (och tyvärr inte mycket annat) lappar ihop Ted till en så pass fungerande människa att han och Kenneth kan återuppta samarbetet och börjar skriva låtar. Snart meddelas att Ted Gärdestad jobbar på en ny skiva, och albumet Äntligen på väg hyllas mer eller mindre unisont som en mycket stark återkomst av en sedan länge förlorad son när det släpps 1994.

Avslutar plattan gör den finstämda I den stora sorgens famn, som nästan är plågsam att höra med facit i hand:
”I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig, kan vi nå varandra?”

Ted var tillbaka från sin exil i ett mörkt och kallt ingenmansland och turnerade runt om i Sverige, till synes i balans och tillfreds med tillvaron. I en intervju i Aktuellt 1995 sa han:
”Jag har legat i ide ett tag, men plötsligt spricker molnen upp och solen tittar fram. Jag går nu in i en ny fas av mitt liv och ångrar ingenting. Jag mediterar och lever i nuet.”

Två år senare var det över. ”Nuet” räckte inte till. På midsommardagen 1997 tog Ted en sista promenad ifrån villan han delade med Kenneth och hans familj i Sollentuna, och kastade sig framför ett pendeltåg, 41 år gammal. Ännu ett ”underbarn” hade gått bort alldeles för tidigt. Han efterlämnade många frågetecken men också en fantastisk musikskatt med många odödliga låtar.

Gick till final mot Björn Borg

Född: Ted Arnbjörn Gärdestad, 18 februari 1956 i Sollentuna.
Död: 22 juni 1997 i Sollentuna.
Familj: Föräldrarna Arne och Margit, storebröderna Kjell (död 2000) och Kenneth samt barnen Sara (född 1982) och Marc (född 1983) med Ann Zacharias.
Kuriosa: Mötte Björn Borg i två tennisfinaler i skol-SM och junior-SM och förlorade båda.
Aktuell med: Just nu skriver Peter Birro på ett manus till en kommande film om Ted Gärdestads liv. Samlingsskivan För kärlekens skull där svenska artister som Darin och Laleh tolkar Teds låtar.