I Land nr 28-29 (2 juli) visade en artikel med rubriken ”Fler nötkreatur behövs för att fylla slakterierna” på problemet med outnyttjad slaktkapacitet. Det är tydligt att man önskar öka uppfödningen av nötkreatur för köttproduktion. Det finns många goda skäl till det.
I artikeln presenterades projektet ”Nötvision Sverige”, ett samarbete mellan KLS och ICA syftande till att öka antalet dikor. På sikt leder det ju till ett ökat antal slaktdjur.
För projektet väljs ett antal besättningar ut med potential för utökad dikoproduktion. Dessa förutsätts kunna utöka antalet moderdjur med 5 st kvigor, eller med 20 %. Då ”får” lantbrukaren en kviga. Det innebär att bonden får själv i förväg anskaffa kvigan, som han sedan får ett bidrag på upp till 20 000 kr att betala med. En viss rådgivningsinsats ingår också.
Allt detta låter positivt. Men det måste genomföras på nationell nivå, inte bara inom ett slakteriföretags domäner. Det får inte bli så att antalet moderdjur ökar i ett område på bekostnad av antalet djur i ett annat område. Eller att det bara blir ett byte av djur mellan besättningar. Då blir det ett nollsummespel på nationell nivå.
Det som måste till är en strategi för hur och var man ska finna de djur som ska leda till ett större antal moderdjur i svensk köttproduktion. Man behöver utnyttja alla möjligheter att ta tillvara på kor och kvigor i både mjölkko- och dikobesättningar. Kor som i stället för planerad slakt, för att de inte riktigt fyller avkastningskraven, kan verka ett år extra för att ge en köttras- eller köttraskorsningskalv. Ökade insatser för bättre ko- och kalvhälsa kan också bidra till ett ökat koantal i befintliga besättningar.
Genom tillämpning av genomisk selektion i mjölkbesättningar, och användning av könssorterad sperma, kan man säkrare välja ut de bästa mjölkraskvigorna för renrasavel samtidigt som man får fler kvigor tillgängliga för seminering med köttrastjur.
Man kan utöver dessa åtgärder knappast öka antalet kvigor eller kor som moderdjur inom landet utan att antalet kor till slakt samtidigt minskar. Man får räkna med flera års minskad nötslakt innan effekterna av en utökad dikoproduktion blir verklighet.
Varför då inte pröva möjligheten att överföra en del av den danska potentialen för köttproduktion till Sverige, när nu den danska politiken beslutat om en kraftig neddragning av den danska animalieproduktionen? Förutsatt en god hälsokontroll bör det vara möjligt att importera unga kvigor som uppföds vidare och semineras i Sverige.
Jan Philipsson, statsagronom emeritus
