När svenska hushåll under Beredskapsveckan uppmanas att klara sig i minst en vecka behöver vi samtidigt ställa en större fråga: Hur ser vi till att maten fortsätter att produceras vecka efter vecka om krisen blir långvarig? Svaret börjar på landets gårdar. Där måste produktionen fungera varje dag, i fred, kris och ytterst krig. Djur behöver vatten, foder och tillsyn. Mjölk måste kylas och hämtas. Växthus, ventilation och bevattning kräver energi. Maskiner behöver bränsle och maten måste kunna lagras och transporteras.
Sveriges lantbrukare tar redan ett stort ansvar. Många har investerat i reservkraft, egen vattenförsörjning, lager och andra lösningar som minskar sårbarheten. Varje sådan åtgärd stärker inte bara den egna gården, utan hela Sveriges totalförsvar. Men beredskap kan inte bygga på att enskilda lantbruksföretagare förväntas lösa allt – och betala hela notan. Samtidigt som politiken talar om vikten av svensk mat möter våra medlemmar dyra och utdragna tillståndsprocesser, myndighetskrav som går längre än lagen och villkor som gör nödvändiga investeringar svårare. Det är en orimlig motsägelse. Den som vill stärka Sveriges beredskap kan inte samtidigt lägga hinder i vägen för dem som ska producera maten.
En ny undersökning från Verian, genomförd på uppdrag av LRF, visar att svenska folket har förstått detta. Åtta av tio vill att Sverige prioriterar förmågan att producera mat i samma utsträckning som försvaret. Tre av fyra vill ha ett nationellt mål för hur stor del av maten vi äter som ska produceras här. Och drygt åtta av tio anser att myndigheterna ska väga in hur deras beslut påverkar Sveriges möjlighet att producera mat. Stödet finns. Nu måste också ansvarsfördelningen bli rimlig. Lantbrukarna är beredda att göra sin del. Men de kan inte förväntas bära hela kostnaden för Sveriges livsmedelsberedskap själva. Reservkraft, vattenförsörjning, lager och andra beredskapsåtgärder är inte bara till nytta för det enskilda företaget. De stärker hela samhällets förmåga att klara en kris. Samtidigt måste myndigheterna börja väga in hur deras beslut påverkar Sveriges möjlighet att producera mat. Det är orimligt att samhället först kräver en starkare livsmedelsberedskap och sedan försvårar de investeringar och den produktion som beredskapen bygger på.
Varje nytt krav, tillståndsvillkor och myndighetsbeslut måste därför prövas mot en enkel fråga: Gör detta Sverige bättre eller sämre rustat att producera mat?
Mikaela Johnsson
Lantbrukare och vice förbundsordförande i LRF, med ansvar för beredskapsfrågor.
