De senaste åren har antalet rovdjur i svensk natur ökat - tamdjursangreppen har ökat och konflikterna kring rovdjur har ökat.
Sedan gammalt är en djurägare ansvarig för att stängsla in sina djur när de går på bete. När rovdjur börjar ta sig in i djurens hagar för att äta upp dem har det på något orimligt vis blivit djurägarens ansvar att stängsla för att hålla rovdjuren ute. Rovdjurens antal beslutas politiskt och deras populationer förvaltas av statens förlängda armar - länsstyrelserna. Det måste vara Länsstyrelsen som ansvarar för att deras djur inte tar sig in i djurhagar.
Många gånger är Länsstyrelsens krav på rovdjursavvisande staket orimliga för en djurägare - att underhålla dem, genom att trimma gräset kort under den nedersta tråden, skulle kräva att man kör grästrimmer lika ofta som en villaägare klipper gräsmattan - ofta på flera kilometer, ja kanske till och med mil, av staket. Att komplettera ett staket med flera trådar kan kräva att stolpar byts ut för att nå rätt höjd, här talar vi om hundratals, ja kanske tusentals stolpar. Arbetsinsatsen går inte att motivera för en lantbrukare som redan har en mycket arbetsintensiv period under sommarhalvåret, och som knappast har en lönsamhet som gör att sådana extrautlägg kan göras.
Kvar för djurägaren att göra för att försvara sina djur mot rovdjur är då skyddsjakten. En process som definitivt ökar konfliktnivåerna i rovdjursfrågan och som skrämmer många på grund av risken för hot- och hatstormar. Den som ansöker om skyddsjakt kan behöva betala för kostnader kopplade till jakten och det blir offentliga handlingar att den personen har gjort en ansökan. Tillräckligt för att avskräcka de flesta djurägare från att ansöka om skyddsjakt. De senaste årens teknikutveckling med virtuella staket, vilka blev godkända att använda på kor och får i år, ger goda förhoppningar om att mer skogsbete kommer bli möjligt i framtiden. Detta då den tidskrävande stängslingen med tillkommande underhåll kan ersättas med ett enkelt halsband runt djurets hals. "Hagen" markeras med gps-koordinater i en app, och djuret får en lätt elstöt i halsbandet om det närmar sig gränsen. Detta är något som verkligen kan gynna den biologiska mångfalden.
Dessa förhoppningar kommer att grusas lika fort, om skogen är en särskilt otrygg plats med rovdjur som får fri tillgång till betesdjuren. För att drömmen om ett kraftigt ökat skogsbete i Sverige ska bli möjlighet behövs inte bara virtuella stängsel på våra betesdjur - det behövs också någon slags trygghet för betesdjur i skogen. Kanske kommer de virtuella staketen att kunna bidra till även detta, om de kan användas även på rovdjur, för att virtuellt sätta upp ett stängsel även för dem så att de inte kommer åt betesdjuren?
Hittills har verktygen för att hantera rovdjurens problematik för lantbruksdjuren varit få. Skyddsjakt har varit svår att få till och konflikterna i rovdjursfrågan eskalerat. Länsstyrelsen behöver vara den aktör som fullt ut tar ansvar för de rovdjursstammar som den är satt att förvalta, och självständigt, utan att belasta den enskilde djurägaren, tillgodoser att tamboskap inte blir angripen. Modern teknik med virtuella stängsel kan vara det verktyg som ger dem möjlighet att ta sitt ansvar och därmed både dämpa konflikten kring rovdjur och åter ge djurägare en känsla av trygghet inför betessäsongen.
Helen Israelsson, Häverö
Amalia Mattsson, Edebo
