På pingstafton firade bildkonstnären Martha Kristensen sin 40-årsdag genom att arrangera Kalhyggesfestivalen söder om småländska Åseda. Hennes idé var att skapa en festival i form av en mötesplats för att utbyta kunskaper på ett kalhygge. Utgångspunkten var att komma bortom den polariserade skogsdebatten. Bakgrunden beskriver hon kommer från att hon ville komma bort från en konfliktkantad situation då hon själv bor i en skogsbygd med många runt sig som är skogsägare eller arbetar i skogen. Sammanlagt deltog 32 yrkesverksamma konstnärer på Tvinnesheda vindkraftpark tillsammans med Smålands Konstarkiv som visade utvalda verk ur sin samling.
Festivalen var en del av projektet "Samtal om konst, om skog" där tanken är att konsten ska fungera som katalysator för samtal om skog och konst. De cirka 200 besökarna kunde åka dit med gratis festivalbuss, bjöds på en gemensam installation, middagspaus och en rundtur där de konstnärer som var på plats presenterade sina verk. Under dagen svarade skogsforskare och Södra-medlemmar på frågor från besökarna. Förtroendevalda hjälpte även till med parkering och fikaservering. Martha Kristensen hade valt platsen med omsorg, risröjd men inte markberedd eller planterad, och med kulturlämningar.
Tanken med upplägget var att skapa förutsättningar för spontana möten snarare än att arrangera regelrätta föreläsningar. På frågan om varför det behövs en kalhyggesfestival svarade hon så här till Land Skogsbruks reporter: "För att det saknas en mötesplats för samtal om skog och skogsbruk utan att det blir ett krig med ord. För att komma framåt behöver olika intressen ta till sig av varandras kunskap, åsikter och erfarenheter i ett samtal". Martha Kristensen samarbetar ofta med forskare, fälttekniker och skogsägare när hon skapar sin konst för att visa på skogens komplexitet.
Det är fler initiativ som dessa som vi behöver för att nyansera synen på den svenska skogen och skogsbruket. Det verkar så mycket enklare att måla upp en dystopisk bild, spä på fördomar och därmed öka polariseringen. Särskilt för dem som inte lever som grannar. Ett exempel är skogsutställningen på Tekniska museet i Stockholm, där besökarna möts av avbarkade trädstammar i en stor, mörklagd sal. Jag är övertygad om att skogsdebatten skulle se helt annorlunda ut om den oftare ägde rum ute i skogarna med möjlighet till äkta möten. Vi behöver fler kalhyggesfestivaler där konsten kan vara en brygga till en mer saklig debatt och ökad förståelse för varandra.
