När regeringen i september lämnar Sveriges förslag till restaureringsplan för natur till EU-kommissionen finns ett viktigt vägval att göra. Ska nya krav framför allt riktas mot det privata skogsbruket – eller ska resurserna först användas där naturvårdsbehoven redan är kända och där samhället har rådighet? Det borde vara självklart att börja där behoven är störst. Debatten om restaureringsförordningen har ofta handlat om en konflikt mellan biologisk mångfald och skogsbruk. Men det är en onödig motsättning. Sverige kan både stärka naturvärdena och ha ett aktivt, hållbart och konkurrenskraftigt skogsbruk. Frågan är hur restaureringsarbetet genomförs.
Det finns goda skäl att först se på vad som redan har åstadkommits. Riksskogstaxeringen visar att mängden gammal skog, lövrika skogar och död ved har ökat sedan början av 1990-talet, då skogspolitiken med frihet under ansvar infördes. Virkesförrådet är dessutom ungefär dubbelt så stort som för hundra år sedan. Det betyder inte att restaureringsbehov saknas. Men insatserna måste bygga på kunskap om var bristerna faktiskt finns. Här finns ett tydligt område: de marker som samhället redan har avsatt för naturvård. Skogsstyrelsens inventering av 11 000 skyddade områden visade att sex av tio är i behov av naturvårdande skötsel. Riksrevisionen har samtidigt pekat på att länsstyrelserna saknar tillräckliga resurser för att förvalta skyddade områden så att naturvärdena bevaras och utvecklas. Här finns alltså en växande naturvårdsskuld.
Restaureringsförordningen bör användas för att minska den – i skyddade områden och på statliga marker där behoven är kända och samhället har rådighet. Det kan ge bättre livsmiljöer för hotade arter, stärka den biologiska mångfalden och öka ekosystemens motståndskraft. Finland har i sitt förslag till nationell plan valt att prioritera statliga marker och skyddade områden, samtidigt som frivillighet, kostnadseffektivitet och nationell anpassning lyfts fram. Det visar att det går att kombinera höga ambitioner med hänsyn till nationella förutsättningar. Samtidigt måste Sveriges hundratusentals privata skogsägare ses som en del av lösningen. De framsteg som skett i skogslandskapet är resultatet av generationer av skogsägare som tagit ansvar för både produktion och naturvärden. Därför bör frivillighet, samarbete och incitament vara vägen framåt på privat mark. Regeringen har varit tydlig med att förordningen ska genomföras på EU:s miniminivå. Sverige bör därför använda de undantag och den flexibilitet som regelverket medger.
Sverige behöver inte välja mellan biologisk mångfald och ett aktivt skogsbruk. Men vi behöver välja var naturvårdsinsatserna gör störst nytta.
Jonas Eriksson
Medlemschef, Norra Skog.
