_5a4f7ff10a.jpg)
Efter många vittnesmål från skogsägare gällande dålig lönsamhet, maktobalans och känslan av att inte få sin röst hörd, drar jag slutsatsen att skogspolitiken idag inte utgår från de många skogsägarnas bästa, utan från ett fåtal stora bolag. En genomsnittlig privat skogsägare äger omkring 30 hektar skog. Samtidigt har de största skogsbolagen innehav över 1 miljon hektar. Skillnaden i makt, resurser och inflytande är enorm, och det märks i debatten. Av Sveriges cirka 310 000 skogsägare är det endast 48 700 som har någon form av inkomst från sitt skogsbruk. Under perioden 2011–2017 gick hela 60 procent med förlust. Endast 20 procent gjorde vinst.
Södras lönsamhet för sin typgård är 2 920 kronor per hektar år 2025. Det är en siffra före kapitalkostnader. För många skogsfastigheter är markvärdet så högt att avkastningen från själva skogsbruket inte täcker en normal kapitalkostnad. Det innebär att en stor del av den ekonomiska vinsten kommer från stigande markpriser snarare än från skogsbruket i sig. Detta är inte ett tecken på en fungerande marknad. Tvärtom visar det att modellen med kalhyggen idag har svårt att få ekonomiskt hållbart för vanliga markägare. Visst har virkespriserna stigit på senare år, men strukturen består. De som jobbar som virkesuppköpare och erbjuder rådgivning, jobbar ofta på uppdrag av skogsindustrin.
Det är en industri som anställer färre och färre, men som gör miljardvinster. De stora skogsbolagen äger både skog och stora delar av förädlingskedjan. Det ger dem möjlighet att påverka virkespriserna. För den enskilde skogsägaren innebär det i praktiken att man säljer till en marknad där köparen har ett strukturellt övertag. Att EU granskat kartellbildning inom massa- och pappersindustrin visar att detta är en reell risk.
Sveriges skogspolitik lider av ett marknadsmisslyckande. Till detta kommer ett annat problem som ofta lyfts av skogsägare i enskilda samtal, men inte genom deras medlemsorganisationer: skydd av skog. Många skogsägare vill faktiskt skydda sin skog: 556 intresseanmälningar gjordes mellan januari 2023 och september 2024. Eftersom regeringen har raserat budgeten som skulle ge dem ersättning, tvingas de vänta i flera år på ersättning. Intresset motsvarar flera års budgetmedel. Det innebär att den som vill skydda värdefull natur får vänta på sin ersättning, med osäkerhet om när den kommer.
Det här vill vi i Miljöpartiet göra för att ändra på detta:
Stärka lönsamheten för privata skogsägare.
En solidarisk skogsfond bör införas, där den som väljer stora kalhyggen är de som ska betala, medan de som vill hitta vägar fram i balans med naturvård är de som ska kunna ta del av fonden.
Garantera ersättning för de som vill skydda sin skog.
Den som vill skydda sin skog på grund av skyddsvärda arter, höga naturvärden eller klimatvärden, ska få ersättning i tid, utan årslånga köer. Den som bidrar till miljövård, ska också tjäna på det.
Oberoende rådgivning och stöd för den som efterfrågar.
Rådgivning ska inte ges av de som också tjänar på det, utan det måste finnas neutral och oberoende rådgivning från Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen behöver mer resurser för att öka sin tillgänglighet och närvaro ute i landet.
I dag bär Sveriges små skogsägare en oproportionerligt stor del av riskerna, medan stora bolag tar en oproportionerligt stor del av vinsterna.
Sveriges skogsägare och skog förtjänar en annan politik.
Rebecka Le Moine
Riksdagsledamot Miljöpartiet
