Jag hade inte märkt något själv. Men en så kallad screening, som alla mogna män i min region genomgick, avslöjade otäckheten.
Inne i kroppen fanns ett frö av cancer, tack och lov av godartad karaktär och inget att oroa sig för. Tills vidare.
Men efter ett par års regelbunden provtagning förändrades svaren. Godartad blev elakartad, samt växande. Operation visade sig nödvändigt om jag på sikt ville leva vidare.
Vad göra i ett sådant läge?
Tro på experterna? Tro på specialistläkare med lång utbildning, gedigen erfarenhet samt tillgång till avancerad mätutrustning? Eller tro på egna iakttagelser?
Visst hade jag kunnat förneka sjukdomen, jag hade ju inte alls märkt av den. Alltså fanns den inte?
Nej, jag trodde på expertisen. Allt annat hade varit irrationellt. Jag vet inget om cancer och cancerbehandling och är tacksam över att kunskap, teknik och god chans till räddning finns. Troligen hade alla gjort detsamma i mitt läge.
Men i ett annat sammanhang, ett större och för oss alla mycket viktigt sammanhang, agerar många märkligt nog annorlunda.
Ja, jag pratar om klimatförändringar. Tjatigt? Möjligen, men problemet försvinner väl inte bara för att man tiger om det. För det är vad många gör, alltså inte låtsas om vad som sker eller till och med förnekar det.
Hur går det ihop? Jag fattar inte.
Två saker blir jag motvilligt fascinerad av i detta förnekande.
Det ena är de ständigt återkommande kommentarerna om att klimatet växlat genom årtusendena. Temperaturökning, havsnivåhöjning och smältande isar ingår i ett evigt förlopp människan inte kan påverka. Påstås det.
Men naturliga variationer är ingen nyhet i forskarvärlden. De finns naturligtvis med i beräkningarna. Släpp det.
Det andra är psykologin. Hur går det ihop rent mentalt att stå inför ett stort och väldokumenterat hot och samtidigt liksom vifta bort det?
Kanske är det för smärtsamt att ta in. Det får inte vara så att vi håller på att katastrofalt skada vår värld, den värld som våra barn och barnbarn ska försöka leva i. Det får inte stämma. Vi är ju goda människor som vill väl.
Som barn kunde man blåneka. Det var inte jag som sparkade bollen genom rutan! Man håller förtvivlat, och kanske till och med ilsket, fast vid detta halmstrå. Annars gör det för ont.
Forskaren inom klimatpsykologi, Kirsti Jylhä, sade något liknande i SVT härom året. ”Stark ångest i kombination med en känsla av att inget finns att göra” gör en människa benägen att inte tro på forskares rapporter.
Hon sa också att skuldkänslor kan få oss att reagera aggressivt och ”förhålla oss avfärdande till klimatbudskapet”. Allt det här får bara inte vara sant. Vi är ju goda.
Och visst är vi goda. Vi vill ha fred på jorden och vi älskar våra barn. Men även goda människor kan tänka tokigt ibland.
Vi får försöka acceptera klimathotet som vi accepterar ett cancerbesked. Och göra det rimliga, det som behövs.
