Jag orkar inte vara fin i kanten. Jag vill ställa mig bredbent och vråla på bredaste barselianska: Nu få ji väl ändå ta å tjöbb igen trutn. Skämmes!
(Hejdar mig en aning för att bistå med en semantisk upplysning. Barselianska är min egen beskrivning på det kraftfulla språk som jag lärt mig i min hemby. Lappländska om ni vill.)
När vanvettet slår till är det den enda som river gott nog i bröstet. Det är en direkt, förtvivlad kanonad från mitt hjärta rakt ut i världen. Enda problemet är att det inte går fram så bra alla gånger. Effekten går förlorad om man tvingas pausa och översätta.
Så här var det. För några veckor sedan satt jag och småfrös i en vänthall någonstans i mellansverige. Tåget skulle snart komma. I ena hörnet satt en liten grupp flickor och pojkar, pratade och skrattade. Jag tror att de språkade på arabiska.
In kommer så ett äldre par med rullväskor på släp. Maken sätter sig ner på en bänk medan frun rullar ett varv förbi den offentliga toaletten, tittar in och vänder. Av hennes skrynkliga min att döma luktar den inte persika direkt.
På väg tillbaka, när damen går förbi barnen fräser hon surt, högt nog för barnen att höra. Hennes make ler triumferande som om hon verkligen slagit huvudet på spiken.
Hennes sätt att säga "ensamkommande flyktingbarn" är kryddat med uppenbart förakt. Jag tänker inte upprepa resten. Det var nedsättande och absolut inget man säger till barn, var de än kommer ifrån.
Och där sitter jag med ögon som tefat. Händer det här verkligen? Var det en vuxen människa som sa det där?
Barnen fortsatte prata och jag tror, tack och lov, att de inte hörde, så jag sa inget. Efteråt var jag arg som ett lusigt troll i timmar och sedan har den här händelsen följt efter mig som en herrelös hund. Den nosar mig i hasorna och tigger om uppmärksamhet.
I datorn ser jag liknande fräsande kommentarer om ”de där barnen”, om folk som inte har jobb, om människor som får sjukpenning och andra som man kan klistra etiketten ”de där” på. Jag hör dem på bussen ibland och mellan klunkarna när folk dricker kaffe.
Och jag frågar: Har det rykt en sprint ur vårt kollektiva medvetande?
Plötsligt verkar vuxet folk tro att det är helt i sin ordning att säga elaka saker till och om andra. Anonymt i datorn eller rakt ut. Folk fräser ”godhetsivrare” som skällsord och dömer ut eftertänksamt folk som fegisar och ”politiskt korrekta”.
Någon måste ha ryckt ur sprinten för vagnarna skenar.
Det handlar inte om åsikter och politiska resonemang utan om vanlig hyfs. Man kan diskutera på alla möjliga sätt hur vi ska ordna på bästa sätt i vårt land, det är fritt fram, men man säger inte vad som helst. Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker att den här hårdheten känns både främmande och skrämmande.
När jag växte upp omgavs jag av människor som såg omtänksamhet och konsten att hålla tand för tunga som egenskaper att sträva efter, som något de är stolta över att ha ärvt från sina föräldrar.
Jag kan se dem framför mig, hur de skulle hytta med näven åt folk som vågar vara elaka mot utsatta barn. Ivar, Birgit, Valborg, Knut och de andra skulle få bekymrade rynkor i pannorna och påminna om det självklara.
Man ska inte vara dum, man ska vara snäll! Amen!
