Svor en ed på att aldrig komma tillbaka: Nu är landsbygden mitt dyra paradis

Det finns inga jobb. Det finns inga möjligheter. Det finns inga framtidsvisioner. Allt lägger ner.

Rädda dig själv medans du kan! Glesbygden blir visst bara glesare.

Fly härifrån! Flytta till stan!

Svor en ed

I min högstadieklass svor samtliga femtonåringar ed på att aldrig mer komma tillbaka. Inte till Hammarn, inte till hålan, inte till byn.

Vi skulle börja gymnasiet och vi skulle bo i stan. Vi skulle bli framgångsrika och världsvana som man visst blir per automatik bara man flyttar från landet.

Äter rädslan

För det är vi som äter skräcken och rädslan.

De stora svarta rubrikerna om nedläggningar, sänkta mjölkpriser, om produktioner som flyttas, personal som varslas, fibernät som aldrig blir indraget, bönder som säljer sin boskap, butiker som går i konkurs.

Flyttar till stan

Så vi gör vad vi tror att vi måste. Vi räddar oss själva, vi flyttar till stan.

Därför står jag här nu, i ett par för höga klackar på Stureplan. Jag försöker hålla igång ett samtal med någon jag redan glömt namnet på när den kommer.

Använt armbågarna

Tröttheten. Jag är så trött. Jag har armbågat mig fram, jag har krigat som ett djur. Fixat lägenhet mitt i innerstan som kostar mig halva månadslönen.

Jag har rört mig i rätt kretsar, träffat rätt folk, levt ett liv som jag trott var menat för mig.

Tänkta livet

Har trott att det finns något häftigt och graciöst i dyra barnotor och fina champagneflaskor. Att de skulle definiera mig på något självförverkligande vis.

Det var ju exakt det här livet jag trodde att jag ville ha.

Jag undrar varje morgon när jag går till den överfulla tunnelbanan vad ni springer mot.

Alltid bråttom

Jag undrar vad det är som gör att det alltid är så bråttom. Ibland vill jag stanna någon av er på gatan och berätta för er om skogarna och sjöarna.

Om bergen som speglar sig i Indalsälven en frostig höstmorgon, precis när dimman lättar. Om att det ser ut som att hela skogen brinner i orange och rött nu när löven skiftar färg.

Hejar på varandra

Om människorna som hejar på varandra om de möter någon utanför affären.

Om alla hjältar som finns på min landsbygd och krigar i alla väder för att den ska blomstra.

Så jag säger upp mig.

Förstår inte

Förklarar för chefen, som gapar och inte förstår, att det var länge sedan jag tänkte en tanke från början till slut. Att det var länge sedan jag såg någon i ögonen.

Att det var länge sedan jag hörde tystnaden.

Rubrikerna kring min landsbygd kvarstår. Bokstäverna är fortfarande svarta och hotfulla, men jag har lärt mig att hantera dem.

Annan bild

För jag vet ju att det finns en annan bild med. En välvilja och omtanke som inte finns någon annanstans. Ett driv och en laganda som skulle kunna flytta vilket berg som helst.

Naturupplevelser, miljöer och världsarv som inte finns någon annanstans i hela världen.

Hög skatt

Ragunda finns nästan alltid med i topp över kommuner med högst kommunalskatt.

Är det så konstigt? Såklart är det dyrt att bo i paradiset.

Jenny Bergvall, säljare, Hammarstrand

Vad tycker du? Skriv en debattartikel – så här gör du!