Det började med platåskor. På gården fastnade stövlarna ideligen i underlaget. Glopp, så lyfte foten och efter ett par steg hade sulorna ett tjockt lager kletig lera under.
Jag släpade mig framåt, segt men samtidigt ståtligt. Leran gav trots allt människan några extra centimeter på höjden.
Värmländsk lera är precis likadan som annan lera. Den är ett eländes klet, ett elände att gräva i och ett ännu större elände att få bort under naglarna. Även om leran bjuder på extra näring till växterna får de jobba hårt för att komma åt den.
Så en dag stod jag där och vägde fram och tillbaka på mina upphöjda lerfötter när maskineriet i huvudet satte igång.
Jämra lera! Jag har lera. Mycket lera. Vad kan jag göra av lera? När frågan väl är väckt brusar det på. Jag hör ett alldeles underbart knastrande mellan öronen, i själva tänket.
Jag har gjort det förr, så ofta att det känns som en åkomma. Tvångsmässig överhändighet, temporär pysselfrossa. Vad det än kallas har det fått mig att göra frisyrer på grästuvor, snöre av nässlor, korgar av kaveldun, pollenfyrverkerier och mycket underligare ting jag inte ens vill avslöja.
Nu hittar jag en kladdig grop utanför garaget och trycker ner fingrarna. Testmosar, rullar en orm och en kula. Tummar en liten bytta.
Sedan börjar mixtrandet. Jag krossar, silar, blöter ner och torkar upp. Misslyckas dagligen samtidigt som jag googlar mig fyrkantig efter fakta om historisk lekmannakeramik.
Det pågår hela dagarna, tänker leriga tankar i bakgrunden vad jag än gör. Och det fortsätter nattetid när jag drömmer om glödheta kolbäddar, rykande sågspån och hemmagjord glasyr. Mitt i natten kan jag vakna med ett ryck och gasta ”Utegrillen!”.
När kladdandet nått sin höjdpunkt är det dags för vardagspyromanen. Hur kommer man upp i 800 grader utan att bränna hela vinterns vedförråd? Lösningen blev en påse grillkol och en sån där koltändare som ser ut som ett jättestort ölkrus i metall med hål i.
Länge skymmer ivern blicken men till sist upptäcker jag vad grannarna också ser. Här står en människa mitt i röken och viftar energiskt med en bit masonit intill de glödande kolen. Sot i ögonbrynen och ögon som rinner.
Efter brandkalaset stoppar jag ner mina alster i en gammal kakburk i plåt tillsammans med en massa gamla löv. In med burken i en rejäl vedbrasa. Först dagen efter kunde jag lyfta ut den avsvalnade burken och se resultatet.
Genom hela äventyret har jag varit besatt men också väldigt lycklig. Det här är en besatthet jag unnar varenda människa. Må varje liten unge, oavsett ålder, få sätta nävarna i något och förvandla det. Alla borde få leka.
Hur det gick med leran till slut? Än är äventyret inte slut men jag har i alla fall en liten, liten svartbränd bytta på fyra ben att lägga fina saker i.
