På väg ut i motionsspåret sprang jag om en skogssnigel.
Det var inte bra, ansåg min mentor.
För jag glömmer aldrig mitt första leifingpass.
Allt hade egentligen börjat med ett rep med Janne Schaffer, med vilken vi på kvällstidningen nyss bildat ett rockband kallat The Expresleys.
”Jag har just varit med om en märklig upplevelse”, sa Schaffer. ”Det ringde en kille från Karlshamn och ville att jag skulle göra musik till hans nya träningsform. Alla andra försöker ju springa så fort som möjligt, eller hur? Men killen menade att man i stället ska springa så l å n g s a m t man kan.”
”Va?!”, sa jag.
”Och eftersom han heter Leif Nilsson, så kallar han det för leifing.”
Vi skrattade så vi kiknade, Schaffer och jag. Hade vi någonsin hört något så dumt?
Men efter någon vecka hade vårt samtal sått ett frö i min hjärna. Den där Leif borde man kanske ändå intervjua? Inte i egenskap av träningsguru förstås, det vore för dumt. Utan mer som ett av de där egensinniga originalen jag gillar att skriva om. De som struntar i konventionerna och gör vad som faller dem in.
Sagt och gjort.
Vi bestämde träff i ett motionsspår och Leif visade sig vara en alldeles förtjusande trevlig människa.
Det överraskande var att han en gång varit explosiv sprinter. På elitnivå dessutom.
”Men nu har jag tänkt om”, sa han. ”Att träna på det viset innebär ett otroligt slitage på kroppen. Bättre att vända på kuttingen.”
”Låter lite som tai chi”, sa jag. ”Det där som gamla kineser sysslar med i parkerna om morgnarna.”
”Ja, nåt åt det hållet”, sa Leif. ”Ska vi testa ett pass?”
Och så stack vi i ut i skogen. Fast ”stack” är förstås alldeles fel ord. Det handlade snarare om att bromsa tillvaron till slowmotion.
Varje löpsteg skulle ta åtminstone 10–15 sekunder och förutom att den där snigeln måste glott förvånat på oss, märkte jag hur mötande löpare höll på att vingla i diket av skratt.
Vi såg otroligt löjliga ut.
Men blev också otroligt mycket tröttare än jag trott.
Sen förflyter 30 år och plötsligt läser jag i tidningar om den nya träningsform som kallas ”slow running” och går ut på precis det min polare Leif predikade.
För vi blev goda vänner efter den där lååångsamma rundan i skogen. Han skickade mig bland annat en cool t-shirt med texten ”Leifing for life” som jag gärna bar för att kunna berätta historien om snigeln.
Den blev också aktuell när jag 2015 intervjuade höjdhopperskan Emma Green och häcklöperskan Sanna Kallur en och samma vecka och båda, utan att ens ha fått frågan, hävdade att träning på elitnivå är farligt för kroppen, rent av torde förkorta livet.
Nu har jag fyllt 65 och Janne Schaffer 80 och vi vet båda vad vi gör i motionsspåret i helgen.
Skyndar långsamt, alltså.
