Efter 40 år öppnar Claes Erikssons Macken igen

Vet du hur man fångar en känguru?” säger Claes Eriksson inledningsvis och plirar bakom världens tjockaste glasögon.

För en intervju med Sveriges roligaste man, liknar ingen annan.

För 30 år sedan tog den oss 15 timmar (!), avslutades med rönnbärssnaps klockan ett på natten och inbegrep även åtta kilometers gemensam terränglöpning.

Nu?

Jo, snapsen finns där – fast numera i ett enda exemplar till en städad isterbandslunch på Operabaren vid Kungsträdgården i Stockholm.

Och ännu löper Claes Ingvar Eriksson fyra gånger i veckan – dock understundom blott fem kilometer och i stadsmiljö.

En Tesla i garaget, cancer i prostatan (framgångsrikt behandlad) och fyra barnbarn vittnar visserligen om att tiden gått och gubben i sommar fyller 76 år. 

Men de flaskbottnade glasögonen är blott rekvisita i ”Claes och Andreas leker affär” som han just spelat på Soppteatern i Stockholm och har ingenting med vikande skarpsyn att göra.

Roy & Roger håller öppet

I övrigt är det precis lika underbart oförutsägbart som vanligt att intervjua denne vänlige, verserade och västgötske ordbehandlare som gett oss en himla många humorklassiker som ”Träsmak”, ”Stinsen brinner”, ”Grisen i säcken” och ”Tornado”. 

Inte minst ”Macken”.

40 år efter tv-premiären vägrar Roy & Rogers bilverkstad fortfarande att stänga garageportarna.

En scenshow på g, en utställning på turné och Claes Eriksson spetsar en bit isterband med gaffeln och säger att han ärligt talat inte förstår någonting.

– Okej, det finns en speciell värme i Macken, men jag tycker inte serien är outstanding jämfört med annat jag har gjort. Två av de sex avsnitten skaver lite, utan att jag riktigt vet vad det är. Och bara 15 procent av framgången handlar om mitt manus. 85 procent är hur min bror Anders gör Roy.

Dessutom var Macken från början blott tänkt som en sorts stödstrumpa till en helt annan sketch.

– Jag hade skrivit en grej om en gubbe som letar efter dragspelsmusik i radion och ville ha något som inramade dessa 26 minuter. Jag grunnade på var någonstans en radio alltid brukar stå på och kom att tänka på en bilverkstad. Sen visade sig att publiken älskade den där Roy.

– Jo, fast Jan Rippes figur är ju egentligen bara ett slags bollplank till Anders. Vilket Rippe å andra sidan är en mästare på. När Roy & Roger skulle uppträda på Badrock och Björn Skifs undrade vad Rippe skulle göra på scen – han kunde ju inte spela gitarr som Anders – sa vi: ”Äh, ge honom bara nåt att äta.” Varvid Rippe fick stå och mumsa på en stor leverpastejmacka och samtidigt var fruktansvärt rolig.

– Faktum är att jag själv var rätt bra på att meka. Jag bytte till exempel motor på en av mina många hundkojor. Men när jag köpte en Saab -95, så hade jag inte lust längre. Då hittade jag en kille i Partille som på många sätt blev en förlaga till Roy.

– Ungefär så. Jag var rätt orolig att han skulle känna igen sig när Macken kom på tv. Men han sa: ”Jag förstår att du måste ha träffat min kollega Johnny, han är ju precis som Roy!” Fast någon Johnny hade jag aldrig träffat…

För pusselbitarna finns där hela tiden om man lyssnar mellan isterbandstuggorna:

Namnen kom från filmstjärnan Roy Rogers ”för vilken man som samlare fick 100 för en Elvis”.

Låttexten till ”Gött å leva” föddes under en biltur och kastades ner i hast vid ett rödljus på ett parkeringskvitto. ”Jag behövde knappt ändra ett ord.”

Roys ständiga slutreplik ”Hej då, Macken” var i sin tur lånad från pappa Ingvar, som alltid stack in huvudet i pojkrummet hemma i radhuset Trollhättan, innan han cyklade till jobbet som verktygskontrollant. ”Ett dagligt farväl, utifall det skulle hända honom något.”

– Det slår mig först nu att jag aldrig frågade honom, konstigt nog. Och när jag föreslog repliken för Anders var jag rädd att brorsan skulle tycka det var töntigt. Men han fattade direkt.

Gött å leva

Ännu en attack på isterbandet. Ännu en sipp på snapsen. Det ska vara gött å leva, tycks Mackens skapare tycka.

– Elva år, kanske. Jag hade en magister för vilken roliga timmen var mycket viktigt och det blev mitt bästa ämne, brukar jag säga. Jag framförde monologer av Ernst Rolf och ”Jämtgubben” av Thore Skogman. Paradnumret var en egen dikt som jag läste medan jag försökte ta av mig ett par vita handskar som aldrig tog slut. Mamma hade förlängt dem med pappas gamla långkalsonger och de var upprullade ända till armhålan.

– Nej, inte alls, faktiskt. ”Jag vill vara där det är roligt”, sa jag som barn och för mig har det alltid varit lika kul att se andra agera. Som barn älskade jag att titta på Victor Borge, Charlie Chaplin, Tommy Cooper och Hasseåtage. 

– Att jag översätter ryska lokalrevyer.

– ”Mor i Skutan”, utan tvekan. Sen är jag också omåttligt stolt över första akten i ”Alla ska bada” där alla herrar utom jag spelade huvudpersonen Frans-Oskar Bryssel i olika åldrar samtidigt. Det hade ingen gjort förut och det har jag aldrig fått en rad beröm för.

– Ja, i ett linjerat block med limmad rygg som jag specialbeställde strax innan tillverkaren lade ner produktionen 1989. På omslaget står tryckt: ”Claes Eriksson Produktion – en ganska bra firma trots allt”. Jag räknade ut att det skulle räcka tills jag fyllde 80, men ... ja, idéerna rinner inte till lika bra längre. Nu måste jag bli 120 år om de ska ta slut.

– Men jag ser det ju inte alls så! Jag tycker bara att man ska ta till vara på det gamla som är bra. Och sedan komplettera med nya grejer som också är bra.

– Min mamma Rakel fick alzheimer och det var hemskt att se. Att förlora mina förståndsgåvor är en skräck jag har.

Fotboll i Trollhättan

Sista tuggorna isterband, sista dropparna snaps, sista frågorna innan vårsolen väntar.

– Jag försöker ta hänsyn och min fru är samtidigt väldigt förstående för mitt konstiga jobb. I höst har vi varit i ihop i 40 år. Jag behöver inte be om ursäkt om jag vill se en fotbollsmatch.

– Som 16-åring utsågs jag faktiskt till mest lovande junioren i Trollhättans fotbollslag. Hade bra blick för spelet, men var inte tillräckligt snabb. Jag var tvungen att dribbla av samma gubbe tre gånger eftersom han alltid kom ikapp mig.

– Alla fattar nog inte att jag skrev musiken till tolv-tretton låtar i Macken, levererade dem med färdiga noter och dessutom kan spela alla på gitarr. Jag är lite irriterad över att vissa tror jag är någon slags musikalisk analfabet.

– Nä, den där signaturmelodin visar väl hur lite jag egentligen kan. Jag menar, hur spänner man en kolv?!

Men vänta nu, säger jag, hur var det egentligen med den där kängurun? Hur menar du att man fångar en sådan?

– Med en enkrona och en falukorv. Sen reser man till Australien, letar upp en känguru, ber honom växla enkronan och när han tittar ner i pungen, slår man honom i huvudet med falukorven.

Eller om det möjligen går lika bra med isterband?