Ny trend: Nu vill vi visa var vi kommer ifrån

I globaliseringens tidevarv blir det allt vanligare att stå upp för sin hembygd och på olika sätt tala om varifrån man kommer, var vi har våra hjärtan. Regionala flaggor vajar, lokalgrupper på Facebook samlar många, intresset för släktforskning och sockendräkter ökar stadigt.

Vill inte bygga murar

Men, det handlar inte om protektionism, om att stänga ute eller bygga murar mot omvärlden. Tvärtom så verkar det som att vi behöver våra rötter för att kunna stå trygga och generöst öppna upp armarna mot hela världen.

− När jag vet vem jag är och i vilket sammanhang jag finns kan jag bjuda in dem runt omkring från andra kulturer. Tillsammans kan vi göra något nytt och skapa nya spännande världar. Det är det som integration handlar om, säger Trons Lena Mellström i Falun.

Hajar till

Man hajar onekligen till när bilarna står parkerade bredvid varandra. Registreringsskyltarna talar sitt tydliga språk, här lämnas inga tvivel om var ägarna kommer ifrån.

− Jag tycker det är coolt, förklarar Lena, och jag märker att folk ler och blir glada när de ser våra skyltar. I backspegeln kan jag se hur många tar upp sina kameror. Dalarna har historiskt sett ett gott rykte och många har en positiv bild av landskapet.

”Konserverar könsroller”

Lena som studerat genusvetenskap har dock ett visst problem med att den stora bilen heter ”DARLKARL” och hennes lilla bil heter ”KULLA”.

− Det konserverar gamla könsroller, jag brottas lite med det faktiskt.

Naturliga orsaker

Lasse påpekar att både valet av bil och skylt har sina naturliga orsaker.

− I mitt yrke som fotograf behöver jag en stor fyrhjulsdriven bil då jag ofta åker omkring på skogsvägar på landsbygden. Många firmabilar är nerkladdade med reklam och loggor men jag tyckte inte jag behövde någon PR för egen del utan ville hellre göra reklam för Dalarna.

”Ett Stockholmspåfund”

Att Lasse valt att inte använda ordet ”mas” på registreringsskylten förklarar han så här.

− ”Dalkarl” är den historiskt korrekta benämningen, ”Mas” är ett sentida Stockholmspåfund.

Värdefull arm

Carl-Fredrik, 29, visar stolt upp sin arm som till dags dato kostat honom ungefär 30 000 kronor.

− Det är värt vartenda öre. Jag vill hylla min hembygd, här är så fint. Och lika väl som man har en tavla kan man ha en tatuering. Killen som satt efter mig skulle ha vattentornet i Örebro, svampen, på sin arm. Han älskar sitt Örebro precis som jag älskar Leksand.

Har klassiska motiv

Vid en närmare titt på Fredriks arm ser vi klassiska dalamotiv som kurbits, en spelman men också Leksands kyrka och bron över Dalälven. Nästa projekt blir en kyrkbåt. En annan dröm som Fredrik har är att skaffa en Leksandsdräkt.

− Tyvärr kan jag inte ha fars gamla dräkt, han var bara en halvhand hög så den är på tok för liten. Jag ringde på en komplett dräkt nyss, den kostade över 25 000 kronor så det blir ganska dyrt. Istället håller jag nu på att köpa lösa delar. Det är framförallt den broderade ”blåtröjan”, alltså rocken, som är dyr. Målsättningen är att jag ska ha en hel dräkt tills jag fyller 30 år.

Har fäbod

Vid Grejsans fäbod strax norr om Bingsjö träffar vi Mases Linda och Olle Wiklund. Till vardags bor de i Rättvik men har passat på att ta en dag i sin fäbodstuga för att elda och titta till vallen.

Sommartid flyttar de hit sina djur och bedriver fäbodbruk på riktigt. Rättviksmössan är på liksom tröjan med samma mönster.

Är det efter filmen Masjävlar som Rättviksmössan kom i ropet?

− Nej, den har funnits sedan länge men kommit och gått. Efter Masjävlar fick den ett uppsving igen men det finns också folk som slutade använda den efter filmen. Den blev för hajpad liksom. Jag använder den för att det är tradition men framförallt för att den är så vacker. Jag är naturligtvis också stolt över mitt ursprung och visar gärna upp att jag kommer från Rättvik.

”Varenda unge hade den”

Mössan har sitt ursprung från 1800-talet berättar Anna Britta Fornstedt på Hemslöjdsbutiken i Rättvik.

− Den kallades spelmansmössa och man hade den till dräkten. Från början var den längre än vi ser idag men när den kortade varianten togs fram på 60-talet blev den oerhört populär. Varenda unge i Rättvik hade den på sig. Mönstret finns numera också på pannband, pulsvärmare och vantar.

Stor efterfrågan

Efterfrågan är stor. Många hör av sig till Hemslöjdsbutiken och frågar efter beskrivningar och garn eller färdigstickade produkter. Det kan vara Rättvikare men också folk helt utan anknytning till orten.

− Det som är riktigt roligt att unga utflyttare allt oftare bär mössan för att visa var de kommer ifrån.
Sockensigill är superhett

Bråda dagar

Silversmeden Tove Larsson har bråda dagar. I sin verkstad tar hon fram specialbeställda socken- och landskapssigill som går åt som smör.

Ofta är det hembygdsföreningar från hela landet som beställer men också många privatpersoner. Flera kändisar som Andreas Johnson och Louise Hoffsten bär smycken från Tove.

− Det här är smycken för den som sätter värde på hantverk och vill ha något personligt som inte går att köpa varsomhelst. Jag hjälper gärna folk att förverkliga sin egen idé, någon som har designat eller ritat upp sitt bomärke eller dylikt. Senaste nytt i min kollektion är ett Dalasigill, något jag tror många kommer att vilja ha.

”Gick åt direkt”

Just nu har Tove precis levererat tio smycken till Svabensverks bygdeförening i Hälsingland. De ville ha det gamla järnbrukets stämpel på en oval silverplatta.

− Det är andra gången de beställer, de första tio gick åt direkt. Det är vanligt att föreningar har smyckena som lotterivinster också. På det viset kan de tjäna en extra peng till föreningskassan.

Efterlysning! Hur visar du vart du kommer ifrån? Hör av dig till oss och visa och berätta! Mejla red@land.se och märk ämnesraden ”härifrån kommer jag”. Skicka gärna med bilder på föremålet eller attributen du använder.