Tore Torsson i västgötska Ulfvered var bonden som vägrade bli modern – och av bara farten gjorde en kulturgärning av rang.

En morgon i början av 90-talet satt han vid radioapparaten och hörde om en 101-åring som cyklat riket runt, sovit på logar och fotograferat kor med sin kamera inköpt 1939.

Vänekon var inte alls utdöd

Plötsligt nämndes en ras som sades ha dött ut på 30-talet. Ett märkligt kreatur kallat ”Vänekon” med krulliga horn och svarta prickar.

– Men det där var ju lögn totalt. Kon står ju hemma i min egen lagård. Jag mjölkade henne i morse som vanligt!

Röt Tore i radions telefonlur. Snart var han berömd. Länsstyrelsen skrapade artigt med foten mot farstubron. Hembygdsivrarna upphöjde honom till hedersledamot i föreningen Allmogekon. Grannarna glodde beundrande bakom gardinerna.

Betraktad som idiot

Annat var det när 20-talet var ungt och bönderna i bygden skulle rationalisera sina jordbruk.

– Man blev betraktad som idiot, om man inte sprang benen av sig efter utländska moderniteter. Farfar hade på 1800-talet skaffat en gammal boskapsras som hade prickar och horn som krullade sig inåt. De skulle nödvändigtvis bytas ut mot SRB, tyckte alla utom min farbror Jakob och jag.

Så de beslöt att behålla sina gamla kor.

– De var ju både vackrare och blev mindre sjuka än de nya. Men fy fasen så hånade och begabbade vi blev.

Läs också: Se unika bilderna av ett slitet Fattigsverige från förr

Bonde mot strömmen

Samma sak när kommunen skulle dra elektricitet genom bygden på 40-talet. Då stängde Tore dörren och gav tusan i civilisationen. Trotsade utvecklingen och blev bonden mot strömmen.

– När jag slutligen slängde ut fotogenlampan, hade det hunnit bli 1991. Då hade grannarna nästan skrattat ihjäl sig åt bakåtsträvaren i skogsbrynet.

Flinade Tore och drog med högernäven genom byns bredaste mittbena.

– Ja, herregud sånt liv det har varit under åren. Men jag brukar säga att det är fåntrattarna som alltid gapar högst. De kan inte tåla att jag kör med mitt.

Katten med dubbla öron

Förmiddagen när vi träffades hösten 1994 hade kommit med slagregn. Den gamla ryggåsstugan hukade under skurarna. Bara 77-åringen tycktes oberörd av ovädret.

Han tryckte nävarna djupt ner i de dyngsura blåbyxorna och spottade föraktfullt i lagårdsbackens lervälling.

– Fast vi kan gå in, om du inte är rädd för bråte. Kliv på bara. Har du sett kattungarna mina? Mamman deras har dubbla par öron. Föddes i rötmånaden den. Jaha, ska ni kanske ha var sin smörgås med makrill, små kissemissar?

Körde rånare på porten

För den med rent hjärta behövde aldrig vara rädd i Tore Torssons närhet. Stark som en slagbjörn körde han både byråkrater och rånare på porten. Små katter fick däremot gärna klösa hans fåtöljer och sova i hans kök.

Kök, förresten.

Ovanpå ett gammalt kylskåp, utbaxat mitt i rummet, stod två paket Bregott.

– Mat, sa Tore och petade undan en smörkniv med stöveln, det är lättvindigt det. Och städning, det är ännu lättvindigare det.

Tolv grader inomhus

Överhuvudtaget var mycket ”lättvindigt”” i det Torssonska hemmet. Lakan var ”lättvindigt” och att elda i kaminen var ”lättvindigt”.

Vintertid höll han bara tolv-tretton grader inomhus. Tore tyckte inte att man skulle klema bort sin lekamen. Och vem skulle förresten klara sig längst om all energi en dag tar slut jorden, sporde han sig. Den bortskämde eller den härdade?

Misstänksam mot myndigheter

Tore var hård som flinta. Egensinnig som få. Misstänksam mot alla myndigheter.

– Den enda politiker jag tycker om, är den där kds-aren Lindeman som Hasse Alfredson gör.

– Nej, som jag ser det är byråkrater drönare hela bunten. ”Nä, fy fan!” sa Kalle Grund.

Kalle Grund? frågade jag.

– En rallare som jobbade ihop med min far. Han hade heller inget till övers för överheten. Hur många frågor ska jag förresten behöva svara på? Har herr redaktören betalt per replik? ”Tar det aldrig slut” som Fan sa om böndagarna.

Korna som inte fanns

Så vi åkte i stället ut på maderna och tog en titt på korna som egentligen inte fanns. Denna dag gick 62 exemplar och betade på ägorna. Tore lockade dem till sig med kärvänliga ord. Det var som att se en skock barnungar samlas runt en älskad lekfarbror.

– Har du sett så snälla de är?

Sa Tore och smekte de krulliga hornen.

– Om man kliar dom under manken här så blir de så glada och … hoppsan, där fick jag visst en slick på flinten som tack! De brukar göra så ibland, kossorna. Vem behöver saltsten när de har en svettig tjurskalle som min?

Vänekon, en Sydsvensk allmogeko

Tore Torsson kossor, Vänekon, fick sitt namn efter socknen Väne-Ryr i Västergötland. De utgör en rest av den så kallade Sydsvenska allmogekon, varav flera varianter numera är utdöda, bland annat Smålandskon och Gotlandskon.

De flesta Vänekor har vit rygg och svart eller rödbrun sidan, men även brokiga och enfärgade förekommer. Djuren anses spänstiga, tåliga och duktiga på att hitta eget foder.

Antal Vänekor i Sverige uppgick vid senaste registreringen till 210 kor och 57 tjurar, fördelat på 44 besättningar.